I Ronald Dworkins kioskvältare Law’s Empire tas ett berömt amerikansk rättsfall upp (och därmed görs rättsfallet än mer berömt). Fallet Elmer.

Elmer mördade sin farfar 1882 genom att förgifta honom. Genom mordet räknade Elmer med att få ärva sin farfader, i enlighet med det testamente som var skrivet. Elmer var orolig för att farfadern skulle ändra i testamentet eftersom han hade gift om sig. Mordet uppdagades och Elmer sattes i fängelse. Men frågan om arvet kvarstod. Enligt det vid tiden gällande regelverket fanns det inget som talade emot att Elmer inte skulle tilldelas egendomen – det fanns inget undantag för personer som ville rappa på successionen genom mord på detta sätt.

I Elmers fall fanns det andra legala arvingar än barnbarnet Elmer. Om inte testatementet hade funnits hade närmare bestämt Elmers döttrar ärvt honom. Döttrarna lät stämma Elmer och hävdade att egendomen istället borde tillfalla dem. Elmer hävdade å sin sida att lagen var klar: Han hade rätt till egendomen eftersom han var testatementstagare. Några regler som kunde ge ett annat resultat fanns inte.

Dworkin tar fallet som utgångspunkt för reflektioner kring tolkning och innehållet i gällande rätt. Majoritetens dom fick det resultat som jag gissar att alla moraliska människor, med möjligt undantag för vissa yngre jurister och formalister av kufigare slag, uppfattar som det enda rimliga. Elmer tilläts inte få egendomen. Den tilldelades istället döttrarna. Dworkin framhåller att domstolens majoritet gav uttryck för uppfattningen att en lag inte kunde förstås i ”historisk isolation” utan att den måste tolkas i ljuset av rättens generella principer. En författning måste förstås så att den i största möjliga mån står i samklang med de allmänna rättviseprinciper som rätten i övrigt vilar på. Man ska inte kunna mörda sig fram till ett arv, kräver rättvisan. Enligt Dworkin. Och jag håller förstås med.

I en DN-debatt-artikel har nu advokaten Svante Thorsell angripit laglotten. Thorsells argumentation påminner om fallet Elmer. Innan jag tar upp vad jag uppfattar som det starkaste argumentet i kritiken kanske det bör sägas vad en laglott är. Laglotten är är en rätt enligt lag för en bröstarvinge att ärva hälften av sin arvslott. Bröstarvinge är en persons barn och barnbarn (osv). Arvslott är vad man ärver enligt lag. Om en pappa enbart har två egna barn i sin familj så är barnen alltså bröstarvingar och barnen ärver enligt lag hälften vardera om pappan dör. Genom regleringen av så får barnet alltid hälften av sin arvslott, oavsett hur pappan vill disponera egendomen. Om pappan hatar sitt ena barn kan han skriva testamente till fördel för det andra barnet. Men det hatade barnet har ändå rätt till hälften av sitt arv, d.v.s. 25 % av den totala efterlämnade egendomen i vårt exempel.

Det är denna reglering som debattartikeln sätter i skottgluggen. Thorsell skriver så här: ”Även om barnet uppför sig mycket illa mot arvlåtaren har han/hon alltid rätt till laglotten. En bröstarvinge kan till och med utsätta sin förälder för allvarligt lidande, psykisk sjukdom, skända, ofreda, förtala eller misshandla sin förälder – ja till och med begå ett allvarligt brott mot föräldern – utan att barnet förlorar sin rätt till arvslott eller laglott. Barnet förlorar sin rätt endast om denne orsakat arvlåtarens död genom en brottslig eller annan allvarlig handling som direkt framkallat dödsfallet. Ett utdraget plågande av föräldern är inte en sådan handling. Döden utlöser här, paradoxalt, själva arvsrätten – men med vilken rätt, om någon, bör barnet då ha fördel av dödsfallet, av sitt onda handlande i exemplen? Svar: Ingen.”

Ord och inga visor. Elmer-fallet är alltså särreglerat. Men bortsett från situationen där barnet dödar sin förälder ligger arvet, i alla fall laglottsdelen av arvet, säkert. Detta menar Thorsell är fel. Och det har han naturligtvis alldeles rätt i. Alltså, det är väl så uppenbart rätt att det nästan framstår som banalt (om det nu inte varit för att lagen sett annorlunda på det). Om en person torterar sin gamla mamma som därför vill göra henne arvslös är det väldigt svårt att se goda skäl som talar emot att mamman ska få bestämma som hon vill. Om hon vill göra plågoanden arvlös borde hon ha rätt att göra det. Men principfrågan går bortom tortyrfallet. Att mamman ska ha friheten att bestämma själv kan legitimeras på olika sätt.

