Idag publicerar Svenska dagbladets Maria Ludvigsson en kort kommenterande snutt om det såkallade regelkrånglet. Hon undrar hur svårt det kan vara att minska företagens administrativa börda och anser att det egentligen (och trots att flera ministrar av olika kulör misslyckats med uppgiften) skulle vara ganska lätt: fråga bara företagarna, vetja!

Det är förvånansvärt naivt för att komma från den annars enligt min mening mycket skärpta Maria Ludvigsson. Företagarna har inget med saken att göra: reglerna har sitt ursprung och sitt berättigande i en helt annan sfär. Företagarna sitter på mottagarsidan av goda intentioners icke-avsedda konsekvenser, och eftersom konsekvenserna inte är avsedda, måste vi ta strid med de goda intentionerna, inte med deras konsekvenser. Det är där skon klämmer.

Ett ganska bra exempel på detta är statistik över hur mycket energi som svenska företag gör av med. Jag tror att få någonsin undrat hur i hela friden staten kan ha koll på detta: vi samhällsmedborgare accepterar mest att staten vet det, utan att undra varifrån uppgifterna kommer. Svaret är att uppgifterna kommer från företagarna, som enligt 7 §  lag om den officiella statistiken är skyldiga att lämna inte mindre än 15 olika typer av uppgift till den officiella statistiken, däribland uppgifter om energiåtgången. Det innebär att företagare inte bara i eget intresse måste hålla koll på hur mycket den energi som de gör av med kostar, utan också måste sammanställa förbrukningen till en uppgift som lämnas till myndigheterna. Detta är inte så enkelt som att helt enkelt kopiera elräkningen. Bilagan till förordningen om den officiella statistiken nämner tre olika typer av uppgift, och dessa uppgifter måste alltså tas fram av företagaren själv, som inte får ersättning för den tid som går åt för detta och som inte kan syssla med det som hon egentligen skall syssla med, nämligen att driva företag.

Är dessa uppgifter överflödiga? Kan de tas bort? Hmnja…

De utgör utan tvekan en börda för företagarna, och min gissning är att många företagare upplever vinsten med att samla och lämna vidare denna statistik som ganska liten jämfört med det besvär det innebär att ta fram uppgifterna. Samtidigt kan dessa uppgifter på ett nationalekonomiskt plan behövas för att infrastrukturen skall vara rätt dimensionerad, för att Sverige skall ha koll på sin klimatpåverkan (en funktion bland annat av energiåtgången) och vad man kan göra åt det och för att politiker och myndigheter skall kunna göra något så när rättvisande förhandsbedömningar av hur olika förändringar i regelsystemet avseende energihushållningen kommer att slå. Jobbigt för den enskilda, bra för kollektivet, med andra ord. Huruvida uppgiftslämnandet är överflödigt eller ej beror på perspektivet.

Och nu är detta bara en av femton punkter där företagare förväntas lämna statistik. Till kraven på att lämna officiell statistik kommer sedan krav på att lämna olika typer av uppgift i årsredovisningen, på bokföringen och dess redovisande till Skatteverket och den reglering som kringgärdar användning av bland annat kemiska medel i produktion. På varje enskild punkt finns en förnuftig tanke bakom kravet på att uppgifter skall lämnas: ingen uppgift är, betraktad i isolering för sig själv, utan tvivel överflödig, utan för varje krav på uppgift finns en rationell argumentation. Det är den sammantagna uppgiftsbördan som är irrationell: ett system som i sina enskildheter är försvarbart, blir svårt att försvara som helhet.

Det är samtidigt ingen annan än företagarna själva som kan lämna dessa uppgifter. Endast den som bedriver verksamheten vet vilka maskiner som finns, hur varma lokalerna är, hur många anställda som finns, vilket kön och vilken ålder dessa anställda har och så vidare. Företagarna görs förvisso till verktyg för att ta fram statistiken och uppgiftsunderlaget, men det finns ingen annan som kan fylla denna funktion. Att företagarna inte precis är förtjusta över att göras till oavlönad arbetskraft åt staten, är fullt förståeligt, men det är företagarna eller ingen som lämnar uppgifterna. Det finns inget alternativ.

Det är nog inte heller något alternativ att av skattemedel betala företagarna för att de tar fram statistiken. Helt bortsett från den perversa rundgång av skattemedel som detta skulle innebära (företagarna tar fram uppgifter som bland annat utgör underlag för taxeringen, för att sedan av de skattemedel som tas in efter taxeringen betalas för sitt arbete: det är lättare att låta företagarna behålla pengarna), skulle detta skapa perversa incitament till att istället för riktigt företagande göra statistikframtagning till inkomstkälla. Vill man minska företagarnas börda, måste antalet uppgifter som skall lämnas minskas.

Och här blir det svårt. Varje uppgift som inte lämnas innebär en informationslucka hos staten. En informationslucka hos staten innebär att reglering av olika aktiviteter och beteenden blir ännu svårare än den redan är, eftersom politikerna och myndigheterna inte har någon som helst kännedom – inte ens i form av statistik – om den verklighet som skall regleras. Det i sin tur innebär att en mängd reglering som tydligen önskas av en politisk majoritet inte kan genomföras.

En minskning av företagarnas uppgiftsbörda innebär med andra ord en omdefiniering av vad staten kan göra. Medan detta är önskvärt för vissa politiska åsiktsriktningar (bland annat min egen), är detta icke-önskvärt för andra. Frågan om vilka uppgifter som skall lämnas är alltså en fråga som på ett mycket grundläggande sätt rör synen på ”samhället” – bättre: det allmänna – och dess uppgifter. De som förespråkar en stor stat med starkt inflytande över enskildas liv – och det verkar vara majoriteten av Sveriges röstberättigade befolkning – kan alltså förväntas att med näbbar och klor försvara insamlingen av de uppgifter som behövs för att staten skall kunna vara stark och kunna påverka enskildas liv. Den politiker som vill minska uppgiftsbördan riskerar sitt livs politiska strid.

Min pessimistiska förutsägelse är därför att uppgiftsbördan inte kommer att minska under överskådlig tid. För att den skall kunna minska, krävs först att vi som samhälle betraktat sänker våra förväntningar på vad staten skall kunna göra. En minskning av statens inflytande innebär också att vi som samhälle betraktat måste stå ut med att det som av somliga upplevs som missförhållanden inte kan åtgärdas, helt enkelt för att informationsunderlag saknas. I ett samhälle som i stigande, inte minskande, grad förväntar sig att det allmänna skall lägga den enskildas liv till rätta och skydda henne från livets hårdhet och orättvisa, är det mera sannolikt att påsk och jul infaller på samma dag än att vi sänker våra förväntningar på statens förmågor.

Och de sista som kommer att tillfrågas huruvida uppgifterna bör lämnas eller inte, kommer att vara företagarna.