Just nu toppar båda de nationella kvällstidningarnas hemsidor med rubriken att en exminister ”dömts för försök till sexköp”. Problemet är bara att hen – jag vet inte om det är en man eller en kvinna – inte är dömd. Personen har inte ens åtalats.

Vad som har hänt är att en åklagare utfärdat ett strafföreläggande. Enligt tidningsuppgifterna har detta accepterats. Genom att föreläggandet accepterats får det samma effekt som en dom. I det här fallet blev effekten straff i form av dagsböter.

Men att något får samma effekt som en dom betyder inte att det är en dom. Om jag håller en tjuv inspärrad i min källare under två år efter att ha fattat ett beslut vid köksbordet så kan det få samma frihetsberövande effekt som ett fängelsestraff, men det betyder inte att tjuven dömts till eller avtjänat ett fängelsestraff. Effekt är inte det samma som identitet.

Det finns en helt avgörande skillnad mellan föreläggandet och domen och det är att en dom föregås av en neutral prövning av en domstol. För exministern har ingen sådan prövning gjorts.

Exministern är alltså inte dömd för något. Men spela roll, tänker ni kanske, han erkänner ju? Men gör han egentligen det? Enligt de uppgifter som framkommit förnekar han tvärtom brott. Han menar att påståendet är falskt. Nu antar jag att åklagaren knappast skulle utfärdat ett strafföreläggande om det inte fanns goda skäl för det. Men det ger upphov till ett principiellt problem: Om en misstänkt person i samband med underskrivandet av ett strafföreläggande förnekar brott är det kanske inte helt självklart att underskriften borde räcka.

Det skriftliga erkännandet framstår i det läget inte som allvarligt menat utan som en eftergift för att slippa riskera åtal och kanske rättegång, trots förnekande om skuld. Om personen dessutom p.g.a. sitt hälsotillstånd eller andra faktorer kan ha befunnit sig i en särskilt utsatt situation finns det än större anledning att vara skeptisk mot att använda strafföreläggande när någon nekar.

Det här kan det finnas anledning att fundera över närmare. Det skall ju inte vara så att strafföreläggande pressar människor att erkänna brott de inte begått. Speciellt allvarligt blir detta problem när den mediala domstolen börjat betrakta strafföreläggande som en dom.

Igår såg jag f.ö. en än värre konstighet i medierna. Då betraktades ett ännu ej accepterat strafföreläggande i fallet med den för sexuellt ofredande misstänkta polisen i Solna som en ”fällning”. I det fallet blev det särskilt bekymmersamt eftersom det tycks tveksamt om handlingen, utifrån vad som upplysts om misstankarna mot polisen, ens objektivt uppfyller rekvisiten för ett sexuellt ofredande.

Annonser