Nu var vi där igen: ett enskilt fall av regeltillämpning leder till att det opinionsbildande Sverige är i uppror och skriker sig hest i sin ilska mot Migrationsverket. En sökning på Google på namnet Hadille ger ett samlat intryck (titta här). Jag själv är – hur skall jag uttrycka det här nu då? – mera intresserad av reaktionen än av själva det fall som ligger till grund för den. Reaktionen visar att vi har ett problem när juridiken diskuteras i det publika rummet.

Jag tror att problemet har sitt upphov i att det för människan är enklare att förstå ett enskilt fall än att förstå ett system. Vi har lättare att förstå att vi nu ännu en gång avkrävs högre ränta för vårt bostadslån att vi har att förstå varför räntan överlag stiger. Vi har lättare att förstå att Stina blivit arbetslös än vi har att förstå varför arbetslöshet uppstår. Det innebär också att våra moraliska ställningstaganden blir enklare när vi har med ett enskilt fall att göra. Det är lätt att bli sur över att den förbaskade banken nu avkräver mig mera pengar – att detta kanske till och med är nödvändigt för bankväsendet som sådant, ligger i de flesta fall bortom vår intellektuella och moraliska horisont. Det är lätt att tycka synd om Stina – att hennes arbetslöshet kanske till och med är ett tecken på att den svenska ekonomin fungerar som den skall, är bortom förståelsen.

Detta fenomen utnyttjas förstås – måste utnyttjas – av de som behöver frammana en moralisk reaktion för att kunna driva sin näring, nämligen journalister (som är nyhetssäljare, inte demokratins vita riddarvakt) och oppositionspolitker (oavsett vem som för tillfälle befinner sig i opposition). ”Titta på stackars Stina”, säger de, ”visst är den svenska ekonomiska politiken rutten?” Som om man från det ena kunde sluta till det andra…

Detta gäller också i fallet Hadille. Det kan finnas märkliga tillämpningar av de juridiska reglerna i fallet – jag vet faktiskt inte och det berör inte min poäng här –, men fallet illustrerar principiellt problemet med mötet mellan det enskilda fallet och det juridiska systemet. I synnerhet Vänsterpartiet utnyttjar nu detta fall för att i allmänhet angripa migrationslagstiftningen: regeringen och MP sägs ha ansvar ”för varenda unge”. Problemet är bara att denna kritik vilar på en idealföreställning som inte går att uppnå, med andra ord på en illusion. Det allvarliga är att företrädarna för Vänsterpartiet vet detta eller borde veta detta och därför i en mening är oärliga i sin kritik.

Det principiella problemet i alla dessa fall där ett regelsystem kritiseras för att det i ett enskilt fall lett till konstiga beslut är att regelsystemet aldrig kan garantera det enskilda resultatets rimlighet. Ett regelsystem måste vara abstrakt för att kunna vara ett regelsystem. Reglerna skall ju omfatta ett flertal fall, och anspråket är att varje fall skall behandlas lika och på ett sätt som i förväg kan fastställas: en regel skall tillämpas regel-bundet, med andra ord likformigt. Regelsystemet är alltså och skall vara fyrkantigt och inte alltför flexibelt, eftersom det annars inte längre rör sig om regler, utan om ad hoc-tillämpning eller på ren svenska lagande efter läge. Vill vi ha regler, måste vi alltså göra avkall på vår möjlighet att laga efter läge.

Förutsatt att vi skall ha regler innebär nu detta att man, när man utformar reglerna, måste fundera på det enskilda fall på vilka reglerna skall tillämpas. När man inventerat de hypotetiska fall som man vill reglera, försöker man att utforma regeln så att den i de enskilda fallen ger rimliga resultat och ändå samtidigt på systemnivå kan bidra till det man vill uppnå. I migrationslagstiftningens fall handlar det alltså om att man på systemnivå vill stänga Sveriges gränser mot utlänningar som man inte tycker har i Sverige att göra (och det är det som migrationslagstiftningen skall uppnå: alla andra formuleringar utgör reklam) och man på det enskilda fallets nivå vill försöka undvika regler som innebär att skyddsvärda personer utvisas. Det är ingen lätt balansgång.

