Svenska dagbladet skriver (åter) om problemen inom järnvägstrafiken, och som vanligt är det SJ som utgör måltavlan. Det är helt rätt att skjuta på detta inte helt välskötta bolag, men att rikta in sig på SJ är att missa en stor del av problemet.

Jag tror att skotten mot SJ har sin bakgrund i den gamla tid som många minnessvaga personer längtar tillbaka till, då hela järnvägssektorn utgjorde ett enda stort affärsdrivande verk och var ungefär lika misskött som idag. Det har dock hänt saker under tiden. Dessa nämns i artikeln, men lyfts i strävan efter att hitta en personlig story som läsaren kan identifiera sig med inte riktigt fram som de bör.

Järnvägssektorn har avreglerats och till stor del (men inte helt, långt ifrån) privatiserats. Spårsystemet – rälsen, kontaktledningar, växlar – ägs och förvaltas av statliga Trafikverket. Staten har dock sedan länge svält järnvägsinfrastrukturen: nybyggena har koncentrerats till ett fåtal högprestigeprojekt som Bottniabanan och tunneln under Hallandsåsen, medan den viktiga stamstrukturen sakteliga fått förfalla. Detta problem ligger till grund till många (inte alla, långt ifrån) problem med förseningar: igenfrusna växlar och nedfalla kontaktledningar går på statens, inte konkurrensens konto. Detsamma gäller för bristen på snöröjningsutrustning på spåren.

Privatiseringen har avsett stationsbyggnader, avisningshallar och annat. Här kan och bör betonas att dessa förvisso till sin form är privatiserade, men att det allt dominerande bolaget på området är statliga Jernhusen. I den mån avisningshallar lagts i malpåse och detta bidragit till vinterproblemen, har detta alltså att göra med statliga tillkortakommanden.

Konkurrensen i sig har, såvitt jag efter mycket läsande kan bedöma, endast bidragit till problem i så måtto att lagstiftaren glömt att skapa ett samordningsorgan mellan de olika aktörerna. Med andra ord kan inte Trafikverket eller SJ eller Veola eller någon annan aktör kräva av Jernhusen att stationsbyggnader skall hållas öppna när ett tåg fastnar utanför mitt i natten. Detta är förstås inte bra för passagerarna, men detta problem kan – och borde, med tanke på pr-effekterna – parterna på marknaden själva ta hand om . En sådan samordning innebär förvisso vissa problem (det tar tid och ork att förhandla fram en lösning som alla kan vara nöjda med), men den är inte omöjlig.

Det enda – och det är mycket – som man kan anklaga SJ för är de problem som har med den rullande materielen, alltså själva tågsättet och dess besättning, att göra. Med andra ord är det upprörande när SJ inte har bokat avisningshallar för att man kallt räknar med att det inte blir vinter i Skåne och att tågen nog kommer att tina upp när de står där. Med andra ord är det upprörande när SJ inte förmår att i sina specifikationer för inköpta tåg ta hänsyn till att det kommer att ligga snö i landet under minst en fjärdedel av året och att denna snö fastnar på tågen.

Men: problemen inom järnvägssektorn har enligt min bestämda mening varken med konkurrensen på spåren i sig eller med SJ i sig att göra. Det stora ansvaret, det ansvaret som av någon underlig anledning ingen journalist tycks ha uppmärksammat ordentligt, ligger hos Trafikverket och alltså hos staten och våra politiker.

Nästa gång det blir en hopplös försening, skicka ditt upprörda mejl till näringsdepartementet istället för SJ. Det är nämligen där det hör hemma.

Annonser