Lars Ohlson har i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet opinion den 23 december 2012 riktat kritik mot advokatkåren.  I debattinlägget ondgör sig Ohlson över att advokater får betalt trots att de ”misslyckas”.

Utgångspunkten för Ohlsons debattinlägg är felaktig på ett rent principiellt plan. Vi kan inte ha en ordning där advokater inte får betalt trots att uppdragen ”misslyckas”. Detta skulle medföra att advokater skulle tveka att ta sig an uppdrag där klienten inte har ett starkt ”case”. Även dem med ett svagt ”case” bör naturligtvis kunna räkna med att få tillgång till advokathjälp. Den ordning Ohlson argumenterar för skulle förmodligen drabba de allra svagaste hårdast.

Utgångspunkten för Ohlsons debattinlägg ger dessutom ett felaktigt intryck av att advokaters arvode är opåverkat av arbetets resultat. När det gäller advokaters arvode ska detta, enligt vägledande regler om god advokatsed, vara skäligt. Vid bedömning av vad som är skäligt beaktas en rad olika omständigheter, varav arbetets resultat (dvs. huruvida uppdraget är ”lyckat” eller ”misslyckat”) är en sådan omständighet. Allt annat lika, så ska alltså ett ”misslyckat” uppdrag resultera i ett lägre arvode än ett ”lyckat” uppdrag.

Mot bakgrund av Ohlsons felaktiga utgångspunkt förvånar det knappast att hans inlägg inte når någon större verkshöjd. Debattinlägget som sådant är nämligen långt ifrån invändningsfritt.

Ohlson använder Guy Lofalks arbete med att rekonstruera SAAB som stöd för sin tes.  Ohlson upplyser att Lofalk har debiterat c:a 50 miljoner kronor för sitt arbete, men undanhåller vissa omständigheter som är väsentliga vid bedömningen av rimligheten i arvodet.

När det gäller Lofalks uppdrag att rekonstruera SAAB, bör det inledningsvis framhållas att det rör sig om två rekonstruktioner. I båda fallen har det rört sig om extraordinära uppdrag. Det är sällan vi ser denna typ av rekonstruktioner i Sverige. Rekonstruktionerna har varit omfattande och med all sannolikhet tämligen komplicerade. De har också pågått över relativt lång tid och lär ha ställt betydande krav på rekonstruktörens skicklighet och erfarenhet. Vidare bör det framhållas att Lofalk naturligtvis inte har varit ensam om arbetet med rekonstruktionerna.

Dessutom ska det påpekas att den första rekonstruktionen var lyckad; skulderna skrevs ned väsentligt och det skapades förutsättningar att driva verksamheten vidare. Att det sedermera skulle visa sig nödvändigt med en ytterligare rekonstruktion skall inte tas som intäkt för att den första rekonstruktionen var misslyckad. Vi får ju trots allt inte glömma att det här med företagande också har att göra med sådana till synes triviala saker som efterfrågan på bolagets produkter. Kort sagt: det är inte Lofalks förskyllan att SAAB inte sålt några bilar.

Men vadå, Ohlson tar ju upp ytterligare exempel utöver Lofalk? Absolut, och förutsatt att dessa exempel är sanna, går det knappast att ta dessa advokaters agerande i försvar. Men – och detta är viktigt – det allvarliga i de fallen ligger väl dock i att klienterna har lidit rättsförlust, och inte i att advokaten har tagit betalt?

Ohlsons exempel ger honom föga belägg för den verklighet han beskriver i sitt debattinlägg. Sverige har en mycket kompetent advokatkår. Trots att antalet advokater har ökat kraftigt i Sverige under senare år, har antalet disciplinanmälningar mot advokater fortsatt att minska. Antalet fall där advokater missköter ärenden och där klienten lider rättsförlust är tack och lov mycket få och fångas i regel upp av advokatsamfundets disciplinnämnd.

Den kritik Ohlson framför är svepande och osaklig och ger intryck av att hans livsmotor drivs av bitterhetens bensin. Det framstår som uppenbart att han inte har satt sig i advokatens verklighet och de regler som styr advokaters verksamhet. Jag har svårt att hans debattinlägg som annat än marknadsföring för sin bok ”Arvodkaterna”.

Rimligheten i att han tillåts göra detta på SvD Svenska Dagbladet opinion är en annan fråga…

Annonser