I Svenska dagbladet ondgör sig Torbjörn Isacson över de naturliga infrastrukturmonopolen. Han är särskilt upprörd över det faktum att några av de naturliga monopolen är i privata händer, i synnerhet de privata riskkapitalbolagen som i den tyska debatten kallats för gräshoppor (som äter upp allt i deras väg). Jag undrar om Isacson också har någon poäng, eller om han bara vill gnälla av sig.

Naturliga monopol utmärker sig genom att de är naturliga, det vill säga det är inte ekonomiskt försvarbart att ha flera uppsättningar av samma verksamhet. Med tanke på vad det kostar att exempelvis bygga järnväg (Nederländerna betalade rätt nyligen en nota på 4,7 miljarder euro för en sträcka på 160 km), är det helt enkelt inget alternativ att ha flera konkurrerande järnvägsnät, helt bortsett från det faktum att järnvägen kräver utrymme på marken som då inte kan användas för annan verksamhet. Man kan alltså inte undvika ett naturligt monopol, utan frågan kan endast vara hur vi reglerar dem.

I regleringen finns flera olika möjligheter. Mest grundläggande är frågan huruvida monopolet skall innehas av privata aktörer eller av staten. Det finns i denna fundamentala debatt en föreställning om att ett statligt innehav garanterar att de allmänna intressena (som mycket ofta sammanfaller med den talandes privata intressen, lustigt nog) värnas bäst, medan ett privat innehav innebär att företaget plockar ut monopolvinster. Förenklat uttryckt är staten god och snäll och de privata företagen är gräshoppor.

Isacson själv anför dock tre exempel där denna föreställning inte motsvaras av verkligheten. Stamnätet för el ägs av det statliga företaget Svenska kraftnät som inte är känt för att vara kundorienterat. (Att företaget skulle ligga bakom indelningen av Sverige i nätområden är dock båg: det har att göra med konkurrensrättsliga överväganden där EU ingripit för att den tidigare svenska regleringen på ett snedvridande sätt missgynnade danska elproducenter.) Telenätet innehas av statligt ägda Telia. Även på detta område förekommer en del klagomål. Statliga företag beter sig alltså inte bättre än sina privata motsvarigheter.

Nu skulle man kunna argumentera att det handlar om att det rör sig om statliga företag och att statliga myndigheter minsann är en annan sak. Isacson själv anför dock exemplet Trafikverket, det verk som har ansvaret för att förvalta det statliga järnvägsnätet. Som Svenska dagbladet bara nyligen visade, har också det verket en tendens att framställa verkligheten i förskönande dagar och att genom bristande underhåll (föranlett av en av samtliga partier förordnad svältkur) misshandla sina kunder. (Man kan för övrigt anmärka att det är rätt fascinerande hur många som redan vet att den nyss påbörjade vintern kommer att leda till järnvägskaos – här verkar vi ha människor ibland oss som har direktkontakt med framtiden!)

Det kvittar vem som innehar monopolet, om det är staten eller privata företag: problemet ligger i själva monopolet. Frågan måste alltså vara vad vi skall göra åt monopolet. Utgångspunkten är ju att man inte kan avskaffa ett naturligt monopol.

Ett sätt hantera monopolsituationen är förstås det som Isacson antyder för fjärrvärme, att nämligen alla (eventuellt: alla som har licens) ges rätt att bruka monopolnätet. Hur det löser problemet, förstår jag inte riktigt: på elområdet har vi fri tillgång till nätet, och detsamma gäller på tele- och järnvägsområdet. Inte har jag märkt att den offentliga debatten blivit mindre upprörd för att det finns konkurrens. Det exempel som Isacson skjuter in sig på – fjärrvärme – är ett synnerligen dåligt valt exempel. I den senaste utredningsomgången (där regeringen inte frågat om det skulle vara vettigt att öppna fjärrvärmenätet för konkurrens, utan undrat hur det skall ske) visade det sig att det inte finns några som helst nationalekonomiska fördelar att hämta av att öppna fjärrvärmenäten för konkurrens, vilket har att göra med fjärrvärmens tekniska förutsättningar. Regeringen lyssnade alltså mot sina egna önskemål på expertisen i detta fall, och Isacson visar mest att han inte vet vad han pratar om när han kritiserar beslutet att inte öppna fjärrvärmenäten för konkurrerande fjärrvärmeleverantörer.

Om nu konkurrens på eller i de naturliga monopolnäten inte går att åstadkomma eller inte får de önskade effekterna, återstår bara att reglera verksamheten genom föreskrifter och övervakning. Detta görs också, med ytterst varierande framgång. Skulle man på allvar försöka kontrollera varje åtgärd från ett monopolföretags sida, skulle vi behöva hålla oss med en övervakningsbyråkrati som Isacson antagligen skulle vara den första att klaga på. Någon perfekt lösning finns inte, utan bara ett gäng halvdana lösningar.

Att välja mellan dessa halvdana lösningar är inte enkelt. Efter numera över ett års inläsning på infrastrukturområdet är jag ännu inte mycket klokare hur vi skall göra än jag var när jag började. Det finns många viktiga och rationella synpunkter och det är viktigt att jämka ihop dem, just för att vi bara har ett tele-, ett el-, ett järnvägsnät. En förutsättning för att kunna diskutera saken är dock att man gör sig mödan att försöka förstå, istället för att komma med allmänt gnäll utan något som helst vettigt förslag till lösning annat än ”mera konkurrens” inom ett naturligt monopol.

Isacson rekommenderas att antingen läsa på eller att formulera sig mera omsorgfullt.