Upptäcker just denna artikel i Svenska dagbladet och anar redan att det kommer att ta hus i helvete. Till artikeln passar också – taktiskt lämpligt – denna debattartikel som förespråkar en förändrad syn på våldtäkt. Jag kan och jag vill inte kommentera fallet i sak: jag har inte sett domen och har inte tillgång till processmaterialet. Jag har dock några frågor i anledning av artikeln.

För det första undrar jag hur två informationsbitar i denna korta artikel hänger ihop. Den första biten är citatet ur tingsrättens dom, som lyder att det enligt Värmlands tingsrätt ”inte anses vara ställt utom rimligt tvivel att NN tvingat [målsäganden] till samlag och övrig sexuell handling på det sätt åklagaren påstått”. Enligt artikeln säger dock tingsrätten också att den i och för sig tror på det påstådda offret (målsäganden, men juridikens terminologi). Jag misstänker att detta avspeglar att tingsrätten bedömt målägandens berättelse som trovärdig. Alltså tror tingsrätten att målsäganden berättat den sanning hon själv upplevt och ändå inte fällt den åtalade.

Detta går ihop på det sättet att Högsta domstolen insisterar på såkallad stödbevisning för att kunna fälla någon till ansvar: det påstådda offrets berättelse ensam räcker inte (fast min tolkning av Högsta domstolens praxis är lite annorlunda). I det här fallet fanns tydligen ingen stödbevisning och då skall den åtalade inte fällas.

Detta har i och för sig goda grunder. Vittnesmål är opålitliga: minnet är ingen kamera som tar foton, utan minnen skapas varje gång man frammanar dem. Det innebär också att minnen förändras så sakteliga. Man kan alltså vara helt övertygad om det man anser sig minnas (man ljuger alltså inte), men ändå så stämmer inte minnet (Jennifer Thompsons historia visar tydligt hur opålitligt minnet kan vara). När någon skall fällas, och till yttermera visso när någon skall fällas för ett så vidrigt brott som våldtäkt, bör man nog kräva mer än en berättelse. Med andra ord får mig den första informationsbiten att tro att tingsrätten inte ansåg sig kunna fälla den åtalade enbart grundat på en berättelse.

Men så kommer den andra informationsbiten. Åklagaren Barbro Brännlund citeras med orden:

Hon har inte kunnat beskriva vare sig våld eller hot, då är det ingen våldtäkt enligt lagen. Vi har ett problem här, man tutar i unga kvinnor att ett nej räcker.

I detta påstående tycks ligga att åklagaren inte tycker att tingsrätten ansåg vittnet vara trovärdigt. För: att bända isär ben är väl våld? Det som åklagaren citeras med att ha sagt stämmer alltså inte ihop med citatet ur domen, åtminstone såvitt jag kan se. Hur går artikeln ihop?

Sedan min andra fundering. Det är riktigt att ett nej allena inte är tillräckligt för att den som ignorerat ett nej skall fällas för något sexualbrott. De handlingar som beskrivs i 6 kap. brottsbalken förutsätter samtliga våld, olaga tvång eller hjälplöshet. Att ignorera ett nej omfattas inte av det straffbara området, såvitt jag kan se.

Det bör ändras, tycker jag moraliskt. Men den första juridiska frågan är om detta i så fall skall omfattas av begreppet våldtäkt. Våldtäkt i bemärkelsen våld-täkt är i vart fall enligt min moraliska känsla minst sju resor värre än ett ignorerat nej. Om vi vidgar våldtäktsbegreppet till att omfatta alla sexuella handlingar som inte omfattas av samtycke, finns ingenting kvar av gradering: allt har blivit lika illa. Det tycker jag inte blir mycket bättre än dagens situation.

Den andra juridiska frågan är hur en kriminalisering tekniskt sett skall ske. Förslag på att kriminalisera sexuella handlingar som inte bärs upp avs samtycke har framförts några gånger (och jag har bloggat om dem emellanåt, exempelvis här). Problemet är dock just att frågan om samtycke blir en fråga om ord mot ord: det kan väl aldrig tänkas någon stödbevisning för samtycke (annat än möjligen ett skriftligt medgivande). Utan stödbevisning ingen fällande dom, och med andra ord riskerar en samtyckesparagraf att gå om intet i praxis.

I somliga fall har de som föreslagit en samtyckesparagraf försökt att hantera detta genom att vända på bevisbördan. Det skulle innebära att den åtalade skulle fällas om han (i all regel han) inte kan bevisa att samtycke förelegat. Med tanke på att frånvaro av samtycke närmast är omöjligt att bevisa, är det dock minst lika omöjligt att bevisa att samtycke förelegat. Vi skulle med andra ord vända på steken och istället för att fria alldeles för många verkliga våldtäktsmän sätta alldeles för många oskyldiga i fängelse. Åtminstone jag kan inte anse att det skulle på något sätt förbättra situationen.

Jag har inget bra förslag till lösning av detta dilemma. Kanske är det helt enkelt så att vi på de områden där det mest personliga möter juridiken aldrig kommer att finna någon tillfredsställande lösning. Kanske är det helt enkelt så att vi på de mest personliga områdena inte kan tillhandahålla fungerande kollektiva lösningar som baseras på straffrätt eller andra myndighetsingripanden. Vi kan bara välja något som förefaller oss vara minst illa. För närvarande går detta ut över de våldtagna. Skulle vi välja den alternativa omvända lösningen, skulle detta riskera att gå ut över oskyldiga.

I vilket fall som helst tycker jag nog att problemet är något mera komplext än den förvirrande artikeln om en dom i Värmlands tingsrätt och den anslutande debattartikeln ger sken av. Vi alla, oavsett var vi står i diskussionen, borde kanske börja med att erkänna för oss själva och andra att vi inte kommer att finna någon bra lösning. Det skulle förmodligen förhöja vår förmåga att hitta en lösning som de flesta av oss anser vara minst dålig.

Och det skulle vara en bra början.

Advertisements