Förra veckan skrev jag en krönika i Dagens Nyheter om korruption i svenska företag. Bakgrunden var de avslöjanden om stora mutor som betalats ut från svenska börsjättar till diktaturer eller deras anförvanter. Jag tog därvid upp en dom från Eskilstuna tingsrätt vari personer som varit högt uppsatta direktörer dömts för det kanske värsta korruptionsbrott, om man ser till omfattningen, som medfört fällande dom i en svensk domstol.

Min pappa var åklagare i målet i Eskilstuna – vilket jag också i en anda av full disclosure nämnde – men krönikan byggde enbart på uppgifter från domen och vad jag kunnat läsa i tidningarnas näringslivssidor.

Bland de uppgifter som jag hämtade ur medierna rörde vissa den förlängning på Volvomålet som det sedan länge framstått som klart skulle komma. Jag noterade därvid att fler mål var i pipeline, d.v.s. rörande Scanias inblandning i affärerna med Saddam Hussein-regeringen och de stora utbetalningar som misstänks ha gjorts från Scania till den diktatur som förknippas med några av de värsta människorättskränkningarna i modern tid. Vi talar alltså om misstankar om att pengar betalats under bordet till den diktator som lät gasa ihjäl sin egen befolkning. Pretty serious stuff.

Idag kom också åtalet i Scaniamålet. Om åtalet skriver SvD följande: ”I åtalet listas 24 kontrakt med ett sammanlagt värde på över en miljard kronor. Scania ska enligt Schultz ha anlitat utländska bulvanföretag – från Ryssland, Förenade arabemiraten, Jordanien och Sudan – för att kunna förse den irakiska regeringen med utländsk valuta i strid med de då gällande FN-sanktionerna mot landet.”

Scanias folk försöker sig på litet olika metoder för att ge en motbild. Kommunikationschefen säger således i SvD att det är fel att kalla det för ett mutbrott, misstankarna rör ju sanktionsbrott. Och det är sant. Att kalla dessa misstankar för mutbrott är litet som att kalla en grov misshandel för ett ofredande. Grovt sanktionsbrott handlar nämligen om korruption i en helt annan skala, med helt andra risker, som är i strid inte bara med svensk lagstiftning utan världssamfundets normer. Pretty serious stuff.

Scania har prövat även andra metoder. Det kom nämligen ett brev från ingen mindre än börsjättens presschef efter min krönika. Så här skrev presschefen Hans-Åke Danielsson:

Som du förmodligen känner till, så har din far prickats av Justitiekanslern för sitt agerande i media med anledning av den pågående utredningen av huruvida Scania har brutit mot FN-sanktionsbestämmelser vid leveranser till Irak.

Såvitt Scania känner till, har statsåklagaren ännu inte har fattat beslut om att väcka åtal. Mot den bakgrunden är det en smula besynnerligt att du i din krönika påstår att åtal kommer att väckas mot Scania. Detta påstående för osökt tanken till att statsåklagaren återigen agerat på ett sätt som ogillas av JK.”

Det där med prickningen av JK stämmer. Jag har inte full koll på omständigheterna men som jag förstår bakgrunden hade han i en intervju framhållit att Scanias högsta chef riskerade att åtalas. Detta menade JK var olämpligt. Det var dock inte i formell mening otillåtet: Tjänstemän har en långtgående yttrandefrihet, och det gäller särskilt i situationer som denna – där det finns ett mycket stort allmänt intresse av information rörande misstankarna mot direktörer på ett av landets viktigaste företag. Men JK – inte bara nuvarande JK alltså, utan ämbetet i stort – har tagit på sig rollen att fungera som en form av allmän lämplighetstyckare i situationer som dessa. Det kan man ifrågasätta det lämpliga i. Men så är det i alla fall.

Det är dock helt ovidkommande. Presschefens ord innebär någon form av inlindat hot om rättsliga åtgärder, möjligen om en anmälan till JK, mot bagkrund av den tidigare prickningen. Men denna har inget med det det som sägs i min krönika att göra.

Även om de uppgifter som förekom i texten hade härstammat från pappa (vilket de inte gjorde, om än möjligen indirekt i fall någon tidning haft pappa som anonym källa utan min vetskap) hade nämligen solklart sådana uppgifter fallit under meddelarfriheten och skyddade av tryckfrihetsförordningen. Även om jag hade haft tillgång till en särskild läcka i min egen familj hade det alltså läckandet varit fullt lagligt. Ja, det hade väl ur något slags samhällsperspektiv varit önskvärt att uppgifter om grova korruptionsmisstankar rörande Scanias direktörer vidarebefordrades till personer som skriver i tidningar, så länge uppgifterna var sanna och korrekta.

Men jag skriver ”även om”. Några särskilda uppgifter har jag inte haft tillgång till. Jag har en dom, ett antal artiklar från DN och SVD, och en FN-rapport. Vad jag också har tillgång till är ett mejl från Scanias presschef, som en reaktion på att jag i Dagens Nyheter upprepat de kända misstankarna om att hans bolag smörjer diktatorer, i vilket presschefen insinuerar att min pappa som åklagare i målet ägnat sig åt oegentligheter.

Jag kan säga hur jag uppfattade det: Som ett hot. Ett hot med innebörden att om du inte slutar skriva om de brott som vi misstänks ha begått så kommer vi att göra livet surt för din pappa. Trots att det alltså inte fanns något rättsligt stöd för det. Så uppfattade jag det. Och det tycker jag är pretty serious stuff.