I Svenska dagbladet finns idag en debattartikel av Svenskt näringsliv om kvalitetskontroller av privat levererade tjänster inom den offentliga sektorn. Efter att ha idkat poltitisk debatt senast, skall jag denna gång hålla mig till det juridiska och säga några ord om de åtgärdsförslag som preseneteras, där jag helt okritiskt förutsätter att artikeln är rättvisande i det att vi idag inte har några bra kvalitetsmått inom den såkallade välfärdssektorn.

Åtminstone enligt ett sätt att beskriva reglering kan man dela in all reglering i tre komponenter. Reglering måste sätta en standard: det reglerade systemet (adressaterna) måste veta vilket tillstånd som skall uppnås. Någon måste övervaka att systemet uppnår den begärda standarden: det måste alltså finnas rutiner som säkerställer att man märker om och när systemet opererar avvikande från standarden. Slutligen måste finnas mekanismer som får ett system eller en del av ett system som inte opererar enligt standard att anpassa sig till eller att lämna systemet: det måste finnas sätt att tvinga systemet att uppnå standarden.

Artikeln täcker alla tre områden. Det påpekas att vi egentligen inte vet hur vi skall definiera kvalitet: med andra ord påpekas att standardsättningen är bristfällig och att systemet inte egentligen vet exakt efter vilken standard det förväntas operera. Övervakning efterlyses, med täta och oanmälda inspektionskrav: det påpekas alltså att vi inte har något välorganiserat sätt att fastställa om och när systemet inte når upp till våra i och för dunkelt satta standarder. Slutligen sägs att verksamheter också med kort varsel måste kunna stängas ned: med andra ord påpekas att sanktionsmekanismen för att tvinga systemet att operera enligt (i och för sig oklar) standard är bristfällig.

Man kan konstatera att det ser ut som om regleringen av välfärdstjänsyerna (oavsett av vem, det allmänna eller privata, de levereras) är riktigt risig. Det ser inte ut att vara ett särskilt genomtänkt regleringssystem: regleringen är rent tekniskt (för att inte ta ställning till innehållet) bristfällig. Åtgärdsförslagen i artikeln ser i och för sig ut att vara adekvata, men jag vill säga något om det sista förslaget, om förslaget att kunna stänga ner verksamheter med kort varsel.

Som Ayres och Braithwaite visar i sin regleringsteoretiska klassiker Responsive Regulation (finns här), måste en tillsynsmyndighet ha ett gäng olika sanktioner som måste vara graderade, från ett milt till ett brutalt ingripande. Anledningen till det ät att ett system där myndigheten endast har en stor artilleripjäs att tillgå inte är trovärdigt. Dels kommer myndigheten att vara medveten om de förödande effekterna av att pjäsen används, och kommer därför att dra sig för att använda den. Man skjuter inte med kanoner på sparvar, och man skall vara riktigt säker på att man har med en stor rovfågel att göra innan man avfyrar kanonen, vilket innebär att mången korp kommer att slinka igenom.

Dels är det politiskt och juridiskt kostsamt att använda den stora kanonen. Skall man stänga ned en kommunal skola för att den inte levererar, har man berövat ett gäng elever sin möjlighet till skolgång, och föräldrarna kommer garanterat att gå till tidningarna. Myndigheten kommer då att behöva lägga ned resurser på mediehantering som inte kan läggas på övervakning och sanktionering. Dels kommer myndigheten att utsättas för press från folkvalda politiker som dessutom (om än avlägset) är myndighetstjänstemännens arbetsgivare: anslagen till myndigheten riskerar att minska. Skulle en sådan nedstängning bli aktuell i valtider, kommer myndigheten dessutom att anklagas för att ingripa i den poltiska processen.

Ergo: det är inte trovärdigt att hota med att myndigheten kommer att använda den stora kanonen. Ayres och Braithwaite föreslår därför att myndigheter bör ha en pyramid av sanktioner att tillgå, där relativt lindriga ingripanden kan ske snabbt, man sedan har ett gäng mellanhårda ingripanden som kan tillgripas med viss, men överkomlig mödamoch manslutligen förfogar över en ”nuclear option” (nedstängning) i de mest eklatanta fallen. Myndigheten måste i något fall tydligt visa att den är beredd att använda sina atomvapen (ungefär som Finansinspektionen gjorde med HQ Bank). Har myndigheten gjort det, innebär det att dess inspektörer kan ”talk softly and carry a big gun”: eftersom regleringsadressaterna alltså vet att myndigheten kan bli riktigt, riktigt jobbig att ha att göra med, kommer de att lyssna rätt så uppmärksamt redan när de första varningarna kommer, vilket innebär att myndigjeten slipper att gripa till sina atomvapen.

Det är dock svårt att utforma sanktionerna på mellannivå: vad är en sanktion som går utöver en varning eller en summa pengar, som inte innebär en nedläggning och som ändå smärtar? Här behövs mycket tänkande och antagligen också en del forskning, för att hela regelsystemet ju utöver allt annat också måste vara rättssäkert. Avseende dessa frågor sitter näringslivet på den mest relevanta informationen.

Där kanske Svenskt näringsliv skulle kunna leverera ett genuint användbart bidrag till debatten.

Advertisements