När är man egentligen dömd? Det låter så enkelt. Svaret måste väl vara när någon fällts till ansvar i en domstol. Men frågan är inte så enkel.

Ämnet aktualiserades med anledning av attentatet mot tidningen Dispatchs redaktör Lars Hedergaard. Det rapporterades  att Hedergaard, offret alltså, tidigare varit ”rasismdömd”. Vad som avsågs var att Hedergaard dömts till straffansvar av en dansk hovrätt för ett brott som motsvarar (delvis i alla fall) vårt hets mot folkgrupp-brott. Det finns dock ett problem. Hedergaard friades nämligen i Högsta domstolen.

För egen del kan jag tycka att det är ganska ofräscht att  dra fram gamla domar mot brottsoffer alldeles oavsett om de ändrats eller inte. I detta fall används den gamla domen som en insinuation – mordförsöket ställs bredvid Hedergaards förflutna – på ett osmakligt sätt. Om detta vet vi ingenting än, eftersom gärningsmannen inte gripits. Men det är principfrågan som framgår av rubriken som är mest intressant. Här har alltså en person dömts i en underinstans och blivit friad av den högsta instansen. Någon lagakraftvunnen fällande dom finns alltså inte mot Hedergaard. Är han då dömd?

Att vara dömd tror jag för de flesta innebär att ha blivit fälld till ansvar för ett brott, i ett brottmål. För jurister kan termen nog antas täcka även vissa andra saker. I vart fall skadeståndsansvarsdomar som grundar sig på brottslig gärning. (T.ex. där någon som menar sig vara utsatt för brottsligt förtal driver målet själv men enbart som ett tvistemål.) Möjligen kan vissa jurister använda uttrycket också för ”normalt” civilrättsliga domar. Eller vad säger ni, jurister? Är jag dömd om jag blir ålagd att betala tillbaka pengar jag erhållit efter att ha sålt en felaktig sak? Kanske, kanske inte.

Men fallet Hedergaard illustrerar det kanske vanligare fallet att det finns en dom som sedan blivit ändrad till den åtalades fördel. Är den friade personen dömd? Det är självklart så att den friade personen har rätt att betraktas som oskyldig, åtminstone av samhället men moraliskt även av oss medmänniskor – som utgångspunkt om inte annat. Samtidigt. Frågan är inte så enkel.

För en tid sedan hörde jag en radiointervju med Johan Asplunds föräldrar. Johan Asplund är ett av de offer som tillskrivits Thomas Quicks seriemördarkarriär, som idag framstår som uppdiktad. Föräldrarna fick frågan om det inte kändes svårt att nu, när Quick hade fått resning i målet, inte veta vem som dödat Johan. Föräldrarna svarade att de har vetat det hela tiden. Det var en annan misstänkt, som dömdes av en tingsrätt för att ha fört bort Johan, efter att föräldrarna själva drivit ett mål (enskilt åtal). Han friades i hovrätten. I många sammanhang har jag sett denne person beskrivas som dömd. Är det fel?

I en mening är det ju helt adekvat att kalla en tidigare dömd, men därefter friad, för just dömd. Den tidigare domen har inte gått upp i rök. Den finns kvar, med sina domskäl och sitt domslut. Den finns kvar som dokument och som mening. Domen vann inte laga kraft. Men att den inte vann laga kraft betyder inte att den är ett ingenting.

Så. Rättssäkerhetsresonemang (i vid bemärkelse) talar för att betrakta en person som friats efter att ha fällts till ansvar som, s.a.s., o-dömd. Praktiska och semantiska resonemang talar i alla fall understundom emot.

Frågan är inte enbart akademisk (om än kanske främst). Frågan om huruvida påståendet ”NN är dömd för brott” är sant eller falskt kan ha rättslig betydelse. Det är välkänt att förtal i Sverige inte står och faller med om en uppgift är sann eller falsk – även sanna uppgifter kan vara förtal. Men sanningsvärdet kan ha betydelse vid en bedömning av om en i och för sig kränkande uppgift var försvarlig. Är det då sant att säga att någon är dömd om hen senare friats?

Det här tangerar också en aspekt av integritetsskyddet, det som numer ofta beskrivs som ”the right to be forgotten”. Fällande domar från förr kan utgöra en integritetsrisk för den som dömts. Rättsstater utgår från tanken att alla har rätt till en andra chans, efter att ha avtjänat ett straff. Vissa menar t.o.m. att det finns ett egenvärde i att glömma. Skärningspunkten av ett Internet som aldrig glömmer och domar som ändrats i överrätt illustrerar hur fragil denna aspekt av integritetsskyddet är. En TT-rubrik om att någon dömd kan sätta sig betydligt djupare i informationsstrukturerna än faktumet att domen aldrig vunnit laga kraft. Bör det påverka hur vi använder ordet ”dömd”?

Jag har inget svar. Men ett vet jag som aldrig dör och det är domar som hamnat på Internet.