Jag snubblar idag över denna artikel i Svenska dagbladet: den sydafrikanska regeringen föreslår tydligen att parallella domstolssystem skall införas i landet, där olika grupper underkastas olika regler och dessa regler förvaltas av olika domstolar. Den liberala vita medelklassmedborgaren inom mig skruvar på sig, men tanken är faktiskt inte så konstig som det kan verka. Under större delen av historien har det även i Västvärlden varit så att befolkningen varit indelad i olika grupper för vilka olika regler gällde: statusrättsordning kallades detta. Adliga dömdes av adliga efter regler som gällde för adliga, bönder låg under en annan form av rättsskipning, studenter dömdes av universiteten och så vidare.

Även i den moderna tiden finns det element av statusrättsordning. Konsumenträtten eller arbetsrätten är sådana områden, där det avgörande inte är vem du är, utan vilken roll du spelar (konsument, näringsidkare, arbetstagare eller arbetsgivare). Även den (ganska omstridda) lex mercatoria, en rättsordning som påstås gälla för sådana människor som sysslar med internationell handel, är ett sådant område. I Israel följer familjerätten religionstillhörigheten (det finns ingen sekulär familjerätt): är man muslim, bedöms ens familjeförhållanden enligt sharia; är man jude, efter Talmud; är man kristen, får man väl dessutom sortera ut vilken kristen kyrka vederbörande tillhör.

Status i sig är inte konstigt. Att ha statusrätt är inte heller nödvändigtvis ojämlikt: rättvisa måste rimligen vara att behandla det som är likt på ett likformigt sätt och att göra skillnad när saker och ting är olika. Konsumenträtten vilar på detta: det anses vara orättvist att behandla konsumenter enligt måttstockar som framtagits för näringsidkare – konsumenter har inte samma erfarenhet och resurser som näringsidkare. Man kan sedan tvista om huruvida konsumenter verkligen är så himla olika näringsidkare, men finner man en skillnad mellan grupperna, kan en olikbehandling vara motiverad.

I det sydafrikanska fallet kan jag inte uttala mig: för mig låter kvinnoorganisationernas invändningar rätt förnuftiga och logiska, men jag kan ingenting om rätten hos de afrikanska grupper det gäller, så jag vet inte om jag tycker att en statusrättsordning är befogad eller inte. Att prata om ”den vita mannens rättvisa”, som Zuma tydligen gör, förefaller mig dock vara rasistiskt på samma sätt som att tala om ”svartingarnas rättvisa”, så att min instinkt är att den här sydafrikanska idén inte är särskilt bra.

I artikeln sägs dock något som får mig att fundera. Tydligen säger Zuma också det som jag här citerat i rubriken, nämligen att fängelser är byggda av människor som inte förmår lösa problem. På just den punkten har han faktiskt en poäng.

Ett problem med vilket jag alltmer brottas ju mer jag kan om juridik är att dess förmågor faktiskt förefaller vara enorm små. Annorlunda och mera brutalt uttryckt: juridik löser inga problem, i vart fall inte ensam. För att lösa problem enbart med juridik, måste juridiken övervaka och sanktionera, måste regelbrott upptäckas och beivras. Detta sker väldigt sällan och bör ske väldigt sällan. Ingen av oss vill leva i en övervakningsstat. På många områden är vi på väg mot en övervakningsstat (nämligen på IT-rättens område och i tilltagande mån även rent polisiärt, genom att polisen får allt fler övervakningsrättigheter), men motreaktionen visar väl att vi är kluvna inför juridiken. Vi vill å ena sidan att alla skall följa reglerna och att en regelförändring också leder till förändringar i beteenden, men vi vill å andra sidan inte att reglerna skall kunna genomdrivas med tvångsmakt, i vart fall inte till varje pris. Vi vill att alla skall lyda polisen, men vi vill inte ha någon polisstat.

Vår rädsla för en polisstat överväger normalt, på god (eller kanske snarare katastrofalt dålig) historisk erfarenhet. Med det leder till märkliga fenomen. Vi reagerar mot indikationer att regelbrott ökar eller blir grövre med att kräva strängare straff. Om vi dock inte vill ha någon polisstat, kommer flertalet regelbrott att gå oupptäckta; om flertalet regelbrott går oupptäckta, kommer vi bara att bestraffa de brottslingar strängare som är dumma nog att låta sig ertappas; om detta sprider sig i kriminella kretsar, kommer straffskärpningen inte att åstadkomma någonting, eftersom den kommer att ignoreras. (Man kan ju sedan över huvud taget undra hur straffskärpningsförespråkare tänker: kommer någon som är i färd med att våldta någon annan stanna upp, tänka: ”oj, de skärpte ju visst straffet för våldtäkt nyligen”, och därför låta bli att våldta?) Juridiken, våra hot om straff och vedergällning, har endast ytterst lite effekt.

Därmed inte sagt att vi klarar oss utan juridik. Somalia, där åtminstone vissa områden nog måste betecknas som fria från formella, i förväg satta regler, alltså från juridik, är ett avskräckande exempel. Vem vill behöva leva i Somalia (annat än våldsbenägna unga män utan utsikt på ett lika gott och längre liv med annan verksamhet än röveri)? Det enda jag vill säga är att vi som samhälle betraktat har en stor övertro på vad juridiska regler kan åstadkomma: regleringar kan inte utan vidare översättas till beteende, en regel inte automatiskt översättas till en konkret handlingsförändring hos den som omfattas av regeln. Utan sociala mekanismer, utan att människor är beredda att frivilligt följa reglerna, att respektera regler enkom av den anledning att de är regler, är juridiken totalt värdelös. Det innebär också att de som inte omfattas av de sociala mekanismerna, alltså just de vi vill nå med våra hot om straff, inte självmant kommer att följa reglerna, vilket gör reglerna rätt värdelösa.

Det är alltså enligt min mening sant att fängelser är byggda av människor som inte förmår lösa problem. Eftersom den stora, anonyma och byråkratiska samhällsapparaten inte förmår komma åt sociala mekanismer (annat än möjligtvis att förstöra social mekanismer, såsom påstås av Patrik Engellau och Thomas Gür i deras Den övermodiga beskyddaren) och alltså inte kan lära människor att regler är värda att följa bara för att, att respekt för regler bör vara en konsekvens av grundläggande självbevarelsedrift, hotar denna samhällsapparat med straff och påföljd. Hotet är dock rätt tomt, och de som verkligen skulle behöva ta hotet på allvar genomskådar att det är tomt: skickliga brottslingar hamnar definitionsmässigt inte i fängelse. Fängelser löser alltså inga problem.

Och byggs därför av människor som inte förmår lösa problem.