Dagens stora europeiska nyhet är den cypiotiska engångsskatten. I det ekonomiska krisläge som Cypern befinner sig i har man fattat beslut om att beskatta medel på bankkonton i landet vid ett enskilt tillfälle.

Det är oklart vem som egentligen ligger bakom beslutet, men det har i vilket fall tagits emot med rynkade pannor, irritation och ilska.

Anledningen till det är att denna form av skatteuttag skaver mot grundläggande föreställningar om vad som gör skatteuttag legitimt. Skatteuttag ska vara förutsebara, vilket innefattar ett förbud mot retroaktiva beslut, och till sin karaktär allmänna.

Det kan i sammanhanget finnas anledning att påminna om att det inte var så länge sedan svenska staten gav sig ut på en skatteutflykt liknande den som Cypern nu vinglar iväg på. Engångsskattemålet.

Engångsskattemålet beskrivs så här i en artikel i Nordisk Försäkringstidskrift av Jan-Mikael Bexhed och bakom de försiktiga ordalagen anar man en skattekonstruktion som i retrospektiv är häpnadsväckande:

”Det var i december 1986 som riksdagen beslutade att en engångsskatt skulle betalas av livförsäkringsbolag, pensionsstiftelser och vissa understödsföreningar. Skatten reglerades i lagen (1986:1225) om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag, understödsföreningar och pensionsstiftelser (engångsskattelagen), vilken trädde i kraft den 23 december 1986. I lagtexten rubricerades skatten som en förmögenhetsskatt. Beskattningsunderlaget utgjordes i princip av marknadsvärdet den 31 december 1986 på de skattskyldigas samtliga tillgångar hänförliga till livförsäkring efter avdrag för finansiella skulder.

Engångsskatten utgick för livförsäkringsbolag med 7 procent på beskattningsunderlaget. För den del av tillgångarna som var hänförliga till kapitalförsäkring (skattekategori K), dvs. annan försäkring än pensionsförsäkring(skattekategori P), reducerades beskattningsunderlaget till 71 procent. Förfarandemässigt följde skatten i allt väsentligt reglerna för punktskatter och prisregleringsavgifter. I realiteten var emellertid engångsskatten varken en punktskatt eller en förmögenhetsskatt. Syftet med engångsskatten var att retroaktivt beskatta den goda avkastningen från åren närmast före det att skatten beslutades. Anledningen till att engångsskatten tekniskt konstruerades och rubricerades som en förmögenhetsskatt motiverades inte uttryckligen.

Det torde dock stå klart att bakgrunden var att regeringsformen, som är en av Sveriges grundlagar, förbjuder retroaktiv skattelagstiftning. I den proposition som föregick engångsskatten antyddes ingen tveksamhet till detta förfaringssätt. Tvärtom konstaterades utan reservation att eftersom skatten skulle beslutas före riksdagens juluppehåll 1986 och med förmögenheten den 31 december samma år som bas, så skulle skatten inte stå i strid mot förbudet i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen mot retroaktiv skattelagstiftning.”

Här kan man läsa mer av Bexhed och en analys av Jakob W.F. Sundberg finns här.