”Är det sant? Får han 11 miljoner kr extra på grund av en felskrivning? Det är ju helt sjukt!”

Så där lät reaktionerna efter Resumes avslöjande att Sydsvenskans förra vd fick en, i vart fall enligt Resume, betydligt fetare fallskärm än vad man tidigare trott.

(Kan en fallskärm vara fet, för resten? Kan den vara smal? Kan det vara så att jag använder för många metaforer i samma mening? Moving on…)

Värre blev det av att den extra feta (jaja) överenskommelsen egentligen inte var ett resultat av underskrivarnas vilja. Det var tvärtom ett rent misstag.

Så här skriver Resume:

Men när Johan Ståhl i början av 2009 granskade det bonusavtal han skrivit med Jonas Bonnier fann han att han märkligt nog hade rätt till en saftig bonus.
 
Avtalet sade att hans bonus skulle beräknas på skillnaden mellan budgetmål och uppnått resultat. Inte tvärtom som vore det logiska: uppnått resultat minus budgetmål.
 
Ju större förlust, desto större bonus alltså. Å andra sidan ingen bonus om Sydsvenskan skulle gå med vinst. Det gjorde den emellertid inte de närmaste åren heller.

Tvärtom gick Sydsvenskan dåligt. Och det dåliga resultatet medförde då högre bonus för Ståhl.

Enligt Resume. Andra branschmedier ger upphov till ifrågasättande av bilden.

I vilket fall har nyheten givit upphov till både förstämning och fundering.

Förstämningen hänger samman med att Sydsvenskan liksom många andra tidningar idag lever under ekonomiskt pressade förhållanden. Man kan föreställa sig att det inte är så kul att arbeta i en organisation som plågas av sparbeting och åtstramningar bara för att få höra att 11 miljoner flyter ut ur kassan till följd av ett rent misstag. 11 miljoner anställer både en reporter och en traffic och köper dessutom ganska mycket fikabröd.

Funderingen hänger samman med språkets betydelse. Kan en felskrivning verkligen få dessa konsekvenser? I SvD:s språkspalt tas historien om misstaget upp som ett exempel på språkets betydelse i avtalsskrivning: ”oavsett vad som är sant visar detta på den nästan obehagligt stora roll som språkliga formuleringar spelar i juridisk text”.

Det juridiska språkets formalism skapar obehag.

Denna berättelse illustrerar en vanlig uppfattning om juridikens normssystem, att det är formalistiskt på gränsen till det absurda. Ska Ståhl få 11 miljoner kronor extra enbart på grund av en uppenbar felskrivning? Det är ju helt sjukt.

Jo.

Fast så sjuk är nu inte juridiken, inte ens avtalsrätten. Ett lästips kan vara avtalslagens 32 §, första stycket.

Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.
 

Om man skriver fel och mottagaren insåg det, eller borde ha insett det, så är man alltså inte bunden. Det är, myten till trots, inte texten som står för juridikens magi. Det är viljeförklaringen.

Vid felskrivningar av detta slag, om det nu stämmer att det är en felskrivning, så felar förklaringen. Den överensstämmer inte med viljan. Och si, då fungerar juridiken så snillrikt att den bortser från det missvisande uttrycket. Viljeförklaringen är inte giltig i ett sådant fall.

Sedan kan det finnas tusen andra anledningar till att man inte vill göra en ogiltighet gällande – lägg ett ontologiskt raster över den juridiska prosan – men det har ju inte med juridiken att göra.

Den obehagliga stämningen som uppstår när en krisande organisation väljer att stå fast vid ett avtal ingen avsåg kan kanske ha förklaringar i affärsmässiga överväganden av olika slag. Eller psykologiska eller ha många andra skäl.

Men juridiken surrar inte fast någon vid uppenbart oavsedda viljeyttringar.

Annonser