Södertäljemålet tas alltså om. Efter att en av nämndemännen konstaterats jävig kommer Södertälje tingsrätt att behöva ta om hela det mål som beskrivits som den mest omfattande brottmålsprocessen någonsin. Hela domstolen måste bytas ut.

Priset är enormt. Det största priset är inte det ekonomiska, även om det kan antas räknas i hundratalsmiljonerklassen, utan det mänskliga. De människor som vittnat, de människor som är brottsoffer, men även de som stod åtalade – priset för alla dessa människor är högt.

Kommer det att påverka utgången i målet? Det går inte att säga idag. Men det går att säga idag att det naturligtvis finns risker för att det kan påverka utgången i delar. Rätten till en rättvis rättegång kräver t.ex. att den som anklagats för ett brott får sin sak prövad inom rimlig tid. Tar det för lång tid, t.ex. på grund av att en förhandling måste tas om, kan det påverka straffet för den person som döms till ansvar. Även på andra sätt kan tidsutdräkten i sig påverka.

Mitt i hela denna historia står en nämndeman. En domare, utan juridisk sakkunskap, som säkerligen inte haft några onda avsikter utan som tvärtom säkerligen försökt att på bästa sätt utföra sitt uppdrag. Problemet tycks ha varit att nämndemannen inte insåg domargärningens förutsättningar och krav. Nämndemän är domare, och har i det stora hela samma makt och samma skyldigheter som professionella domare. Det innebär att det är nämndemannen själv som har ansvar för att inte vara jävig. Det är ett ansvar som kan vara svårt att uppfylla, eftersom nämndemannen ofta inte har tillräckligt klart för sig vad det innebär. Detta blir så tydligt i Södertäljefallet, där frågan om jäv hänger ihop med den ofta så svårtolkade principen om rätten till en rättvis rättegång.

Jag har sedan länge varit kritisk mot nämndemannainstutet. De brister som Södertäljemålet illustrerar är inte okända, tvärtom – de har visat sig flera gånger tidigare och de kommer att visa sig även i framtiden. Det är dock inte de enda bristerna. En lista över problem med den nuvarande ordningen är denna:

• Det viktigaste problemet med nämndemännen är den politiska rekryteringen. Det är principiellt osunt att ha domare som rekryteras genom rent politiska processer. Denna problematik är oberoende av vilka partier som domaren rekryteras ur.

• Domstolarna ska inte bara skipa rättvisa – rättssystemet skall också befrämja bilden av att det skipar rättvisa. ”Justice must not only be done, but must also be seen to be done”. Redan intrycket av att den politiska färgen på domarna kan påverka utgör ett problem.

• Det sägs att nämndemännen ska representera folket i rättsväsendet. Förutom att dagens nämndemän inte utgör något representativt urval så är tanken fel i grunden. I en rättsstat ska vi inte ha folkets representanter som domare. Vi ska tvärtom ha domare som vågar stå emot folkmakten eller de rådande strömningarna om det skulle börja blåsa kalla politiska vindar.

• Tanken att jurister på grund av sitt yrke avviker mer från ”allmänheten” än en nämndeman är också feltänkt. Det är länge sedan domarna rekryterades ur överklassen. Det beror helt och hållet beror på vilken jurist vi tittar på, vilken nämndeman vi tittar på och vilken allmänhet vi vill jämföra med.

• Nämndemännen är definitionsmässigt juridiskt inkompetenta. Är man juridiskt kompetent är man i allmänhet diskvalificerad från nämndemannauppdraget. En rättegång handlar inte bara om att avgöra vad som hänt, det handlar också om att tillämpa rättsregler. Juridiken kan vara komplicerad. Komplexiteten har för övrigt ökat till följd av de många europeiska regler som är bindande för Sverige. Mot detta invänds ibland att juristdomaren kan förklara hur rättsläget ligger till. Men varje domare har ett självständigt ansvar för sitt dömande. Det är ett personligt ansvar. Det ansvaret har visat sig i detta mål.

• Det finns forskning som visar att nämndemän ibland har bristande förståelse för rättssäkerhetens krav. Nämndemannen dömer oftare på magkänsla, säger forskningen. Det ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen. De domarerfarenheter som kommer till uttryck i enkäten understryker detta.

• Det sägs ibland att domstolen genom nämndemännen skall tillföra ”lokalkännedom”. Det är en feltänkt idé. Den person som åtalad har rätt att få höra och bemöta allt som kan tänkas hållas emot henne. Dessutom har allmänheten rätt att få del av den information som sedan beslutet/domen fattas på. När nämndemannen tillför sin lokalkännedom så sker det bakom domstolens stängda dörrar inom ramen för överläggningen. Domstolen ska inte förlita sig på hemliga sakkunskaper.

• En central rättsstatstanke är att domare ska vara oberoende. De ska kunna känna sig säkra på att deras uppdrag inte hotas för att de dömer på ett sätt som uppfattas som misshagligt för den politiska makten eller opinionen. Ordinarie domare har därför ett starkt skydd. När det gäller nämndemän ligger det annorlunda till: De kan stängas av från sitt uppdrag på ganska lösa grunder. Det gör att nämndemännens oavhängighet kan ifrågasättas.

Sammantaget innebär detta att det finns många argument som talar emot den nuvarande ordningen. I ett normalt brottmål är nämndemännen idag i majoritet. Mot bakgrund av ovanstående faktorer framstår det som en reglering som är helt ohållbar.

Vi har prövat det här med folkdomstolar ett tag nu. Det är dags att testa något annat.