Genom en litteraturbevakning blev jag idag uppmärksam på boken 3 ml – om ett blodprov och ett åtal av Sara Gunnarsdotter. Boken handlar om det såkallade barnläkarmålet och ser ut att vara läsvärt. Men det är egentligen inte boken själv som jag är intresserad av, utan det är den anmälan av Josef Milerad som Jure på sin hemsida citerar och som den 16 april publicerades i Läkartidningen.

Anmälan är i och för sig som vilken anmälan som helst och på så sätt inte konstig. Det är en enda mening i slutet som jag snubblar över, nämligen denna:

Däremot finns inget behov av att allmänna domstolar överprövar sjukvårdens metoder och rutiner.

Smaka på det här; låt det rulla runt i munnen några gånger och prova nyanserna. Det finns inget behov av att allmänna domstolar överprövar sjukvårdens metoder och rutiner. Spotta sedan ut den i spottglaset, eftersom här impliceras inget mindre än ett krav på straffrätttslig ansvarsfrihet för sjukvården.

Den enda möjliga tolkningen är nämligen att det inte finns något behov av att de allmänna domstolarna prövar huruvida sjukvården hållit sig till vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta är självklart så länge det inte handlar om att det finns misstanke om brott. Brott kräver uppsåt eller i vissa få fall vårdslöshet. När ett sjukhus eller en avdelning på detsamma försöker få ekonomin att gå runt genom att ignorera vetenskap och beprövad erfarenhet och därmed på ett vårdslöst sätt riskerar patientens liv, menar alltså Milerad att det inte behövs några domstolar som tar ställning till huruvida de ansvariga framkallat fara för annan eller gjort sig skyldiga till vållande till kroppsskada. Sjukvårdens ansvarssystem kan gott ta hand om det: en liten varning, i yttersta fall kanske indragande av legitimationen (men då måste vederbörande verkligen ha tagit i och närmast avsiktligen ha skadat patienten), men straff? Nej! Jurister förstår oss inte.

Det må hända att jurister inte förstår, men frågan är vad annars vi skall göra. Jurister förstår inte ekonomi: skall redovisningskonsulter och ekonomer få ha sin egen professionsdomstol, så att ekonomer dömer ekonomer? Jurister förstår inte kemi: skall den kemiska industrin ha sitt eget ansvarssystem? Med Milerads argumentation döms vanligt folk av vanligt domstolar – jurister kan nog betros med att förstå ett konsumentmål (som dock ofta är långt mera komplicerade än man kan tro, givet deras ekonomiska värde) eller ett trafikmål, men i stort sett alla områden som kräver någon som helst utbildning som inte är juridisk eller allmän för hela befolkningen skall då dömas av särskilda instanser.

Skråväsende kallar man ett system som Milerads för i historievetenskapen. I förlängningen står ett ståndssamhälle. Det är knappast det Milerad eller någon annan vill.

Jag kan förstå att folk i vården känner sig missförstådda och anser att de svarar inför domstolar som inte begriper deras verksamhet. Men så är det för alla, för redovisningskonsulter och för tekniker, för finansindustrin och skolväsendet. Lösningen på detta problem är inte straffimmunitet för domstolarna, utan att sjukvården och alla andra när det kommer till kritan har förmågan att förklara hur deras verksamhet fungerar. Inför domstol finns alltid en pedagogisk uppgift, och den måste man vara förberedd på. Denna uppgift säkerställer också att inget yrke åtminstone vad gäller straffrätten kan avlägsna sig så mycket från alla andra att det slipper förklara för åtminstone någon annan vad det håller på med. Denna kontrollfunktion är avsiktlig, och den är värdefull. Jag har inte känslan av att Milerad ens är medveten om den.

Man kan också notera att just i barnläkarmålet ombudet tycks ha lyckats med sin pedagogiska uppgift. Det går alltså. Det som inte fungerat, och där rättsväsendet självt måste rannsaka sig, är prövningen av ansvaret för jurister. Åklagaren drev på ett ganska aggressivt sätt ett mål där det tidigt under förundersökningen dök upp frågetecken och som förmodligen aldrig borde ha gått från förundersökning till åtal. Att rättsväsendet inte förmår utkräva ansvar av sina egna är det egentliga problemet.

Inte att sjukvården precis som alla andra svarar inför rättsväsendet.