Det här inlägget är endast halvjuridiskt: det tar sin avstamp i att förklara ett visst skatteupplägg, men slutar med en allmän tirad mot vår dysfunktionella blandekonomi. I slutändan är mitt budskap här alltså politiskt.

Ägarbolagen bakom de privata apoteken i Sverige använder ett vanligt upplägg för att slussa ut skattepengar till lågskatteparadis, meddelar Svenska dagbladet, samtidigt som samma bolag är missnöjda med lönsamheten. Man blir lite lätt spyfärdig, men problemet ligger faktiskt inte hos de privata aktörerna.

Upplägget som används är ganska enkelt. De svenska apoteksbolagens – alltså det privata bolaget, inte statliga Apoteket AB – utländska moderbolag (placerat i ett lågskatteområde) ger ett lån till sina dotterbolag, alltså apoteksbolagen. Detta lån löper med hög ränta. I det svenska bolagets böcker utgör lånet en kostnad: bolaget har kostnader för att återbetala lånet och amortera på det. Kostnaden minskar vinsten, och det är endast vinsten för det svenska bolaget som beskattas i Sverige. Eftersom dock samma ägare står bakom både det utländska moder- och det svenska dotterbolaget, lyckas alltså ägarna att få pengarna undan svensk beskattning.

Skulle det nu bara röra sig om inarbetade vinster, skulle jag inte ha några större problem med upplägget: jag tycker inte det är häftigt att betala skatt. Mitt problem är ett annat.

De svenska privata apoteksbolagen får en subvention av staten – alltså av var och en av oss som betalar skatt i Sverige – för att de tillhandahåller receptbelagd medicin som inte ger några större vinster. Med andra ord är åtminstone en del av de pengar som alltså här slussas ut till lågskatteområden mina pengar, och då börjar jag ha åsikter om upplägget. Det finns för mig ingen som helst anledning att subventionera något bolag över huvud taget (jag ifrågasätter dessutom subventioneringen i form av transfereringsbidrag till privatpersoner), och än mindre ett såkallat ”risk”-kapitalbolag.

Nu måste man dock titta närmare på det här. Vi tycks ha två potentiella problem. Den som tycker att det är häftigt att betala skatt – eller åtminstone att det är häftigt att andra (”de rika”) betalar skatt – kan ha befogade åsikter om att pengar som intjänas i Sverige på detta simpla sätt slussas ut från landet. Den som liksom jag tycker att det är förkastligt med subventioner kan ha (förhoppningsvis) befogade åsikter om att skattemedel slussas ut ur landet till ingen vidare nytta.

Mitt stora problem ligger som sagt i själva subventionen. Varför i hela friden subventionerar vi privata bolag? Om det är viktigt att heltäckande försörja landet med receptbelagd medicin (vilket det nog antagligen är) och detta inte är företagsekonomiskt lönsamt, bör det statliga apoteksbolaget få i uppdrag att göra detta, och att ha apotek över hela landet. Jag kan inte se det marknadsförvridande elementet om man skulle kräva att Apoteket AB på alla orter av någon betydelse skall ha ett täckande nät av filialer som tillhandahåller receptbelagd medicin. Detta nät skulle man kunna subventionera (det krockar såvitt jag förstår inte heller med konkurrenslagstiftningen). Alternativt kräver man att alla som har apotekslicens tillhandahåller receptbelagd medicin och gör sina vinster på andra produkter. Om detta leder till att vi inte får ett fullgott nät av apotek över hela landet, kan och bör vi använda det statliga bolaget för att täcka upp hålen i nätet. Men att ge subventioner till vilket bolag som helst, bara för att man av någon konstig anledning föredrar privata bolag bara för att de är privata, det kan jag inte förstå.

En riskkapitalist måste förväntas ta en risk. Finansbranschen har på senare decennier lyckats eliminera risken i sin verksamhet. Med andra ord har finansbranschen kopplat sig själv ur det kapitalistiska systemet, där risktagning skall löna sig när den ger framgång och  skall leda till förlust när den inte ger framgång. Denna finansbransch är inte längre en företrädare för kapitalismen, utan för en ny sorts feodal parasit.

Som samhälle måste vi åter ta oss en mycket grundlig funderare på vilka tjänster och vilken infrastruktur som är av sådan betydelse att den måste finnas i alla delar av landet även om de inte lönar sig, och som alltså därför i grunden måste skötas kollektivt. I de avseenden där vi kommer fram till att en viss tjänst eller en viss form av infrastruktur utgör en kollektiv uppgift, bör vi enligt min bestämda mening hålla dessa verksamheter inom den gemensamma sfären: att sköta en verksamhet kollektivt genom att betala en privat aktör, leder till en statlig utbetalningsbyråkrati och till konstiga incitament hos den privata mottagaren, som har all anledning att försöka lura kollektivet och maximera sina egna vinster.

De tjänster som vi anser måste (inte bör, utan det starkare måste) skötas kollektivt – och det kan också ske bara i vissa delar av landet – skall då inte heller vara vinstgenererande. Det ligger nämligen en oupplöslig motsättning i att säga att något inte kan lämnas åt marknaden för att det är viktigt, men inte lönar sig, och att säga att en verksamhet som sköts kollektivt för att den inte lönar sig, skall generera vinster. De olika former av halvmesyr som vi håller oss med leder nämligen tydligen enbart till incitamentsförvridningar hos de privata parterna och till en reglerings- och kontrollbyråkrati som skattebetalaren får ställa upp med utöver de betalningar som går till privata.

Problemet i det här fallet – liksom i många andra – ligger med andra ord i subventionen, som i sig är ett tecken på att vi egentligen inte har någon aning vad vi skall ha det allmänna (”staten”) till för. Den ena sidan anser att det allmänna skall garantera var och ens personliga lycka och tillfredsställelse: det går – som vi ser i Grekland och andra länder – inte att finansiera. Den andra sidan anser att det allmänna i princip inte skall finnas annat än på utrikespolitikens område, vilket denna sida inte har kraft att politiskt genomföra och vilket därför enbart leder till att statens tvångsmakt används för att plocka ut pengar ur medborgarens ficka för att slussa dem till en bransch som inte längre har koppling till vare sig det politiska eller det ekonomiska systemet. Dessa två sidor möts inte, eftersom ingen av sidorna egentligen längre anför rationella argument för sina ståndpunkter. Resultatet blir subventioner som än motiveras av arbetsmarknadspolitiska skäl – som skulle staten kunna rädda arbetsplatser – än av ”avreglerings”-skäl: i båda fallen kastas skattebetalarens pengar i sjön.

Lite mer renlärig kapitalism skulle faktiskt inte skada.

Annonser