Försvaret går finansiellt på knäna och dess förmåga att fungera måste starkt ifrågasättas, rapporterar Svenska dagbladet. Jag betvivlar inte att det är sant, men jag tar storyn bara till avstamp för det som jag egentligen vill säga. Artikelns avslutande citat fick mig nämligen att fundera. Johan Tunberger citeras där med orden:

Försvaret suger redan på ramarna. Rätt vad det är kommer den totala kollapsen. För att få en operativ förmåga så att försvaret ska fungera krävs det mycket mer pengar, uthålligt över lång tid.

Det där har jag hört tidigare, i många andra sammanhang. Rättsväsendet. Högskolan. Vården. Infrastrukturen. Alla säger sig behöva mer pengar, emellanåt mycket mer pengar, uthålligt över lång tid. Frågan är: kan vi ge alla dessa verksamheter sådana pengar?

Jag är inte ekonom, jag är inte insatt i svenska statens budget. Jag kan alltså inte ge något verkligt svar på frågan. Men jag undrar om inte dessa rop på pengar bör leda oss att fundera på statens uppgift.

Den moderna välfärdsstaten har – på gott och ont – tagit på sig många uppgifter som tidigare sköttes inom familjen eller på annat sätt utanför den statliga sfären. Barnomsorg, hälsa, livsmedelskontroll, byggföreskrifter, sjukvården, skol- och högskoleutbildningen, omsorg om privatpersoners upptagande av kredit… You name it. Allt detta kostar pengar, inte bara i utgifter vid slutpunkten – alltså när en skola, ett sjukhus eller en parkanläggning skall byggas – utan också när det kommer till att förvalta allt detta: byråkrater och tjänstemän kostar pengar. Den statliga kvoten av ekonomin har i motsvarande mån ökat, det vill säga mycket av det som vi tidigare finansierat ensamma eller inte alls bekostas nu genom våra skattepengar. Många personer – statliga och kommunala tjänstemän, sjuksköterskor, lärare med flera – är dessutom beroende av skattepengar för sin inkomst.

Denna inkomst förväntas öka i ungefärligen samma takt som i det privata näringslivet – minst. Vissa yrkesgrupper bör eller skall dessutom ha mer än den allmänna löneökningen, eftersom de i jämförelse med den kompetens de har är finansiellt undervärderade: både lärare och sjuksköterskor hör till denna kategori. Med andra ord ökar de nominella utgifterna (antalet kronor) med varje år, även om vi håller välfärdsstaten konstant. Bara lönekostnader sväller med några procentenheter, vilket innebär att anspråken på statsbudgeten – på dina, mina, våra skattepengar – ökar med några procentenheter.

Jag är som sagt ingen ekonom, men jag förstår inte hur statsbudgeten skall varje år kunna öka på inkomstsidan i samma utsträckning som kostnaderna ökar. Det är inget under att man förr eller senare slår i taket. Vill man dessutom minska statens andel av ekonomin eller sätter man åtminstone någon gräns för hur mycket av ekonomin som bör eller skall vara statligt, finns en gräns för vad vi kan finansiera genom statsbudgeten.

I den politiska processen har det därför varit och är svårt att prioritera. Eftersom pengarna inte kan fås att öka hur mycket som helst hela tiden, måste man prioritera. I den prioriteringen är det förstås lättare att prioritera bort det som inte syns och det som inte protesterar än det som gör det. Det betyder i klartext att infrastruktur (när funderade du senast på infrastrukturpolitiken?), försvaret (där det finns en god tradition av att finna sig i det som statsmakterna föreskriver) och högskolesektorn (en massa enstöringar som har svårt att samarbeta) får leva med att deras andel av utgifterna minskar. Så har det varit länge: underhållet av järnvägsinfrastrukturen har varit eftersatt i decennier, högskolornas budget har trots alla engångssatsningar i reella termer minskat sedan början av 1990-talet, försvarets budget har efter kalla krigets slut brandskattats. Vi börjar komma till en punkt där vi tycks behöva välja mellan fungerande infrastruktur, utbildning och försvar och föräldrapenning, elsäkerhet och bygglov.

Allt detta innebär att vi måste ställa oss frågan vad staten egentligen är till för. Vi skall vara solidariska med varandra, säger somliga (många). Det kan man säkerligen hålla med om, men i vilken utsträckning får detta gå ut över samhällets basala behov, såsom vägar och yttre säkerhet? Staten skall i främsta rummet se till att det finns vägar, försvar och rättsväsende, i övrigt bör alla själva ta hand om sina egna behov, säger andra. Måhända, men var går smärtgränsen: accepterar vi att barn blir utan utbildning, att människor lider av sjukdom, för våra principers skull?

Jag vet ingen stat i Västvärlden förutom måhända USA de senaste åren (se denna intressanta artikelThe Economist) där statens uppgift verkligen diskuteras. Jag börjar dock få en känsla av att vi nalkas vägs ände, och att frågan måste få ett svar om vi skall kunna ha någon som helst form av klar linje i vår politik:

Vad har vi staten till för, och hur mycket är vi beredda att betala för att den skall kunna fylla sin således definierade uppgift?

*****

Under maj månad är jag under bloggradarn. Måhända blir det något enstaka inlägg, men först i juni är jag verkligen åter på denna kanal.

Annonser