Bankkris samt kontantfria bankkontor och kollektivtrafik har tydligen lett till ett ganska yrvaket allmänt intresse av vad pengar är och hur de funkar. Av min tråd på Facebook och kommentarer på mina inlägg här på bloggen att döma (se här och här samt även här och här) finns ganska många missförstånd på området. Jag kan inte hoppas att jag skall kunna undanröja dem alla (och vissa missförstånd gör jag mig säkerligen också skyldig till), men jag vill försöka att förklara åtminstone några grundläggande saker. Eftersom ämnet är svårt, innebär det att detta inlägg är långt: jag hoppas att det skall vara värt den tid det tar att läsa det.

Pengar i sig har inget värde: deras värde ligger i det man kan byta till sig med pengar. Det man kan byta till sig måste skapas genom arbete, och i slutändan är alltså pengar en värdemätare på arbete (vilket förklaras utmärkt av Adam Smith – samma Adam Smith som han med den osynliga handen – i The Wealth of Nations, kap. I.4 och framåt). Pengar är i detta sammanhang endast en värdemätare, en måttstock, som man likt en tumstock kan lägga på alla andra varor. Denna värdemätare kan vara vad som helst: historiskt har till och med snäckor varit pengar. Pengar har alltså i sig inget med mynt och sedlar att göra. Inte ens guld och silver har, förutom för juvelerare och i vissa tekniska processer som råmaterial, något värde i sig. Strängt taget behöver pengar inte ens finnas i fysisk form, utan det räcker med att man skapar en mätenhet på samma sätt som man en gång i tiden definierat en meter. Pengar är i grunden en abstraktion av värde.

Denna abstraktion kan dock omvandlas till något konkret genom att man utser något visst (och ofta svåråtkomligt) fysiskt föremål till konkreta pengar, till exempel genom att man säger att en viss mängd guld eller silver representerar den grundläggande mätenheten. Detta är alltså i grunden samma sak som det platinamått för metern som finns i Paris: ett i grunden godtyckligt valt föremål utnämns till den grundläggande värdeenheten. Som just meterns historia visar, kan dock samma sak definieras på många olika sätt och ändå i grunden förbli samma sak, nämligen en godtyckligt vald och abstrakt måttenhet.

Historiskt sett har de flesta samhällen som haft pengar baserat sitt system på något fysiskt föremål. Det hos oss mest välkända systemet är det som baserats på antingen en viss mängd silver (den i Västvärlden historiskt oftast förekommande enheten) eller guld (som utgjorde internationell standard från c:a mitten av 1800-talet och fram till Första världskriget samt i olika former därefter fram till 1971). Redan under medeltiden fanns dock sedeln. Ursprunget till sedeln var en skuldförskrivning: ett handelshus eller en bank utfärdade en urkund över att någon hade rätt att få ut en viss mängd guld eller silver från urkundens utställare. Detta var helt enkelt mera praktiskt än att skeppa runt stora mängder metall mellan olika banker, handelshus och deras kunder. Guldet eller silvret kunde ligga kvar i sitt valv, men var så att säga intecknade genom att någon hade en skriftlig urkund som intygade att hen hade rätt till en viss mängd av metallen.

När dessa skuldförskrivningar blir allmänt accepterade, händer något lustigt. Det är nämligen högst osannolikt att alla som har en skuldsedel i handen kommer att kräva ut sin del av metallen samtidigt. Det vanliga är att olika personer använder sina skuldsedlar till att betala andra – istället för en ”riktig” betalning lämnar man alltså sitt intyg på att en bank kommer att utge en viss mängd metall till den som har intyget i handen -, och guldet ligger hela tiden kvar i valvet. När banken inser detta, ligger det nära till hands att utfärda fler skuldförskrivningar än det finns metall i valvet. Man behöver ju bara så mycket guld och silver som normalt krävs ut av olika kunder: eftersom kraven på metall nästan alltid kommer att vara mindre än alla skuldförskrivningars sammanlagda värde, kan banken därför acceptera risken att skuldsätta sig till ett högre belopp än den är god för. Bluffen kommer fram när ovanligt många kunder samtidigt vill få ut sina pengar: då kommer det inte att finnas tillräckligt mycket metall och banken går i konkurs, eftersom den inte kan infria sina löften att lämna ut metall. Detta är en såkallad bank rush.

Med andra ord skapar i ett sådant system bankerna pengar. En bank har 100 guldmynt i valvet och vet att en normal, men hektisk, dag maximalt 100 guldmynt kommer att krävas ut av olika kunder. När någon vill ta ett lån hos banken, kan banken därför i princip utfärda en skuldsedel till vilket belopp som helst, förutsatt att den kan vara något så när säker på att skuldsedeln inte kommer att behöva infrias genast. Banken ger alltså mera lån än den är god för, och dessa lån blir, genom skuldsedeln som byter hand mellan olika personer, i praktiken ”nya pengar”. När många banker och privatpersoner gör så, är mängden pengar i ekonomin mycket större än det finns metall i bankvalven.

