Det finns folk vars åsikter jag mycket ofta håller med om. Mårten Schultz och Sanna Rayman är sådana personer. Men ibland känner jag inte alls igen mig i det de säger. Straffrätten är ett sådant område. Jag måste uppriktigt säga att jag inte förstår vad hela diskussionen om hårdare straff, där både Mårten och Sanna tycks kräva sådana, handlar om.

Den senaste omgången i denna diskussion började med en intervju av justitieråd Martin Borgeke genom tidskriften Neos formidabla Paulina Neuding om just temat hårdare straff och hur dessa ter sig i ett tillämpningsperspektiv i domstolarna. Borgeke är mycket von oben och rätt så nedlåtande i debatten, skall erkännas: han förklarar i stort sett alla som kräver hårdare straff till en lynchmobb. Dessutom tycks han mena att dömande är en sådan intrikat verksamhet att ingen utanför domstolarna egentligen verkligen kan fatta vad domstolarna håller på med. Inte precis taktiskt uttalat, med andra ord: inget under att folk reagerar.

Som Sanna Rayman, som just påpekar att det inte finns något nödvändigt samband mellan att kräva hårdare straff och att heja på en lynchmobb. Det har hon rätt i. Men jag undrar: finns inte något outtalat bakom hennes ledare, nämligen att straffrätten är orimlig och att hårdare straff krävs? Samma outtalade budskap verkar ligga bakom Mårten Schultz inlägg på Facebook, där han länkar till Raymans ledare:

Det är en sådan konstig sak, att det skulle vara något slags pöbelmentalitet att vilja skärpa straff för olika brott. Som om dagens straff skulle vara på något vis optimala. För övrigt borde vi särskilt kriminalisera uttalanden om att ”forskningen visar att hårdare tag inte fungerar”. Forskningen visar inte alls det, i alla fall inte entydigt. Men viktigare: Frågan om vilka straff vi bör ha är inte i första hand en kunskapsfråga utan en moralisk fråga. Vad tycker vi att ett mord förtjänar? Ett rån? En illegalt delad Jönssonliganfilm?

Hmmm, kan jag bara säga. Hmmm. Jag tror faktiskt inte att Mårten har rätt här, utan jag tror att man också måste se straffrätten ur ett instrumentellt perspektiv, alltså ett perspektiv där straffrätten är till för att uppnå något annat än att dela ut smärta till den som förorsakat smärta.

Mårten har i andra sammanhang förklarat sin hållning med att han ser straffet som en form av rättvisa. Brottslingen får det hen förtjänar. Det innebär alltså att man behöver veta vad exakt som brottslingen förtjänar. Om jag inte helt missförstått saken, är det upp till diskussion och vi kan och måste enligt Mårtens mening komma överens om det.

En gräns som Mårten säkert skulle dra, är att ingen brottsling förtjänar döden, inte ens Josef Fritzl eller Marc Dutroux. I avvägningen mellan det moraliska värdet av straff och livet står livet över. Men varför det? Är det så säkert? Om vi för den här diskussionen om hårdare straff på enbart moraliska grunder, måste det väl vara ok att säga att någon som Fritzl eller Dutroux har plågat och torterat i sådan grad att de förtjänar döden? Jag är inte säker på att vi kan undvika den sortens diskussion om vi betraktar straffen som en renodlad moralisk fråga.

Sedan finns ju också en annan aspekt i det hela. Det kostar att straffa. Det kostar i reda pengar: en fängelsevistelse kan lätt kosta en miljon om året per fånge. Nu är det inte pengarna som är det intressanta här, utan det intressanta är det som man istället skulle kunna göra för dessa pengar. En miljon, det är typ en och en halv polistjänst heltid hela året. Med andra ord kostar oss en intagen på fängelset en och en halv polistjänst om året. Är det inte vettigare att förhindra brott genom att ha poliser ute på gatorna än att låsa in folk? Och: är det inte en moraliskt tveksam avvägning att i avvägningen mellan folks säkerhet i vardagen och straffet av den som redan begått brott sätta straffet högre än säkerheten? Och att vilja ha både-och funkar inte: resurserna är som bekant begränsade och vi kan inte rimligen både låsa in folk i större omfattning och öka polisens närvaro på gatorna, i vart fall inte om vi vill ha pengar över till den Heliga Treenigheten vård, skola, omsorg.

Dessutom har Borgeke ju faktiskt en poäng, även om han uttrycker den så in i Norden oskickligt. Det verkar aldrig vara slut på kraven på hårdare straff. På något konstigt sätt verkar alla länder ha en debatt om detta, oavsett hur hårda straffen redan är. Det är ju tyvärr inte så att vi för den här moraliska diskussionen en gång och sedan är vi färdiga, utan så snart något hemskt brott begås, uppstår debatten på nytt. Varför? Jo, för att debatten just kanske inte kan föras i renodlat moraliska termer, utan för att folk ser de hårda straffen som ett sätt att avskräcka potentiella brottslingar från sina brott: har något hemskt brott skett trots hårda straff, krävs tydligen hårdare straff. Med andra ord kan den renodlat moraliska debatt som Mårten efterlyser kanske föras i den teoretiska enskildheten på universiteten, men jag tror inte den överlever kontakten med politiken. Och, rent moraliskt: jag vill inte leva i ett samhälle där tolvåringar står inför samma domstol som vuxna (som i England). Jag vill inte leva i ett samhälle som sätter så många i fängelse att dessa kan räknas i hela procenttal (som i USA i vart fall år 2010). Och det absolut inte bara moraliskt, utan absolut också ekonomiskt – det är resursslöseri.

Med andra ord ser jag inte den skillnad mellan en renodlat moralisk och en renodlat instrumentell diskussion om straffrätten som Mårten verkar vilja göra. Jag reagerar också när någon som brutalt misshandlat en person som därefter legat i koma på grund av misshandeln ”kommer undan” med 140 timmars ungdomstjänst. Men, innan jag reagerar på mina känslor: exakt vad uppnår vi genom hårdare straff? Hur blir världen bättre om vi låser in folk i flera år? Varför har vi gjort en moralisk vinst? Är den moraliska vinsten i proportion till allt det andra som vi skulle kunna göra för pengarna om vi inte hade hårdare straff, utan nöjde oss med det vi har?

Jag vet inte. Uppriktigt, jag vet inte. Men jag ser inte heller att det på något sätt förs ett vettigt samtal heller. På den ena sidan krävs det hårdare straff utan att det klargörs varför något straff är för milt (annat än ”jag tycker att…”, vilket rimligen inte räcker), och på den andra sidan bemöts frågor, funderingar och upprördhet med ordet ”lynchmobb”.

Klokare blir jag inte på detta. Straffrätten är och förblir förunderlig för mig.