Blake Pettersson började sitt liv som svensk medborgare: han ärvde medborgarskapet av den man han själv och alla andra vid tiden för Petterssons födelse trodde var hans pappa. När Pettersson var 16 visade sig dock att denna man inte alls var hans pappa. Som vore inte det illa nog, reagerade också Skatteverkets folkbokföringsavdelning på beskedet: om Pettersson hade ärvt sitt medborgarskap av någon som inte var hans pappa, var arvet ogiltigt – och Pettersson alltså inte svensk medborgare. Pettersson hade alltså inte bara förlorat föreställningen om vem som var hans pappa, utan också sitt svenska medborgarskap, en viktig del av den identitet med vilken han växt upp och förutsättning för att Pettersson skulle få lära sig sitt drömyrke, polis. Man kan beteckna mindre hårda slag mot ens själsliga existens som en katastrof. Samtidigt: det låter väl rätt och rimligt att Skatteverket frånkänner ett arv som aldrig skulle ha tilldelats Pettersson?

Det rimliga vill jag inte uttala mig om, men rätt var det inte: enligt 2 kap. 7 § andra stycket regeringsformen får en svensk medborgare inte frånkännas sitt medborgarskap. Punkt. Det låter ju enkelt. Det borde väl också Skatteverket begripa. Icke desto mindre tog det fyra långa år tills Pettersson fick tillbaka sitt medborgarskap. Chansen att bli polis hade han under den tiden missat. Klart att Pettersson är sur: med hjälp av Centrum för Rättvisa för han process mot svenska staten och kräver att få ersättning för den skada han lidit dels ideellt genom att fråntas en del av sin identitet, dels genom att under fyra år vara diskvalificerad från möjligheten att lära sig sitt drömyrke.

Tingsrätten sade nej till Petterssons krav. Han överklagade. Idag sade också Svea hovrätt nej. Motiveringen är enligt Centrum för Rättvisas beskrivning (vilken jag förutsätter är korrekt) att det finns ingen tidigare dom eller annan rättspraxis som visar att man kan få ersättning från staten i Petterssons situation, och inte heller någon lagstiftning. Domen skall överklagas till Högsta domstolen, men redan nu finns en del att fundera över. Bland annat kan man fundera över vad en rättighet egentligen är.

2 kap. regeringsformen bär rubriken Grundläggande fri- och rättigheter. Opinionsfriheter. Här ges alltså regler om rättigheter. Det i Pettersson-målet relevanta stadgandet i 7 § andra stycket uttrycker saken på ett sätt så att inget tvivel kan uppkomma:

Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap.

Här får medborgaren en rätt mot staten, trumfar medborgarens intressen statens intressen och myndigheternas misstag.

Tror man, ja.

Enligt den rättspositivistiska grundhållning jag håller mig med och som för närvarande är en ganska populär hackkyckling, visar sig en juridisk rättighet i sanktionen. Med andra ord: om jag inte kan få ersättning eller någon annan gottgörelse för att mina såkallade rättigheter kränks, har jag ingen rättighet, i vart fall ingen juridisk sådan. Jag må ha ett moraliskt anspråk, men någon rättighet är det inte tal om. På samma sätt med skyldigheter: om jag utan fruktan för någon påföljd kan välja att iaktta en såkallad skyldighet eller att låta bli att iaktta den, har jag rakt ingen juridisk skyldighet, utan har endast uppmanats av statsmakterna att bete mig på ett visst sätt. Utan sanktion, inga rättigheter, inga skyldigheter.

När alltså nu hovrätten säger att staten fritt får frånta medborgaren sitt medborgarskap, innebär det att den såkallade rättigheten i 2 kap. 7 § andra stycket regeringsformen rakt inte är någon rättighet, utan endast en trevlig liten uppmaning till riksdagen och förvaltningen att vara snäll och inte frånta medborgaren sitt medborgarskap. Om dock riksdagen och/eller myndigheten finner att det inte är opportunt att låta medborgaren vara medborgare, kommer i vart fall inte domstolarna att ingripa. Detta är ingen värdelös rättighet, det är ingen rättighet alls.

