Detta inlägg skall handla om kvinnojourer. Jag delar de flestas grunduppfattning att människor – och av statistiska skäl främst kvinnor – behöver skyddas när de är hotade eller utsatta för våld och mental påverkan som till sin effekt kan jämföras med misshandel. Och jag både tycker och inser att de ideella och privata kvinnojourerna gör mycket nytta.
Dock är det inte helt oproblematiskt. Först finns de principiella frågorna varför inte kommunerna ger detta skydd i egen regi och dels hur män (även om de är få) skall skyddas. Jag lämnar dem här.
En annan fråga som är viktig som jag också endast nämner men sedan lämnar är den totala bristen på tillsyn och insyn. Dessa tre frågor är i sig allvarliga och kan utgöra skäl för att sluta ge bidrag till dessa organisationer.
Den fråga jag vill beröra i detta gästinlägg är bristen på manlig närvaro på kvinnojourerna. Jag har ett minne av att endast två av alla Sveriges kvinnojourer anställer manlig personal. Övriga gör det inte och jag vet i vart fall några som inte heller tar emot volontärarbete från män. Jag utgår därför från att ingen utom de två nämnda tar emot frivilliga insatser från män.
Idéen tycks vara att att miljö skall vara helt enkönad. Jag kan se fördelar med detta men jag kan se andra och troligen större fördelar med att det finns goda manliga förebilder inne i kvinnojourerna. Dessa män kan också bli goda samtalspartner för de drabbade.
Nu till vad som fick mig att just i dag skriva av mig; jag trodde att myndigheter saknade kön. De gör de tydligen inte.
I samband med ett s.k. snabbyttrande inför interimistiskt beslut i fråga om barns boende besökte jag och min huvudman (han och inte hen!) socialtjänsten hos en kranskommun till Göteborg. Kvinnan har tagit barnet och försvunnit till någon kvinnojour.
Socialsekreteraren var man och konstigt nog ensam – de brukar alltid vara två. Han meddelade att samtal med mamman skulle hållas av en kollega och angav ett kvinnonamn. När jag frågade varför inte samma utredare talade med båda, vilket sannolikt skulle givit en bättre utredning svarade han – ja vaddå? Här har jag lust att skriva svaret uppochner längst ner på sidan så alla kan gissa!
Hans uppenbart självklara svar var att han var man och inte släpptes in på en kvinnojour!
Efter mötet ringde jag socialchefen i ”min” kommun som jag betraktar som en vän. Jag ringde också en rådman jag känner. Båda var lika förvånade som jag. Vi trodde inte att en myndighet kunde ha kön.
Johan Tisell, Sakförare