Sedan den för mig fullkomligt olidlige Sverker Olofsson slutat leda programmet, har jag börjat titta på Plus i SVT. Jag håller absolut inte alltid med budskapen och somligt känns alltför förenklat, men i grunden är det ett jättebra program, som på ett pedagogiskt sätt förklarar en hel del om konsumenträtt och -vett. Igår blev jag särskilt intresserad.

Plus granskade några mål avseende parkeringsböter och visade indikationer på – mer kan man väl inte begära av ett timmeslångt program – att domstolarna har en tendens att tro på parkeringsvakter enkom för att dessa är parkeringsvakter. I programmet blev den implicita förklaringen att domstolarna, trots att parkeringsbolagen numera är vinstdrivande privata företag, behandlar parkeringsvakter som osjälviska och objektiva myndighetspersoner som de fordom påstås ha varit. Programmet kritiserade också regeringens förslag om att införa en överklagandenämnd som parkeringsbranschen själv får sköta och besätta. Det implicita motförslaget var att ha en tillsynsmyndighet istället. Jag funderar över samtliga påståenden och rekommendationer.

Vad gäller påståendet om att parkeringsvakters vittnesmål väger tungt enkom för att det kommer från en parkeringsvakt rimmar detta tyvärr alltför väl med många anekdoter som jag fått höra de senaste åren om att vissa yrkesgruppers utsagor har större tyngd i rätten än andra. Det är fullkomligt oförståeligt varför det skall vara så. I sexualmål kräver Högsta domstolen stödbevisning: det uppgivna offrets utsaga ensam skall inte räcka för en fällande dom (se detta blogginlägg med länkar till domar där detta klargörs). Varför skall det då i något som helst annat mål räcka med en vittnesutsaga, i synnerhet med en vittnesutsaga av någon som har ett intresse i målet? Och, märk väl, ett intresse i målet har både parkeringsvaktens privata arbetsgivare som parkeringsvaktens offentliga arbetsgivare: myndighetspersoner är inte mera oväldiga än företrädare för privata intressen. I dessa tider av smartphones och digitala kameror finns heller ingen anledning att lita på enbart en vittnesutsaga: varför inte kräva att bolaget lägger fram fotobevis för att bötfällningen varit riktig?

Den fria bevisvärderingens princip i svensk rätt – alltså principen om att i stort sett allt får anföras som bevis i domstolarna, och att domstolarna själva och utan några regler får värdera huruvida något är bevisat eller inte – bygger på en stor tilltro till domstolarna. Om det verkligen är så att vissa grupper av personer i kraft enbart av sitt yrke eller sin arbetsgivare anses lägga fram tyngre vittnesmål än andra personer, har domstolarna visat att de inte förmår bära detta ansvar: då har de nämligen i praktiken skapat en bevisregel som innebär ”parkeringsvakts (eller annan offentlig eller halvoffentlig yrkesgrupps) vittnesmål slår vanlig medborgares vittnesmål”. En sådan bevisregel i praxis är slarvig och undergräver den fria bevisvärderingens princip. Om domstolarna inte förmår svara upp mot den tillit som den fria bevisvärderingen sätter till dem vore det på tiden att införa en bevisregel i lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering av innehållet att enbart parkeringsboten i förbindelse med parkeringsvaktens utsaga inte är tillräckligt för att ogilla en talan mot boten: något mer måste krävas. När man ändå håller på, kan man då skriva in i lagen att bildbevis krävs. Alternativt kan Högsta domstolen ta upp ett parkeringsmål till prövning och klargöra att vittnesmål allena inte räcker: jag är lika tveksamt som experterna i programmet att Högsta domstolen kommer att göra det, men hoppas kan man ju alltid.

Detta om bevisvärderingen i parkeringsmål. Så till förslaget om en tillsynsmyndighet.

