Aron Verständig är doktorand i kommersiell rätt och innehavare av Mårten Schultz Stol. Ja, alltså, han sitter på en stol som jag brukade sitta på tidigare på Stockholm Centre for Commercial Law. Arons forskning kretsar kring ett av de just nu hetaste ämnena i kommersiell juridik och ämnet har därutöver en samhällsekonomisk betydelse, nämligen kreditvärderingsinstitutens status och ansvar. Men vad är det egentligen för slags entiteter som denna vecka nedgradera Frankrike och placerade Malta i strykklass? Aron reder ut begreppen.

Betyg och värderingar av olika typer och slag är vanligt förekommande i vår vardag. I pressen förekommer frekvent betyg och omdömen om allt ifrån den senaste filmen till vilket vinterdäck som klarar av ishalkan bäst. Men det finns en typ av värderingar som alltid får ett enormt genomslag i media. Häromveckan fylldes exempelvis ekonomisidorna i världspressen av nyheten att det amerikanska kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s beslutat att ändra sitt omdöme om nio europeiska staters kreditvärdighet. I denna artikel får du en historisk bakgrund till kreditvärderingindustrin samt förhoppningsvis svaret på frågan varför uttalanden från privata amerikanska1 företag kan få ett så pass stort genomslag världen över.

Kreditvärderingsinstitutens framväxt

Vi börjar med att spola tillbaka bandet till en finanskris. Inte till den som nyligen skakat världsekonomin, utan den som år 1837 drabbade det unga USA. En kris som bland annat orsakades av bristande tillgång på trovärdig kreditinformation, dvs. kunskap om vilken kreditrisk2 som är förknippad med en viss transaktion. I och med västvärldens industrialisering hade affärsverksamhet, som ditintills främst bedrivits mellan näringsidkare på samma ort, kommit att spridas över stora geografiska områden. Den ökade utbyggnaden av infrastruktur, särskilt järnväg, ställde också höga krav på tillgång till kapital.3

En långivare hade vid tiden för 1837 års finanskris relativt begränsade medel att tillgå när det gällde att få tag på information gällande en blivande låntagare. Långivaren var i de flesta fall tvungen att förlita sig på rekommendationsbrev eller allmän ryktesspridning. Större långivare anlitade dock i vissa fall särskilda agenter med uppgift att besöka den blivande låntagarens hemort och där försöka få mer information om dennes ekonomiska ställning.4 Sådan typ av information tenderade dock att varken vara särskilt objektiv eller saklig. Resultatet av 1837 års finanskris blev därför att en stor efterfrågan på kreditinformation, i syfte att undvika utlåning till låntagare utan möjlighet till återbetalning, uppstod.5

För att tillgodose denna efterfrågan startade den amerikanske affärsmannen Lewis Tappan (1788-1873) år 1841 The Mercantile Agency i New York, vilken kan sägas vara världens första kreditupplysningsverksamhet i större skala. Denne Tappan, som tillsammans med sin bror bedrev silkeshandel i stor skala, hade drabbats hårt av 1837 års finanskris. Som ett resultat därav hade han samlat information och omdömen om ett flertal av näringsidkarna i sin bransch. Information som han detta år började sammanställa och ge ut i bokform.

Tappans företag använde sig av ett stort antal rapportörer med uppgift att besöka en stor mängd företag och privatpersoner och författa rapporter innehållande generell information om dessa. Rapporterna sammanställdes sedermera hos företagets kontor, hos vilka långivare kunde få information om blivande låntagare.6 Omfattningen av verksamheten växte och år 1859 gavs en skrift ut innehållande runt 20 000 namn.7

År 1909 inträffade en viktig förändring inom branschen. En ung finansanalytiker på Wall Street vid namn John Moody hade utvecklat en egen modell för kreditvärdering. När Moody detta år för första gången publicerade sina kreditvärderingar hade han förenat dessa värderingar med ett enkelt uttryckt betyg för varje bedömt företags kreditvärdighet. Betyget var betecknat i form av bokstäver och siffror, till exempel: AAA, AA+, A1, B- osv. Även om det inledningsvis endast rörde sig om ett hundratal företag i järnvägsbranschen som värderades, kan man påstå att det moderna kreditvärderingsinstitutet därmed hade fötts.