Sedan 1971 har vi drivit systemet ännu längre genom att koppla loss värdemätaren pengar från alla fysiska föremål. Det året övergav nämligen USA det såkallade Bretton Wood-systemet, den sista kvarvarande resten av guldsystemet, vilket ledde till att detta system bröt ihop. Sedan dess lever vi med såkallade fiat pengar (av latinets ord för varda, tillbliva). Dessa pengar skapas genom att centralbankerna säger att de finns. Centralbankerna säger alltså: ”Nu finns det X miljarder mer pengar” och då är det så. Alla sedlar och mynt som finns i omlopp är alltså inte längre något för vilket man får något, utan är endast en kognitiv hjälp för folk att förstå vad pengar är. I grunden behövs dock inga sedlar och mynt, utan pengar är bara en beräkningsenhet. Förutom centralbankernas meddelande om att det nu finns X antal pengar, skapas dessutom fortsatt ytterligare pengar genom utlåning. Hela penningekonomin har därmed blivit en fråga om renodlade föreställningar: vi föreställer oss att A:s arbete är värt 25 000 kr. i månaden, men det finns ingen som helst fysisk realitet bakom denna föreställning.

Det enda som begränsar denna föreställning är inflationen. Inflation uppstår när vi föreställer oss att det finns fler värdeenheter (alltså pengar) i ekonomin än det finns varor (som har ett verkligt värde). I en sådan situation kommer folk att vara beredda att erbjuda fler värdeenheter per vara än tidigare – eftersom de ju har ett överflöd av sådana enheter – vilket innebär att priserna stiger. Detta kan begränsas genom att centralbankerna höjer värdet på värdeenheterna, alltså genom att höja räntan eller genom att förklara att det nu finns mindre pengar i ekonomin: då kan folk inte skuldsätta sig lika enkelt längre – de måste åtminstone genom en höjd ränta ge tillbaka fler värdeenheter än de fått – och den i princip okontrollerade ökningen av värdeenheter som sker genom privat utlåning mattas av. Men det finns fortsatt ingen som helst realitet bakom pengarna: de är lika overkliga som ett kilo eller en meter. Det finns ingen som helst teoretisk gräns för hur mycket pengar som kan skapas, annat än rädslan för inflation.

Det innebär att det lagliga betalningsmedlet – nämligen i Sverige svenska sedlar och mynt – egentligen inte behövs, och inte har behövts sedan 1971. Rent praktiskt märker vi detta dock först nu, när det inte längre är bökigt att få banken att intyga att den kommer att ge vår motpart så mycket värdeenheter som vi accepterat att hen ska få av oss, utan vi kan sköta kontakten mellan de olika inblandade parterna i realtid genom elektronisk kommunikation. Lagliga betalningsmedel i form av sedlar och mynt är en kvarleva från den tiden då mynten själva bestod av den fysiska representationen av värdeenheten (guld eller silver) och sedlar var skuldförskrivningar för vilka man (såvida ingen bank rush hände) fick guld och silver i banken.

Fiat-pengarna har möjliggjort den kreditekonomi på vilken vårt välstånd vilar. Skulle vi gå tillbaka till guldmyntfoten (eller någon annan representation av värde), skulle mängden pengar genast minska genom att folk skulle inse att det inte finns lika många guldmynt som det finns skuldförskrivningar. Det skulle fortfarande finnas virtuella pengar genom att de flesta skulle tro på sin bank att de får ut guld och silver när de behöver, men banken skulle inte kunna riskera lika mycket, då den alltid skulle behöva ha en del guld i banken för de dagliga uttagen, och eftersom mängden guld i världen är begränsad. Det skulle finnas en långt mera uppenbar gräns för vilka risker som en bank kan ta.

En återgång till fysiska värdemätare skulle med andra ord kanske kunna skapa ett mera stabilt finansiellt system, men det skulle komma till priset av en välståndsminskning. Staten skulle inte kunna skapa pengar mera, utan de som har guld och silver skulle kunna bjuda högt för åtråvärda tillgångar och den stora massan av befolkningen skulle ha svårt att komma över guld och silver. En penningekonomi som baseras på verkliga föremål som endast finns i begränsad omfattning har svårare att jämna ut tillgångarna över befolkningen än en kreditekonomi har. Därtill kommer alla värdetransporter av tungt och utrymmeskrävande metall, som också de skulle innebära en välståndsminskning.

Pengar är alltså konstiga, men det har de alltid varit. Vårt nuvarande system – som alltså inte är särskilt gammalt – visar för närvarande sina begränsningar. Samtidigt var det inte nödvändigtvis bättre förr. Även under guldmyntfotens tid fanns banker som tog för stora risker, men de kunde inte räddas genom att staten bara sade att banken hade mer pengar än alla trodde att den hade. En bankkonkurs drar dock alltid med sig ganska stora delar av den verkliga ekonomin, och det finns ett värde i att de kan undvikas. Hade bankkrisen skett för 60 år sedan, hade staterna inte kunnat rädda bankerna. Dessutom har det åtminstone historiskt visat sig vara svårare att ha en relativt jämställd ekonomi som den svenska under guldmyntfotens än under fiat-pengarnas tid.

Det är alltså med andra ord fullt möjligt att gå tillbaka till ett kontantsamhälle som ytterst baseras på någon form av fysisk tillgång. Det samhället kommer dock inte med nödvändighet att vara bättre eller stabilare än det samhälle vi har.

Frågan är i slutändan bara vilken form av osäkerhet vi vill leva med.