Läser Jesus Alcala i DN som skriver om förbud mot burka och niqab och tänker på Karin Dreijer. Karin Dreijer är sångerska i The Knife. Hon fick för något år sedan ta emot ett pris på P3 Guld-galan. Det gjorde hon iklädd burka. Inte vilken burka som helst, för övrigt, utan färgkaskad till burka.

Vid närmare eftertanke är det inte helt säkert att det var Dreijer som tog emot priset. När slöjan lättades från ansiktet var det en maskbärare som trädde fram, en mask ur vilken inga ord hördes. Istället hördes grymtande ljud. Ljuden från en människa utan ord.

Dreijers mottagandet av sitt pris var höjdpunkten på galan. Den egensinniga manifestationen känns som en naturlig följd av det självständiga konstnärskap som präglat The Knife. Kraftfullt, annorlunda, litet kusligt och väldigt konstigt.

Slöjan är ett symptom på förtryck, sägs det ibland. Det är ett symptom på förtryck mot kvinnor, vars ansikten inte får visas. Notera hur påståendet om förtryck är diffust i flera led. Man talar om symptom, om gruppen ”kvinnor”. Man talar inte om våld eller tvång mot någon specifik kvinna. Föreställningen om slöjans förtryck är ett kollektivistiskt tankespår: En generaliserande beskrivning av människor som kategoriseras utifrån en enda nämnare. Deras kläder.

Det är i sig något konstigt med en kategorisering av människor utifrån kläder. Än konstigare blir det när man blandar in argument om individuella mänskliga rättigheter i ett tankesystem som formats av kollektivistiska tankar och som så uppenbart struntar i den enskilda kvinnan (eller för den del mannen) som bör burka.

Tanken att Dreijers burkabärande är ett symptom för att just Karin Dreijer har förtryckts att bära plagget är löjlig, lika löjlig som när Lady Gaga framträdde i slöja.

Problemet är att det löjliga argumentet ligger ganska nära det argument som brukar framhållas för att förbjuda heltäckande slöja, nämligen att det alltid är ett uttryck för förtryck. Men det är det ju inte. Det är bara falskt, om man använder sig av ordet förtryck i dess normala betydelse.

Vissa burkabärare kan ha tvingats att beslöja sig, i den betydelse vi normalt lägger i tvång.

I andra fall kan strukturella faktorer, konventioner och traditioner påverka bäraren av plagget på ett sådant sätt att hon inte upplever att hon har några egentliga valmöjligheter. Men det är inte ett tvång i den mening som vi använder ordet i rättighetssammanhang. Att jag inte kan gå omkring naken på stan eftersom jag fruktar omgivningens ogillande gör inte att jag tvingas klä på mig.

I åter andra fall kan den som bär burka vara Karin Dreijer, eller Lady Gaga, eller Madonna, eller någon som vare sig är tvingad i reell mening eller påverkad av omständigheterna.

När man tittar litet mer nyanserat på burkabärandet på detta sätt inser man det problematiska med de argument som framförs för förbud mot att sådana plagg ska få användas på allmän plats, eller i särskilda miljöer. Ur ett rättighetsargument är det uppenbart att ett sådant förbud skulle kränka handlingsfriheterna hos människorna i den tredje gruppen. Eftersom ”tvingad av omständigheterna” inte är ett reellt tvång i den bemärkelse vi tillskriver ordet i sammanhang av negativa, individuella rättigheter är ett förbud en kränkning också av den andra gruppens burkabärare. Men hur är det med den första gruppen? Hjälper ett förbud mot burka människor som faktiskt tvingas att använda plagget?

Möjligen kan ett förbud ha en instrumentell effekt till fördel för betvingade burkabärare, men det förutsätter ju att att det normativa trycket i ett förbud väger tyngre än det tryck som ligger bakom tvånget. Om inte förbudet ger en starkare anledning att inte bära burka än vad tvånget ger för att bära burka så får det inte några positiva effekter.

I ett tidigare sammanhang skrev jag så här: ”Ogillar man burkan för att den ger uttryck för ett förtryck vilket den kan göra ibland, ibland inte – så bör man naturligtvis ta fram en strategi för hur man skall komma till rätta med just förtrycket, inte dess symtom. Att förbjuda burka för att motverka förtryck av kvinnor är som att bekämpa kvinnomisshandel genom att tvinga slagna kvinnor att sminka över sina blåmärken. Tvingar man misshandlade kvinnor att dölja sina blåmärken så slipper omgivningen se resultaten av förtrycket. Det hjälper knappast offren.

Tvärtom så innebär en kriminalisering av burka i de fall där burkan faktiskt är en effekt av ett förtryck att lagstiftaren bidrar till ett dubbelt övergrepp: Först tvingas kvinnan att dölja sig och därefter bestraffas hon av samhället för att hon blivit förtryckt. Ett burkaförbud hör således lika lite som en burkaplikt hemma i en rättsstat. Däremot så är det rimligt att lagstiftningen är lyhörd för att det i vissa fall kan förekomma ett faktiskt och konkret tvång bakom användandet av burka.”

Det står sig bra fortfarande, tycker jag. Och det pekar på en självemotsägelse i förbudsförespråkarnas argumentation. Om det nu verkligen är ett förtryck i ordets sanna bemärkelse som ligger bakom burkan framstår det som osannolikt att ett förbud att bära burka har sådan normativ kraft att det kan övertrumfa skälen att bära plagget.

Alcalas artikel tar upp svårare frågor också, som hur man ska se på bärande av burka i miljöer som med nödvändighet kräver ett visst mått av socialisering. Som skolan. Full frihet är omöjlig i skolan. Alla kan inte dansa, sjunga eller skrika samtidigt. Men även i skolan måste utgångspunkten, om man tror på tanken om mänskliga rättigheter, vara att det individuella självbestämmandet ska respekteras och det särskilt i alla frågor som är viktiga för den enskilda eleven.

Om vissa uttryck för elevens önskemål stör andras rättigheter måste man göra en avvägning. Men då ska det verkligen vara fråga om att det stör andras rättigheter, inte att det uppfattas som obehagligt eller konstigt eller besvärligt.

 

 

Annonser