Verksamheten kom att expandera med stor fart. Redan år 1924 täckte Moody’s kreditvärderingar in i princip hela den amerikanska värdepappersmarknaden. Moody’s modell med enkla betyg formulerade i bokstavs- och sifferform anammades av andra bolag på marknaden: Poor’s Publishing Company (1916), Standards Statistics Company Inc. (1922) och Fitch Publishing Company (1924). År 1941 gick de två förstnämnda företagen ihop och bildade därmed Standard & Poor’s. Den snabba etableringen av kreditvärderingsinstitut under denna tidsperiod kan förklaras med avsaknaden av inträdeskrav för nya institut och den relativt låga kostnaden för att samla ihop tillräcklig mängd information.8 Den insatte läsaren har vid det här laget säkert noterat att det är dessa tre institut som fortfarande idag dominerar kreditvärderingsmarknaden med en sammanlagd marknadsandel på omkring 95 %.9

Kreditvärderingsinstitutens inflytande

Efter denna korta bakgrund ska vi ta oss an den idag så aktuella frågan: hur kan det komma sig att dessa privata företag fått ett så pass stort inflytande? För att besvara denna fråga måste vi kort redogöra för ett kreditbetygs två primära funktioner. Som förhoppningsvis redan framgått är kreditvärderingsinstitutets roll på den finansiella marknaden att avge yttranden (kreditvärderingar), tillgängliga för allmänheten, om den kreditrisk som en viss ekonomisk transaktion kan medföra. Kreditvärderingar används på så vis i informativt syfte.

På finansmarknaden, liksom inom många andra branscher, är en aktörs anseende av stor vikt. En positiv recension av en restaurang i en väletablerad tidskrift kan få stora positiva effekter för krögaren. På samma sätt kan en negativ recension av samma restaurang åsamka denne krögare stor skada. Man kan säga att finansmarknaden fungerar på liknande sätt. Såväl en stat som ger ut obligationer eller ett företag som söker investerare är, precis som restaurangen, beroende av sitt goda rykte. I det här fallet gäller det inte välsmakande mat eller bra service. Det gäller kreditvärdighet. Den potentiella investeraren, precis som den potentielle restaurangbesökaren, väljer därför ofta att satsa på det objekt som fått högst betyg och därmed det bästa ryktet.10 I många fall kan därför ett kreditbetyg vara närmast ett krav för den som vill emittera ett värdepapper.

Ett företag eller en stat som får ett högt kreditbetyg av ett av de stora instituten har något att skylta med medan en nedgradering kan orsaka stor skada. Som vi kunnat se i media under det senaste året kan de politiska återverkningarna bli omfattande. Standard & Poor’s nedgradering av Frankrike från det högsta kreditbetyget AAA till det näst högsta AA+ i januari 2012 resulterade i ett stark ifrågasättande av Nicolas Sarkozys ekonomiska politik och tros påverka hans möjligheter att bli omvald som Frankrikes president i april i år.11 Många minns säkert också Barak Obamas försvarstal från i somras – ”We are still a triple A country” – efter det att Standard & Poor’s utsatt USA för motsvarande nedgradering.

Utöver att fungera som förmedlare av finansiell information fyller de kreditvärderingar som instituten avger en viktig uppgift som redskap i finansmarknadsrättslig lagstiftning. Ett exempel är den funktion som måttstock som kreditvärderingar fått i regelverk som behandlar kapitaltäckning.12 Betydelsefulla kapitaltäckningsregelverk, såsom Basel II och Basel III samt EU:s kapitaltäckningsdirektiv, är till stor del avhängiga kreditvärderingsinstitutens bedömningar vid beräkning av bland annat krav på kapitaltäckning.

Låt oss ta ett exempel13: den svenska banken A har en exponering mot Cypern genom ett innehav av cypriotiska statspapper dvs. värdepapper som den cypriotiska regeringen har gett ut i syfte att få in kapital. Hur mycket kapital som banken A måste hålla som motvikt mot denna exponering avgörs till stor del av vilket kreditbetyg som Cypern tilldelats av något av de av kreditvärderingsinstitut som godkänts av EU.14 Den 13 januari 2012 beslutade kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s att sänka kreditbetyget för Cypern från BBB till BB+. Följden av detta för banken A blir ett krav på ökad kapitaltäckning. Med detta menas att banken A måste hålla större mängder av kapital i buffert i fall den cypriotiska staten inte skulle kunna fullgöra sina förpliktelser dvs. kunna betala tillbaka det de är skyldiga banken A. Ett krav som medför ökade kostnader för banken A.

