Paulina Neuding skrev nyligen i Svenska dagbladet om kognitiv juridik, det vill säga juridisk forskning som försöker klarlägga vilka konsekvenser som kognitionsvetenskapernas ifrågasättande av bilden av människan som rationell och förnuftig varelse har. Neuding påpekade att även i USA, där denna gren av den akademiska juridiken är som starkast, den fortfarande måste anses vara i sin linda. Helt riktigt, på vilket jag uppmärksammas (igen) genom en mejllista idag.

Inför USA:s Supreme Court pågår för närvarande ett mål om huruvida fällande domar som enbart grundar sig på ögonvittnesutsagor är förenliga med USA:s konstitutionella garantier om rättvisa rättegångar. Tydligen trodde många att domstolen skulle ta tillfället i akt att äntligen ta tag i det oerhört problematiska med ögonvittnesberättelser (jfr denna blogg), om så bara genom att påminna om dess egen tidigare praxis. Men icke: som framgår av protokollet – jfr sidorna 4 till 7 – tycks domstolen anse att juryn väl kan värdera ögonvittnesberättelser. Det är rätt optimistiskt, det.

Och då framförs inte ens den starkaste versionen kritiken mot ögonvittnesberättelser. Man skulle kunna argumentera att sådana berättelser i stort sett är värdelösa i sig, men i förevarande mål sägs bara att ögonvittnen som dessutom utsatts för viss påverkan skall hanteras varsamt. Det som domstolen alltså, av förhandlingen att döma, är i färd att göra är att hålla för öronen, ögonen och munnen och vägra erkänna forskningsrön om människans kognition som numera är så ofta upprepade av oberoende forskarlag att något tvivel knappast kan finnas: människan är ett uselt lagringsmedium för historisk information, och hennes berättelser bör i stort sett aldrig tas för sanna utan att de styrks av teknisk bevisning.

Detta skulle minska antalet fällande domar, helt utan tvivel, och i synnerhet i mål där ord står mot ord – som i sexualbrottsmål – skulle det vara svårt att få någon dömd. Men, hur var det nu igen?

”Hellre må tio skyldiga gå fria än en oskyldig dömas.”

Advertisements