Det finns fördelar med självreglering. Fördelen är dels att självreglering blir billigare för skattebetalaren som inte behöver avlöna byråkrater som skall sätta och övervaka regler samt sanktionera regelbrott. Dels är fördelen att regleringssystemet sköts av dem som kan ”verkligheten”, som är förtrogna med branschen och dess seder och bruk. Självregleringen fungerar dock bäst när branschen sätter sig till doms över sina medlemmar. När det gäller att lösa tvister mellan branschens medlemmar och tredje man, bör det nog finnas en opartisk domare: branschen har ett för stort egenintresse av att hålla tredje mans klåfingrighet utanför den egna sfären för att den bör få rätt att sitta till doms över enskilda anspråk. Där hjälper inte heller en möjlighet att överklaga branschnämndens utslag till domstol, i synnerhet om domstolarna tenderar till att inte göra någon självständig bedömning, utan rutinmässigt går på branschens linje. Det enda man uppnår med ett sådant förfarande är att man fördröjer bilägarens talan. Regeringens förslag ger jag alltså inte mycket för.

Samtidigt tror jag inte på Plus förslag heller. Det finns en – enligt min mening ganska blåögd – föreställning om att en tillsynsmyndighet har koll på läget och kan ta de som bryter mot reglerna hårt i örat. Det är fel, eller åtminstone överdrivet.

En tillsynsmyndighet måste göra ganska många saker. Den måste ha eller i förekommande fall sätta regler för hur tillsynen skall skötas: har de tillsedda rätt att få veta om inspektionsbesök i förväg, vilket material måste lämnas till tillsynsmyndigheten, vilken rätt att förelägga viten har tillsynsmyndigheten och så vidare. Det är ganska jobbigt: lag- och författningstext skriver man inte i en handvändning. Sedan måste tillsynsmyndigheten övervaka att reglerna också följs. Det betyder inspektionsbesök, möten, protokollering, författande av förelägganden och avslagsbeslut och så vidare. Slutligen måste sanktionerna för regelbrott verkställas. Det innebär bevakning av att förelagda viten betalas in, eventuella kontakter med Kronofogdemyndigheten, processföring i tings- och förvaltningsrätt och så vidare.

Är branschen så stor som parkeringsbranschen, innebär detta ett väldigt jobb. Det innebär i sin tur att man behöver väldigt många byråkrater, vilket i sin tur betyder att man behöver väldigt mycket pengar för att betala alla dessa byråkrater. Och då kommer ändå antalet byråkrater vara mindre än antalet parkeringsvakter. Tillsynsmyndigheten kommer att springa efter parkeringsbranschen utan någon större chans att någon gång göra sina hot om övervakning och sanktionering trovärdiga. En tillsynsmyndighet är bortkastade pengar.

Hellre domstolsvägen, som idag: den som anser sig felaktigt bötfälld bör kunna gå till domstol och klaga. Denna klagan bör lyda under regler att kostnadsrisken för den klagande är liten (alltså så att det inte blir för dyrt att gå till domstol). Och reglerna bör innebära att det är parkeringsbolaget som måste visa att bilägaren felparkerat, inte att det är bilägaren som måste visa att hon minsann parkerat rätt.

Om vi i då fall måste offra den fria bevisvärderingens princip på den processrättsliga jämlikhetens altare, får det vara hänt: att parkeringsvakters ord gäller mer än andra medborgares ord, är i vart fall inte acceptabelt.

*****

Uppdatering: Parkeringsbranschen som helhet verkar dessutom – om den här sidan kan tros – företrädas i stort sett av en enda juristbyrå. Med andra ord har parkeringsbranschen genom samordning stora möjligheter att påverka praxis utveckling åt ett enhetligt och för parkeringsbranschen gynnsamt sätt. Ytterligare en anledning för Högsta domstolen att kräva mer än vittnesbevisning för att parkeringsbolaget skall få framgång med sin bötfällning (respektive åläggande av betalningsanmaning).