Rådmannen vid Lunds tingsrätt Monika Nebelius gästbloggar – och jag hoppas att jag kan övertala Monika att bli mer än en gäst hos oss på Juridikbloggen – om hot mot domare och dess konsekvenser.

För drygt ett år sedan, i september 2011, skrev jag på DN debatt efter att ha avträtt som domare i det s.k. koppleri-målet vid Malmö tingsrätt. Jag efterlyste en öppen diskussion i fråga om hot, våld och trakasserier mot domare som tog sikte på den demokratiska problematiken. Min förhoppning där och då var att få igång en offentlig debatt om de viktiga samhällsproblem som hot mot domare och i mitt fall även mina barn innebär. Jag har sedan de där väldigt turbulenta veckorna under hösten 2011tänkt mycket på om det var värt det. Var det värt att sticka ut hakan? Fick mitt inlägg någon effekt eller blev det ett magplask?

Rent personligen var priset inledningsvis högt. Att det skulle vara så hade jag tagit med i beräkningen, men att det var så själsligt påfrestande att under några månaders tid komma tillbaka till en helt tyst arbetsplats där jag utsattes för mer eller mindre kafkainspirerade konfrontationer, det hade jag inte räknat med. Samtidigt fick jag ju ett otroligt stöd från annat håll.

Samtidigt har mycket hänt. Det har påbörjats ett omfattande arbete med säkerheten i domstolarna. Det hålls kurser och seminarium vad gäller säkerhet och säkerhetstänkande som avser inte bara domstolarnas personal utan också de som kommer dit. Det har också påbörjats en intern diskussion. Frågorna om hot som riktas mot domare har bl.a. väcks i den pågående debatten om domaretik. Såväl på nationell nivå som på enskilda tingsrätten diskuteras det om det är etiskt av en domare att hoppa av ett mål om man utsättas för hot. Hur bör man tänka och vad bör man göra. Den diskussionen är visserligen väldigt intressant rent intellektuellt, men för mig som varit med om de där veckorna i september 2011 känns den väldigt främmande. Det var knappast så att jag då kände att jag befann mig i ett etiskt dilemma som skulle kunna lösas med en intellektuell diskussion om hur en domare bör resonera i olika avseenden.

Den diskussion som däremot har betydligt mycket mer bäring på en situation där någon utsätts för hot är, enligt min mening, den som förs vid många tingsrätter och bl.a. den tingsrätt, Lunds tingsrätt, där jag arbetar nu. Nämligen; vad kan domstolarna konkret göra för att det i en situation där det framställs hot kunna försäkra medborgarna att det ändå blir juridiskt korrekta beslut och domar som fattas av domare som inte är påverkade. Dessa hot är inte enskilda företeelser utan är en del i en samhällsförändring vi måste förhålla oss till. Det finns här problem och domstolarna måste bättre samverka med andra delar av rättsväsendet för att försäkra var och en som kommer hit att bemötandet och de domar och beslut som vi fattar sker i enlighet med de demokratiska riktlinjer som vi är särskilt tillsatta för att bevaka och försvara. Rättssamhället får inte ge vika. I de praktiska frågorna ligger en dynamik som såväl värnar demokratin och signalerar att vi inte accepterar att t.ex. bli hotade som en omtanke om den enskilde domaren som utsätts för hot.

I efterförloppet av det som hände hölls det ett tv-inslag som väckte en del tankar hos mig. Justitieministern blev utfrågad av en journalist om mitt handlande. Hade jag gjort rätt eller fel. Hela situationen var för mig märklig, men plötsligt sa Beatrice Ask något som fick mig att sänka garden en smula. Hon sa nämligen att vi av allt detta kan lära oss att domare också är mänskliga. En sådan lärdom är svår att få till något negativt. Och jag tror att var och en som tillfrågas skulle föredra att möta aktörer i en domstol som är mänskliga snarare än de som är sfinxer och oberörbara. Men den viktiga uppgiften och utmaningen är ju att denna mänsklighet ska kunna finnas och kunna effektivt verka i en hårdför verklighet. Det kräver att rättsväsendet samverkar och i praktiken demonstrerar sin mycket stora kapacitet att möta hot mot enskilda. Om hur detta samspel mellan enskilda domare, domstolar och andra delar av rättsväsendet ska utvecklas finns åtskilligt att diskutera och göra.

Så, sammanfattningsvis, var det värt det? Inledningsvis kändes det något litet trögt, men mycket har hänt under det senaste året som främjar både den demokratiska dialogen som situationen för de enskilda som drabbas. Så att bidra till en diskussion i dessa frågor det var det nog värt.

Annonser