Äganderätten är en infallsvinkel. Laglotten skaver mot äganderätten kan anföras som ett argument mot regleringen. Det är ett bra argument. Men det finns en annan form av argument som kanske är än viktigare (och som i och för sig kan betraktas som ett korrelat till äganderättstanken om man så vill), nämligen att rättsordningen bör respektera arvlåtarens eller testatorns vilja. Laglotten innebär på detta sätt inte bara en begränsning i ägarens rätt att disponera över sin egendom. Den innebär också en begränsning i juridikens respekt för hennes vilja.

Ibland kan en vilja vara missriktad och grunda sig på bristande kunskaper eller härstamma ur ett grumligt medvetande. Oron för sådan missriktad vilja, eller snarare viljeyttringar som inte motsvarar vad man antar är personens verkliga vilja, kan nog vara en förklaring till laglotten. Man oroar sig för att den smöriga och manipulativa favoritdottern ska kunna utmanövrera sina syskon genom att dupera en senil förälder. Men sådant fulspel har vi redan regler för att hantera, många regler till och med, med vilka man kan åsidosätta rättshandlingar som inte anses ge uttryck för någon reell vilja. Men bortsett från dessa fall? Ja, då borde rätten respektera vår rätt att bestämma själva.

Nu kommer jag fram till en poäng som ligger i förlängningen på Thorsells argument. (Poängen är alltså min, jag har ingen aning om vad Thorsell anser om detta.)

Arvsreglerna vilar på olika värderingar. En värdering är att rättsordningen bör reglera hur egendomen ska fördelas efter ett dödsfall, om inte den döda själv uttryckt något särskilt, på ett sätt som kan antas överensstämma med vad den döda själv hade valt att göra om hon tänkt närmare på saken eller hunnit göra det innan hon dog. Att en sådan värdering tycks ligga i linje med vad många anser rimligt kan möjligen skönjas genom att det trots allt är ovanligt med testamenten som begränsar bröstarvingars enligt lagen tillkommande arv, om man ser i det stora hela. För att uttrycka det på ett annorlunda sätt: Default-reglerna i ärvdabalken uttrycker ett antagande om hur den döda i allmänhet hade önskat disponera sin egendom efter sitt frånfälle.

Jag säger inte att det är den enda förklaringen och jag säger inte att det alltid stämmer. Men jag hävdar att det är en förklaring av reglerna som mot bakgrund av mina antaganden om vad de flesta av oss anser stämmer rätt bra med hur de kommit till uttryck och det är en förklaring som dessutom får reglerna att framstå som sympatiska och – ordet måste användas när jag nu började med Dworkin – rättvisa. (S.k. konstruktiv tolkning.)

Men det finns anomalier. Anomalier där regleringen knappast kan antas ligga i samklang med en normal persons vilja. Och det rör allmänna arvsfonden.

Säg att A dör. Hon har inga nära släktingar. Inga barn, inga syskon, inga barnbarn. Hon har däremot kusiner. För att göra det litet mer intressant kan vi anta att hon hade ett nära förhållande till kusinerna, den enda familj hon hade kvar. Den nära gemenskap som bara kan uppstår ur en gemensam barndom och kvällar tillsammans framför Jack Vegas-maskinen på pizzerian bredvid äldreboendet. Eftersom A dog hastigt hade hon inte hunnit skriva något testamente. Vem bör i ett sådant fall ärva A? Kusinerna så klart. Vem kan man anta att A skulle vilja ärvde henne? Kusinerna så klart. Vem tar arvet? Staten. Eller närmare bestämt den allmänna arvsfonden.

I de flesta fall har vi väl inte så starka känslor för våra kusiners intresse av att ärva oss. Men i frånvaron av närmare släktingar ställer det sig annorlunda. Handen på hjärtat: Hur vanligt tror ni att det är att den avlidna personen, om hon fått fundera på saken innan hon gick bort, skulle tänkt att ”Hmm, jag skulle nog ändå föredra att lämna min egendom till den allmänna arvsfonden istället för Greta ”. Det kan säkert förekomma. Men vad tror ni är vanligast? Sannolikt att man velat låta egendomen gå vidare till kusinerna, säger jag.

Det finns därtill en dimension bortom den ekonomiska här. Dessutom är det ju inte sällan egendom som kan ha ett emotionellt värde för familjemedlemmar. Faster Kristas oljemålning kan ha ett stort värde för Greta som minns somrarna i Kristas trädgård. För arvsfonden är det bara ett värdelöst objekt. En stum sak. Genom att åsidosätta kusinser i dessa fall kan det till och med uppstå en värdeförstöring: Det värde som egendom kan ha för familjen omintetgörs genom att egendomen faller i händerna på en institution som ser egendom enbart som förmögenhet.

I fallet Elmer fann domstolen att regelverket skulle tolkas så att det främjar underliggande värderingar om rättvisa. Domstolen bortsåg från lagens ordalydelse och tolkade den dynamiskt. I svensk rätt gör vi inte så. I allmänhet i alla fall. Författningen är en monolit. Ska man ändra något på elmerskt vis krävs det lagstiftning. Och det i sin tur fordrar lagstiftare som bryr sig om arkaiska ideal som rättvisa. Och respekt för människors vilja.

Annonser