Det i och för sig uppfriskande liberala förslaget till idéprogram för Centern har lett till en ganska högljudd diskussion om månggifte: mitt Twitterflöde formligen svämmar över av kommentarer till just denna aspekt av förslaget. Det är i och för sig ganska trist att de juridiska formerna för samlevnad drar till sig mest uppmärksamhet, när det finns långt viktigare förslag om slopad skolplikt och fri invandring, men erfarenheten visar att varje politiskt förslag som med lite fantasi kan uppfattas som relaterat till sängkammaren alltid diskuteras mest. Men det skall jag klaga på här och nu. Min tanke är en annan.

Behöver vi verkligen något juridiskt äktenskap?

Vi har olika juridisk former för samlevnad, nämligen äktenskap och samboförhållande. Ett samboförhållande definieras i 1 § sambolagen som ett parförhållande med gemensamt hushåll. Det enda som verkligen framgår av detta avseende hur själva förhållandet skall se ut är att det måste röra sig om två personer, inte mer, inte mindre. Varför? Varför skyddas just tusamheten på detta sätt och inte mera komplexa förhållanden som till exempel samlevnad i ett bestående kollektiv där flera bidrar till det gemensamma hushållet?

Äktenskapet kan sägas vara en formalisering av samboförhållandet. Skillnaden mellan samboförhållanden och äktenskap ligger i huvudsak i arvsrätten: äkta makar ärver automatiskt efter varandra, sambor gör inte det, utan måste skriva testamente. Med andra ord ersätter det juridiska avtalet äktenskap behovet av en ensidig förklaring om hur en person vill att hennes egendom skall fördelas efter hennes död. Man kan ur det perspektivet anse att äktenskapet är ett slags standardformulär för testamenten. Med denna beskrivning blir frågan varför staten skall exklusivt tillhandahålla detta standardavtal? Kan inte det skötas på andra sätt?

Det borde ju vara relativt enkelt att skapa standardformulär för testamenten som leder till samma resultat som idag, att nämligen den efterlevande maken får en del av den avlidnas egendom i arv och den andra delen med full förfoganderätt. Slopar man dessutom barnens obligatoriska arvsrätt och överlåter till den avlidna själv att bestämma över sin egendom, blir detta än mer konsekvent. Det som vi idag inom arvsrätten gör med äktenskapet som juridisk figur, skulle vi gott kunna göra utan att ha något äktenskap över huvud taget. Varför alltså inte avskaffa det hela?

Dessutom finns ett försörjningsansvar mellan makar som inte finns mellan sambor. Men försörjningsansvaret blir aktuellt egentligen bara i två situationer, nämligen dels inom socialrätten – där man tar hänsyn till hela familjens inkomst när man bedömer rätten till försörjningsstöd – och dels efter äktenskapet om en av de före detta makarna har svårt att omedelbart stå på egna ben. Den senare varianten av underhållsansvar är närmast betydelselös idag och kan lätt ersättas med socialförsäkringsrättsliga regler: det kan inte rimligen göra någon större skillnad att vara beroende av staten och att vara beroende av den före detta äkta maken.

Vad gäller försörjningsansvaret inom socialrätten kan det lösas på så sätt att man anknyter till hushållet istället för äktenskapet. Vad ett hushåll är måste man ändå bedöma när man tillämpar sambolagen, så att problemet med att definiera ett hushåll tydligen inte utgör något större hinder. Då skulle man också kunna fånga samlevnadsformer som idag inte är formaliserade, vilket ur likabehandlingssynpunkt också skulle vara en fördel.

En gång i tiden hade äktenskap med barnalstring att göra. Barnen status som födda inom eller utom äktenskap innebar kännbara skillnader för barnen. Sex utanför äktenskapet var förbjudet i strafflag (som hor). Detta har vi på mycket goda grunder övergivit. Äktenskap har alltid frivilligt eller ofrivilligt kunnat vara barnlösa. Barnens status skall inte behöva ha att göra med vad deras föräldrar gör, utan barnen skall erkännas som människor med rättigheter alldeles oavsett sina föräldrars status. Numera har vi också äktenskap där parterna inte utan utomstående hjälp ens kan få barn även om båda är fruktbara och villiga att få barn, nämligen samkönade äktenskap.

Med andra ord har äktenskap som juridisk figur tömts på det mesta av sitt innehåll. Det som kvarstår av innehållet kan lätt regleras genom andra juridiska regler. Det finns egentligen inte mycket kvar som har med äktenskapet än just makens arvsrätt och försörjningsansvaret.

”Men det är ju inte det som föreslås! Det är ju månggifte som föreslås!”, hör jag nu i tanken någon säga. Det är jag inte säker på. Man kan säga att det är möjlighet till månggifte som föreslås, men om äktenskapet ingenting betyder (eftersom det också föreslås avskaffande av obligatorisk arvsrätt), spelar väl det ingen roll? Men man kan också tolka förslaget så att äktenskapet skall upphöra vara en juridisk figur, eftersom det sägs att staten inte skall lägga sig i sådana frågor: detta kan uppfattas som att juridiken – som utgör statens instrument i dessa frågor – inte bör ha någon definition på äktenskap längre. Med andra ord skulle staten över huvud taget inte ha någon uppfattning om vem som gifter sig med vem (eller vad, för den delen) – det skulle vara upp till medborgarna själva att gestalta sina samlevnadsformer.

Det innebär också att ingen skulle tvingas till månggifte, och om någon skulle tvingas till sådant, skulle detta inte ha några som helst juridiska konsekvenser. Det hela skulle helt och hållet handla om en sociala, inte juridiska, relationer.

Och det vore väl inte helt fel? Staten (juridiken) måste nog ha en uppfattning om vad som skall ske med avlidnas egendom för det fall att inget testamente finns. Men en sådan uppfattning har juridiken, och den ifrågasätts inte: alla barn får sin efter antalet barn beräknade andel. Finns testamente, gäller det. Föräldrars ansvar gentemot sina barn har inget med äktenskapet att göra. Försörjningsansvaret borde kanske ändå ligga på hushålls- istället för äktenskapsnivån och kan i övrigt lösas genom socialrätten. Och mer finns egentligen inte förknippat med det juridiska äktenskapet.

Ett avskaffande av det juridiska äktenskapet skulle för övrigt också skapa större frihet för olika samfund att göra som de vill. Om äktenskapet inte drar med sig några förmåner eller nackdelar, spelar det för staten ingen roll om något konservativt samfund endast vill tillåta äktenskap mellan en man och en kvinna och inte heller om något frisinnat samfund tillåter äktenskap mellan flera och/eller mellan människor och djur. Äktenskapet skulle endast beröra dem som tycker att något formellt löfte till den med vilken de vill leva har någon betydelse.

Personligen tycker jag att förslaget är mycket sympatiskt.