Fast det inte ligger någon snö och trots att ingen järnvägsstation i landet för närvarande är full av förtvivlade passagerare, fortsätter de negativa nyheterna för SJ och andra bolag inom järnvägen. Enligt Svenska dagbladet visar en ny undersökning att kundnöjdheten för SJ och SL historiskt låga nivåer för båda bolagen. På vänsterbloggen Svensson pekas på privatiseringen som boven i dramat och påstås att en re-monopolisering av SJ:s verksamhet är den enda lösningen på tågproblemen. I ett liknande horn stöter Mikael Nyberg i sin bok Det stora tågrånet (lättläst, informativ, men så vänster att jag misstänker att vissa slutsatser var givna på förhand; en recension finns här), som också pekar på de samordningsproblem som den privatiserade järnvägsmarknaden lett till. Gunnar Alexandersson visar i en mera forskningsbetonad skrift också att samordningen av olika aktörer och bättre upphandling utgör framtidens utmaning.

Jag ligger (ännu) inte på samma nivå som Nyberg eller Alexandersson vad gäller analysen av problemet, men av det jag läst mig till framstår deras analys som övertygande (sedan divergerar deras rekommendationer för framtiden, och där står jag mera på Alexanderssons sida). Detta leder för mig till flera slutsatser.

SJ och SL är – i motsats till det som Svensson skriver och det som jag själv tidigare skrev – inte enbart oskyldiga offer för Trafikverkets oförmåga att tillhandahålla fungerande infrastruktur för järnvägstrafik. De har själva drivit fragmenteringen av sina verksamheter mycket långt (vilket Nyberg visar), och i SJ:s fall kommer därtill ett enligt min mening alldeles för högt tilltaget avkastningskrav på 10 procent av det egna kapitalet, vilket ger bolaget incitament att spara pengar och att dra ner på underhåll. Åtminstone en del av kundernas missnöje med dessa operatörer är alltså fullt befogad, men det bör uppmärksammas att detta alltså innebär ett missnöje med allmän verksamhet, inte med privata vinstintressen.

Eftersom SJ är ett helägt statligt bolag och verksamheten alltså i bred bemärkelse allmän, tror jag inte på Svenssons krav på återmonopolisering. Jag har också hört Stefan Dehmerts låt från 1970-talet: ”SJ, SJ, gamle vän / roligt att du lever än / men du ser rätt krasslig ut / snart hörs ditt sista tjut”. Det fundamentala problemet är och har sedan länge varit att järnvägstrafik är väldigt dyr att driva och att staten helt enkelt inte varit beredd att investera i verksamheten, utan lagt pengarna på flyg- och vägtrafik istället. Bannätet ägs av staten och åtminstone den delen av problemet kan helt och fullt åtgärdas utan att man kastar ut konkurrensen mellan tågoperatörerna. Det som krävs är en vilja från politikens sida att prioritera järnvägen. Problemet här är att alla verksamheter konkurrerar om knappa resurser, och resurser som läggs på järnvägen kommer inte att kunna läggas på den heliga treenigheten vård, skola, omsorg: jag vill höra Svenssson när vården måste dra ner för att vi äntligen investerar i järnväg. Det här är ett prioriteringsproblem hos det allmänna, och en monopolisering av problemet hos det allmänna för oss inte ett iota närmare en lösning.

Det som krävs utöver investeringar är en samordning av marknaden. Här behövs fantasi och regleringsteknisk kreativitet. Jag har inget färdigt förslag, men en tanke som nyligen slagit mig skulle vara ett slags krismyndighet för järnvägssektorn som vid alla störningar har rätt att genast ingripa och anvisa någon av aktörerna att åtgärda problemet till allas fromma. Den aktör som således anvisats att åtgärda problemet skulle sedan, om problemets ursprung ligger hos någon annan aktör, genom en civilrättslig skadeståndstalan kräva sina utgifter tillbaka. Den aktör som inte följer krismyndighetens anvisningar bör hotas med en blockering inför nästa tågplan, vilket skulle innebära att man inte tåglägen och alltså inte kan bedriva trafik. Vid svåra förseelser skulle till och med ett indragande av trafiktillståndet för visad olämplighet kunna bli aktuell.

Slutligen har på sistone uppmärksammats att offentliga upphandlingar inte bara på järnvägsmarknaden, utan överlag, ofta är undermåliga. Upphandlingar måste bli långt mera specificerade än bara priset, och kontrollen av entreprenörerna måste bli bättre. Att blint gå på lägsta priset är ett recept för misslyckanden. Även här kan dock uppmärksammas att felet ligger hos politiker och de allmännas tjänstemän som inte förmår ställa korrekta krav i sina specifikationer av upphandlade tjänster och som ofta inte tycks bry sig något nämnvärt om att följa upp entreprenörers arbete förrän klagomål från allmänheten har kommit. Med andra ord är den återmonopolisering som Svensson efterlyser inte någon medicin mot maläsen att kommuners och statens avtalsuppföljning och deras kontroll av entreprenörer är dålig.

Det finns med andra ord mycket att göra på järnvägsmarknaden. Att tro att vi blir av med problemet bara allt ligger inom ett statligt verk igen, förefaller mig dock vara synnerligen blåögt.

Annonser