Det är inte bara stater som använder kreditvärderingsbetyg på det här viset. Även inom den privata sektorn är det relativt vanligt att betygen används som måttstockar i olika typer av avtal. Så kallade ”rating triggers” kan användas som ett slags utlösande mekanism. Sjunker den ena avtalspartens kreditbetyg under en viss nivå kan den parten vara tvungen att exempelvis ställa ytterligare säkerheter för sin prestation.15

Slutord

Framtiden kan aldrig förutspås. Det man dock kan göra är att ta reda på så mycket information som möjligt för att på så vis kunna fatta ett så välgrundat beslut som möjligt. Sett på det viset är kreditvärderingar ett positivt inslag. Deras stora – enligt vissa överdrivna – betydelse på finansmarknaden kan givetvis förklaras genom deras långa närvaro på marknaden eller genom det lättförståeliga sätt de presenterar sina kreditbetyg på. Förklaringen ligger dock även i den ”kvasiofficiella” ställning som de stora institutens kreditvärderingar fått genom deras användning som måttstockar i finansiella regelverk och i privata avtal.16 Tillsammans gör dessa faktorer kreditvärderingsinstituten till världens kanske viktigaste tyckare.

Aron Verständig

Aron Verständig är doktorand i civilrätt vid Stockholm Centre for Commercial Law (SCCL) vid Stockholms universitet. Aron skriver för närvarande på en avhandling om kreditvärderingsinstitutens rättsliga ställning och ansvar.

1 Fitch Ratings, det minsta av de tre störst kreditvärderingsinstituten, ägs dock till 60 % av den franska koncernen Fimalac (http://www.fimalac.com/strategic-focus.html, 2012-01-16).

2 Med kreditrisk menas tur risken för att exempelvis det företag man investerat i kan gå omkull och därmed inte fullfölja sina åtaganden. Se exempelvis SOU 1998:160 s. 194 eller Langhor, Herwig & Langhor, Patricia, The Rating Agencies and their Credit Ratings, Wiley Finance, West Sussex, 2008. s. 23.

3 Darbellay, Aline, Regulating Ratings, Schweizer Schriften zum Finanzmarktrecht, Schulthess, 2011, s. 11.

4 Madison, James H., The Evolution of Commercial Credit Reporting Agencies in Northern America, The Business History Review 168, 1974, s. 166.

5 Madison, James H., The Evolution of Commercial Credit Reporting Agencies in Northern America, The Business History Review 168, 1974, s. 166 f.

6 Madison, James H., The Evolution of Commercial Credit Reporting Agencies in Northern America, The Business History Review 168, 1974, s. 167 f.

7 Samma år byter företaget namn till R.G Dun & Company. Efter ett sammangående med konkurrenten The Bradstreet Company år 1933 erhåller företaget sitt nuvarande namn Dun & Bradstreet.

8 Partnoy, Frank, The Siskel and Ebert of Financial Markets: Two Thumbs Down for the Credit Rating Agencies. Washington University Law Quaterly, 1999. s. 636 ff.

9 Lynge Andersen (red.), Rating af finansielle virksomheder, Center for kreditret og kapitalmarkedsret, Handelshøjskolen i København, 2009. s.30 ff. Totalt finns det omkring 150 olika kreditvärderingsinstitut spridda över 100 länder. Se Langhor, Herwig & Langhor, Patricia, The Rating Agencies and their Credit Ratings, Wiley Finance, West Sussex, 2008. s. 23.

10 Självklart finns det undantag. Ett lågt kreditbetyg medför ofta höga räntor. En mer spekulativt lagd investerare kan därför välja att investera i ett företag med lågt kreditbetyg på samma sätt som en restaurangbesökare kan välja en sämre restaurang i hopp om att få sig ett billigt mål mat.

11 Se exempelvis Nicolas Sarkozy’s worst election fear realised with loss of AAA rating, http://www.guardian.co.uk/world/2012/jan/13/france-downgrade-sarkozy-election, 2012-01-17.

12 Med kapitaltäckning menas – något förenklat – den mängd kapital som exempelvis en bank måste hålla enligt lag i syfte att bygga upp en tillräcklig buffert. Detta buffertkapital syftar i sin tur till att göra banken ifråga mer motståndskraftig mot eventuella förluster. Se SOU 1998:160 s. 358 f. samt s. 361 ff.

13 Kapitaltäckningsreglerna är omfattande och tekniskt komplicerade. Exemplet jag ger här är därför förenklat.

14 Det är EU-myndigheten ESMA (European Securities and Markets Authority) med säte i Paris som har till uppgift att godkänna och registrera kreditvärderingsinstitut. Den 6 januari 2012 fanns det 29 institut som registrerats av myndigheten. Merparten av dessa är dotterföretag till något av de tre största kreditvärderingsföretagen: Standard & Poors, Moody’s och Fitch. Se www.esma.europa.eu/page/List-registered-and-certified-CRAs 2012-01-17.

15 Darbellay, Aline, Regulating Ratings, Schweizer Schriften zum Finanzmarktrecht, Schulthess, 2011, s. 35 f.

16 Hanqvist, Dan, Kreditvärderingsinstitutens roll och reglering (II), Förvaltningsrättslig tidskrift 4/10 s. 355 f.

Annonser