Rubriken är inte min utan Dagens Nyheters. Den har sitt ursprung i en dom från Gällivare tingsrätt, vari en lärare inte tillerkändes skadestånd efter att ha blivit utsatt för våld. Tingsrättens formulering (nu citerar jag från DN – jag har inte läst domen än): (t)illsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.”

Många har reagerat på domen. Inte minst lärarfacket, som finner den alldeles uppåt väggarna. Jag kan förstå den reaktionen. Samtidigt har tingsrätten i en mening helt rätt.

Det har sedan länge förts en principdiskussion om när den speciella ersättningsform som kallas kränkningsskadestånd ska utgå till människor som blir utsatta för brott på arbetet. Bakgrunden till denna diskussion är att ersättning för kränkning enbart utgår vid vissa allvarliga brott.

Kränkningsskadestånd skiljer sig från andra ersättningsformer. Om en lärare blir skadad till sin person, kanske måste vara hemma en dag från arbetet med minskade inkomster som följd, efter en aldrig så ringa misshandel så har hon rätt till ersättning för detta.

Ersättning för kränkning ligger ovanpå dessa ”vanliga” skadestånd. Sådan ersättning kan utgå vid allvarligare brott, och utgör en ersättning rör den störning i människovärdet eller den personliga integriteten som brottsoffret drabbats av till följd av brottet. Och, som sagt, sådan ersättning utgår bara vid allvarligare kränkningar. Därmed är också det lägsta belopp som utgår som skadestånd 5000 kr.

I vissa yrken får man tåla mer än vad vi behöver tåla t.ex. när vi går och handlar på ICA. Poliser får räkna med att bli förolämpade i viss utsträckning – men inte vilken utsträckning som helst. När det gäller risken att bli utsatt för våld är det framför allt poliser och ordningsvakter som brukar diskuteras. Men samma slags överväganden gör sig gällande i andra yrken också.

Om jag som pedagog på förskolan får en ordentlig snyting i magen av femåringen, får jag i allmänhet inte ersättning för kränkning, även om gärningen skulle kunna klassificeras som misshandel. Vissa yrkesgrupper utsätts nog rätt frekvent för våld utan att kräva eller ha rätt till ersättning. Personal på gruppboenden för psykiskt sjuka, t.ex. Eller i psykvården i stort.

Det betyder förstås inte att man någonsin behöver tåla att bli utsatt för en allvarlig misshandel eller ett mordförsök. Det är enbart ringare våld som man kan behöva tåla, utan att ha rätt till skadestånd.

Det samma gäller för skolan. I en skolmiljö förekommer våld som vi inte accepterar bland vuxna. Det här kan låta provocerande utifrån det enskilda fallet, men principen blir tydlig om man tänker sig de första årskurserna i grundskolan. Sjuåringarna som kastar sand i varandras ögon efter att ha blivit arga på varandra kan inte kräva kränkningsskadestånd med framgång. I allmänhet. Inte heller den lärare som på samma sätt får sand i ögonen. Kränkningen måste bedömas i sin kontext.

När det gäller äldre barn finns det anledning att stigande grad betrakta deras gärningar som man betraktar en vuxens. Femtonåringen som dödshotar tas på större allvar än sexåringen. Detta kan påverka ersättningsfrågan.

Hur gränserna ska dras i enskilda fall är inte så lätt. De medierapporter som har förekommit indikerar att Gällivare tingsrätt möjligen var något njugg i sin bedömning. Hur det är med den saken bör dock vara osagt innan domen lästs ordentligt. Men helt uppåt väggarna är i alla fall inte den formulering som nu sprids och som ovan citerats.