Sedan är hovrättens motivering ganska lustig. Pettersson-målet är ett hittills unikt mål: självklart finns ingen tidigare praxis. Med andra ord kan hovrätten inte bifalla Pettersson krav för att det inte finns någon tidigare dom, vilket innebär att det fortsatt inte finns någon dom och alltså nästa gång hovrätten åter kommer att kunna hänvisa till att ingen dom finns. Snacka om cirkelresonemang.

Motiveringen att ingen lagstiftning finns som sanktionerar brott mot medborgarens rättigheter enligt regeringsformen har mera substans. Här finns en skillnad mellan rättigheter som grundas på den europeiska konventionen om medborgerliga fri- och rättigheter och inhemska svenska såkallade rättigheter. Enligt de europeiska konventionerna krävs verksamma rättsmedel mot brott mot konventionen, vilket omfattar också skadestånd: detta krav har förvisso formulerats av Strassbourg-domstolen, men denna domstol är den enda auktoritativa uttolkare av konventionen. Vi lever alltså med den lustiga situationen att Sverige som stat enligt den europeiska konventionen är tvunget att ge medborgaren juridiska rättigheter samtidigt som staten förvägrar medborgaren rättigheter i den svenska nationella kontexten. När alltså Högsta domstolen funnit att Sverige måste betala skadestånd till medborgare vars rättigheter enligt europakonventionen kränkts, har detta ingen påverkan på frågan om huruvida de inhemska såkallade rättigheterna verkligen är rättigheter eller inte.

Samtidigt har domstolarna inga problem med att i andra sammanhang erkänna medborgarens rätt till ersättning. När en skola inte förhindrar mobbning är skolan ansvarig för mobbningsoffrets skador: det stod i vart fall när regeln lanserades inte i lagtexten. Det finns inget i lagtext som säger att man inte får förmå andra att bryta ingångna avtal: icke desto mindre hade domstolarna inga problem att ge den som utsatts för ett sådant avtalsbrott ersättning. Domstolarna har ett utrymme att skapa rätt, att konstruera rättsregler där inga finns: om domstolarna inte hade någon sådan rätt, skulle rättssystemet snabbt kollapsa. Problemet är att domstolarna har en sådan respekt för staten: är staten inblandad, nöjer man sig med inget mindre än lagstadgade regler. Det har inget med positivismen att göra, det är lagpositivism, och att denna inte fungerar borde alla numera ha begripit: lagpositivismen har aldrig fungerat där man försökt sig på den.

Nu krävs alltså åter att en enskild person kämpar sig upp hela vägen till Högsta domstolen för att få den rättighet som den svenska lagstiftaren i ord påstår att hon har, men tingsrätt och hovrätt konstaterat egentligen inte alls utgör någon rättighet. Jag hoppas att Pettersson får rätt i Högsta domstolen.

Med all respekt för den politiska processen och för domstolarnas begränsade uppdrag måste nämligen lagstiftaren åtminstone kunna tas vid ordet.

*****

Uppdatering: Undrens och miraklens tid är ännu icke förbi. Idag kom Högsta domstolens dom: Blake Petersson får 100 000 kr. i skadestånd, och 2 kap. regeringsformen tänder. Man kan ha många åsikter om rättighetsargumentationen och om de såkallade mänskliga rättigheterna – jag har det själv – men lovar staten, ska staten hålla, vilket Högsta domstolen alltså nu sett till att staten gör. Kerstin Callissendorff var skiljaktig och krävde lagstöd för skadestånd, vilket enligt min mening mot bakgrund av hennes övriga argumentation utgör ett i och för sig lovvärt, men i fallet i mina ögon felplacerat, ställningstagande för judicial restraint. Domen finns här.