Eftersom jag varit borta i USA har jag missat den debatt om ADHD som tydligen förekommit den senaste tiden. När jag idag går igenom dagens nättidningar, uppmärksammar jag denna artikel som jag tycker ger ett sansat perspektiv på debatten. Det finns dock något under denna artikel som jag inte tycker riktigt kommer fram, och det är länken mellan en diagnos och det byråkratiska och därmed juridiska systemet. Jag tror att denna länk är viktig för att sätta debatten i rätt kontext.

Resurser är alltid knappa, med vilket jag menar att man alltid skulle vilja göra mer än tid, pengar, kraft tillåter. Man måste alltså prioritera och väga hur mycket av de nödvändigtvis begränsade resurserna man lägger på varje verksamhet. Har jag uppsatser att granska, det går ett TV-program som jag skulle vilja se och mina barn gnäller att jag skall läsa bok för dem, måste jag prioritera någon verksamhet till vilken min tid skall gå: jag kan inte göra allt samtidigt, eller så gör jag allt samtidigt, men accepterar att inget blir gjort på ett bra sätt.

Detta gäller på alla livets områden, och förstås också inom staten. (Det är för övrigt enligt min mening en anledning till att ekonomi på engelska har kallats för ”the dismal science” – den påminner oss ständigt om att allt vi gör kostar resurser.) Inom staten tillkommer problemet att de som bestämmer över resursfördelningen med nödvändighet måste göra det på ett abstrakt sätt: de bestämmer att någon viss verksamhet skall få en viss summa pengar. Hur man sedan inom denna verksamhet fördelar pengarna, måste avgöras av andra som står närmare verksamheten: en skola eller ett sjukhus måste med den budget som man fått klara verksamheten, och vilka delar av verksamheten som får mer och vilka som får mindre pengar, är beroende av beslut inom den verksamheten.

De som fattar beslut om att något visst ärende skall få pengar, är byråkrater (eller tjänstemän, om det begreppet är mera tilltalande). Vi är alltså nu nere på nivå tre: inom statens budget fattar verksamheten budgetbeslut och hur mycket pengar inom budgetbeslutet varje enskilt ärende får, bestäms av tjänstemän. Eftersom tjänstemän varken har något politiskt mandat att fatta övergripande beslut om hur skattemedel skall fördelas eller har kunskap om verksamhetens enskilda ärenden (en ekonomiansvarig har ingen aning om Nilssons besvär med ögonen och kan därför egentligen inte ta ställning till hur mycket pengar just Nilsson skall få), måste på något sätt – om resursfördelningen till enskilda ärenden skall bli förutsebar och i den meningen rättvis – det enskilda ärendet (som förvaltas av dem som faktiskt håller på med verksamheten, alltså lärare, doktorer, sjuksköterskor, rektorer etc.) kopplas till penningpåsen.

Detta gör man genom att sätta en rubrik på det enskilda ärendet. Läraren bestämmer att skolklassen skall ut på museum. Detta beslut rubriceras kanske som ”Utflykt” och kopplas därmed till den penningpåse på vilken det står ”Utflykter”. Rektorn tar då pengar från denna påse och möjliggör därigenom museibesöket. Etiketten ger alltså tillgång till penningpåsen eller – mer abstrakt uttryckt – till resurser som kan användas för det enskilda ärendet.

Kopplingen till ADHD ligger i att diagnosen ger tillgång till en penningpåse inom skolan. De resurser som skolan har tilldelats avser i huvudsak ”normal” verksamhet, alltså verksamhet med barn som i rimlig utsträckning kan sitta stilla, koncentrera sig och ta till sig den abstrakta kunskap om vilken artikeln talar. Om ett eller flera barn inte förmår detta, tär detta på verksamhetens (undervisningens) begränsade resurser: istället för att lära ut abstrakt kunskap till barn som förmår ta till sig sådan kunskap, måste läraren se till att de överaktiva barnen sitter stilla, inte stör de andra barnen och dessutom lär sig något. Det är självklart att det inte går. Det måste till mera resurser i form av någon som kan punktmarkera de barnen som behöver mer struktur i sin vardag än andra barn. Med andra ord måste penningpåsen för verksamheten bli större, men för detta krävs en etikett som den penningförvaltande byråkraten känner igen.

Entrat ADHD. Ett barn som ligger inom den normala variationen av stökighet som barn i olika ålder helt enkelt ställer till med, tillför inte verksamheten några ytterligare resurser: ett sådant barn omfattas av den normala budgeten. Ett barn som dock har svårigheter som ligger utanför det ”normala” spektrat omfattas inte av de normala resurserna och rättfärdigar att verksamheten får mer resurser (på bekostnad av andra verksamheter, skall tilläggas, eftersom de totala resurserna inte blir större bara för att en enskild individ konsumerar mer av dem). Alltså behöver man en etikett som meddelar förvaltningen att det här finns en aspekt av verksamheten som inte täckts genom den normala budgeten, och denna etikett utgörs av en medicinsk diagnos – av ADHD.

En del av frågan blir alltså huruvida psykologen eller psykiatrikern tror att ett visst barn uppvisar sådana svårigheter med stillasittande, koncentration och abstrakt inlärningsförmåga att han eller hon måste anses ha tilldelats resurser genom den normala budgeten, eller om det finns anledning att tillföra skolverksamheten (och andra verksamheter i vilka barnet ingår) mer resurser för att barnet för sitt eget och andras bästa behöver punktmarkering. Det finns alltså ett incitament för vårdens utövare (som ser det enskilda fallet) att hjälpa skolans verksamhetsutövare (som får problem genom det enskilda fallet) att få mer resurser. Som alla andra beslut har också ett sådant beslut sidoeffekter: mer resurser än tänkt konsumeras av ett relativt antal fall av diagnosticerad ADHD, det enskilda barnet med en diagnos får en viss stämpel över sig eller medicineras (vilket jag i sig inte har något problem med: jag ser ingen skillnad mellan att ta ett piller mot biologiskt betingade psykiska åkommor och att ta ett piller mot biologiskt betingade fysiska åkommor) och vi får en ”epidemi” av en diagnos som vi är vana vid skall vara sällsynt.

Problemet ligger i slutändan i de krav som vi ställer på ”normalt” fungerande människor vad gäller förmågan till abstrakt tänkande och koncentration, samt i den koppling mellan resurstilldelning och diagnos som vi behöver för att hålla koll på olika budgetar, i detta fall skolans budget. Jag vill inte ta ställning till huruvida de olika diagnoserna är befogade eller inte, men ADHD-debatten måste sättas i ett sammanhang med frågan om resursfördelningen genom en med nödvändighet byråkratisk process för att kunna helt förstås.

That’s all I’m sayin’.