Problemet ligger framför allt i att ingen lagstiftarfantasi är så livlig att man i förväg kan tänka ut alla möjliga ömmande fall som livet kan så småningom tänkas bjuda på. Med andra ord kommer reglerna att vara utformade så att vissa fall hamnar på fel sida utvisningsgränsen, helt enkelt för att ingen hade tillräcklig fantasi för att förutse att reglerna skulle komma behöva tillämpas på så konstiga fall. Som jag brukar säga till mina studenter: livet är sjukare än vilken lagstiftarfantasi som helst.

Detta är ett känt fenomen, och därför är det brukligt att skapa ventilparagrafer. I migrationslagstiftningens fall är den tillämpliga formuleringen tydligen att uppehållstillstånd kan ges utanför de normala reglerna i synnerligen ömmande fall. Det innebär förstås att man i fall som nu Hadilles skulle kunna göra ett undantag. Problemet med det är bara att undantaget underminerar regeln. Alla som har barn lär känna igen det: man har någon regel som barnet förväntas hålla sig till, men i stressen gör man undantag på undantag på undantag tills slutligen ingen tillämpar regeln längre. Resultatet blir att barnet får mera godis eller lägger sig senare än som egentligen är tänkt. Trycket uppstår genom att det i varje enskilt situation framstår som rimligt att göra ett undantag: systemet tänker man på först när det redan har kollapsat.

På samma sätt inom juridiken. Ett undantag här, ett undantag där, ännu ett undantag och till slut undrar folk varför någon över huvud taget utvisas när man nu gör ”undantag” i alla möjliga situationer: undantagen riskerar att underminera regeln till dess regeln inte längre finns kvar.

Med andra ord måste Migrationsverket vara försiktigt med att tillämpa ventilparagrafen. Det ligger i systemets intresse. Det leder dock tillbaka till ursprungsproblemet: i vissa fall kommer regeltillämpningen att framstå som tveksam eller onödigt hård eller både-och.

Budskapet är att vi bör sluta stirra på det enskilda fallet, eller i vart fall på det enskilda fallet enbart. Det finns ett system att värna om också. Skall vi ha ett system där vi kontrollerar vilka utlänningar som kan komma till Sverige – och om jag förstår Vänsterpartiet rätt, är inte heller det partiet för fri invandring, i synnerhet inte när den riskerar ett leda till lägre löner i Sverige – måste vi ha en migrationslagstiftning. Menar vi allvar med migrationslagstiftningen, måste vi tillämpa den som den är utformad. Tillämpar vi den som den är utformad, kan vi inte ständigt göra undantag från reglerna. Det slutligen innebär att vi med jämna mellanrum kommer att få fall som Hadilles. Det går inte att undvika.

Det vore välgörande om både politiker och journalister någon gång skulle kunna bli varse detta problem, istället för att plocka billiga poäng från tillämpande myndigheter. Om inget annat bara för omväxlings skull – eller kanske faktiskt också anständighetens.

(Ett tillägg: Inget av det jag skriver här uppe innebär att jag tycker att migrationslagstiftningen är välskriven. Jag har faktiskt ingen aning om den är välskriven. Min personliga politiska hållning är att gränser bör vara öppna och att jag accepterar de sociala problem som fri invandring innebär eller i vart fall kan innebära. I detta är jag nog i hopplös minoritet, och i min egenskap av jurist måste jag i vilket fall som helst lojalt tillämpa gällande lagstiftning. Det finns en anledning till att jag inte i mitt jobb tillämpar migrationslagstiftningen och håller på med kommersiella avtal istället.)