DN Debatt idag tar Johan Linander, rättspolitisk talesperson för Centern, upp ett antal möjliga reformer för att stärka kampen mot människohandel. Bakom människohandelsrubriken döljer sig ofta några av de vidrigaste brott en människa kan utsätta någon annan för. Förslavning. Ett fullständigt tvång.

Möjligen finns en stor del av problemet med rättsväsendets hantering av denna brottslighet redan i dess etikettering. ”Människohandel” är ofta en eufemism. Det är inte ”handeln” – ehuru fruktansvärd även den – som är det centrala. Eller, rättare sagt, det är inte alltid handeln som är det centrala, utan just det fullständiga tvånget. Att reducera en människas frihet så till den grad att hen inte längre har någon frihet kvar. Kvar finns bara en slav, en sak.

Centerförslaget utgår från en god problemformulering. Linander föreslår därvid att en nationell specialiserad polisenhet bör skapas där människohandel ska utredas, samt att en särskild rapportör bör tillsättas. Det senare framstår som en utmärkt idé.

Det förra förslaget har jag inte någon underbyggd åsikt om, men det låter spontant litet vanskligt att en nationell polisenhet – baserad i Stockholm? – ska undersöka alltifrån påståenden om människohandlade tiggare i Ystad till försvunna kinesiska barn som befaras utnyttjas för tvångsarbete på en restaurant i Skellefteå.

Linander skriver också att alla ”offer för människohandel ska ha rätt till minst 30 dagars reflektionsperiod utan krav på att ställa upp vid rättegång som vittne.” Han fortsätter: ”Enligt Europarådets konvention mot människohandel har en person som utsatts för människohandel rätt till en 30 dagars så kallad reflektionsperiod för vila och återhämtning. Den drabbade ska få möjlighet att göra sig fri från inflytandet av människohandlarna och få tillfälle att återhämta sig så pass att han eller hon kan tänka på framtiden och fatta beslut om medverkan i en eventuell rättegång.”

Jag tror att en åtgärd av det här slaget ofta är helt nödvändig för ett människohandelsoffer, en slav, ska kunna bryta sig loss. Intentionerna är goda. Men det finns, om jag läser förslaget rätt, ett uppenbart problem här. Det är inte personer som rättsordningen genom dom konstaterat är brottsoffer som ska ha rätt till reflektionsperioden utan människor som man misstänker är offer. Om vi en sådan situation samtidigt har en person som är misstänkt för brottet, och som sitter häktad, finns ett problem: Är det rimligt att en person ska hållas frihetsberövad längre tid än nödvändigt för att bereda det utpekade offret ”reflektionstid”? Det finns ju, trots allt, misstankar om människohandel som visar sig vara ogrundade. (Jo, jag vet att sannolikheten är noll för att rättsväsendet ska kunna hålla rättegång inom 30 dagar från misstankedatumet men av beskrivningen framstår det som att det möjliga offret över huvud taget inte ska behöva delta i utredningen under dessa 30 dagar, vilket således kan medföra fördröjningar.)

Slutligen skriver Linander så här: ”Inget offer för människohandel ska skickas tillbaka till hemlandet och åter hamna i människohandlarnas klor. Svenska myndigheter måste etablera ett bättre samarbete med hemlandets myndigheter. Offren för människohandel har oftast behov av psykisk hjälp, bostad och andra sociala skyddsnät vid hemkomst. Det finns inte sällan en hotbild från de tidigare förövarna, och risken för att åter hamna i människohandel är stor när offret återvänder till den ekonomiskt utsatta situation som de försökte fly ifrån när de hamnade i slaveri.”

Även detta vilar på en klok problemformulering men dessvärre är förslaget inte så klart utformat. Det är en ständig fråga i människohandelssammanhang om den förslavada ska beredas rätten att stanna i det land där brottet uppdagades. Är det rimligt att offer för människohandel i Sverige ska få permanent uppehållstillstånd, t.ex.? Det finns argument för och emot. Linander svävar på målet, trots att denna fråga är helt central.

Min käpphäst – efter att ha ägnat människohandelstemat en del eftertanke under ett års forskningstid – är att man i människohandelsdebatten på de högsta politiska nivåerna lägger för stor emfas på förövarna, och för lite på offren. Fokus ligger på straffrättens verktyg och rättsväsendets organisation. Offret kommer först i andra, ibland tredje eller fjärde hand. (Linanders förslag är mot denna bakgrund sympatiskt, eftersom han inte faller i denna fälla.) Det är förstås oerhört viktigt att bestraffa slavhandlaren, men det är – anser jag – viktigare att hitta strategier för offrets upprättelse och rehabilitering. Sådana strategier får sökas i civilrätten, socialrätten och migrationsrätten, snarare än i straffrätten.

Två andra, konkreta förslag, mot bakgrund av DN Debattaren.

1: Skapa en särskild ersättningsfond för offer för människohandel. Människohandelsoffer kommer ofta, men inte alltid, från ekonomiskt utslagna miljöer. Ibland säljs de av sina familjer, ibland försätts de i ett skuldförhållande präglat av tvång gentemot någon som hjälper dem ut ur hemlandet, etc. Pengar löser inte alla problem men de kan hjälpa till att lösa en del av de problem som emanerar ur en akut brist på pengar. En ersättningsfond av ett sådant här slag skulle behöva inkludera olika former av safeguards för att inte pengarna skulle riskera gå till människohandelsligor (vilket ju skulle ge slavhandlarna ett nytt incitament). Det torde dock inte vara omöjligt att formulera sådana säkerhetsåtgärder, i kombination med olika migrationsrättsliga och socialrättsliga åtgärder. (D.v.s. att samhället tar ett helhetsgrepp om offrets omvårdnad under en period.)

2: Kriminalisera särskilt vårdslöst köp av sexuell tjänst där den som utför den sexuella tjänsten är ett offer för människohandel. Det måste vara värre att köpa en sexuell tjänst i en situation där det framgick eller borde ha framgått att den prostituerade i realiteten var en sexslav. Om man vårdslöst bidrar till att upprätthålla ett tillstånd av slaveri är det enligt min mening mycket mer integritetskränkande för offret än vad straffskalan för sexköp ger utrymme för.

Advertisements