Svenska dagbladet skriver om barn till bedragare. I korthet är problemet följande.

En förälder till ett barn vill sko sig på det allmänna bidragssystemet. Alltså påstår föräldern, som ju företräder barnet, i barnets namn och felaktigt att barnet är sjukt och behöver få assistans eller vård. Försäkringskassan bifaller ansökan och utbetalar medel till barnet, som dock – eftersom en underårig inte kan själv hantera avtal (man säger att en underårig saknar rättshandlingsförmåga) – i praktiken går till föräldern. Föräldern anställer sedan i barnets namn sig själv, vilket är möjlig eftersom man velat ge föräldrarna möjlighet att själva vårda sina barn istället för att behöva anlita någon annan för jobbet.

Märk att hela historien igenom det är barnet som är den sökande och som formellt sett får pengarna utbetalade till sig. Inte föräldern. Föräldern är dock den som företräder barnet, är barnets förmyndare, och som därför har möjlighet att fuska och möjlighet att tillskansa sig de felaktigt utbetalade pengarna från Försäkringskassan.

När nu bedrägeriet uppdagas, är den som formellt sett varit den som fått pengarna, barnet, inte föräldern. Försäkringskassan har förstås ingen annan möjlighet än att kräva tillbaka pengarna från den som skall anses ha fått dem, alltså barnet. Allt annat skulle ju vara som att jag lånar pengar av banken och banken sedan vänder sig till min dotter för att få tillbaka sina pengar: har jag fått pengarna (eller, i det fall som Svenska dagbladet skriver om, har barnet fått pengarna) är det förstås jag (barnet) som skall betala tillbaka pengarna.

Detta problem är inte nytt. Det har tidigare uppdagats när det gällde obetalda räkningar för vården, där nyblivna 18-åringar plötsligt yrvaket märker att de är skyldiga flera tiotals tusen eftersom föräldrarna struntat i att betala barnens vårdräkningar. Jag bloggade om detta här och var då ganska skeptisk till att problemet skulle gå att lösa. Under tiden har jag ändrat uppfattning.

Inom civilrätten finns som sagt begreppet rättshandlingsförmåga. Med detta begrepp betecknas förmågan att själv gestalta sina rättsliga mellanhavanden, alltså att ingå avtal och annat. Den som saknar rättshandlingsförmåga – underåriga, folk som har förmyndare – kan inte själv ingå avtal, utan måste ha en företrädare, förmyndaren, för att ingå sina avtal. Förmyndaren handlar därvid som en sorts fullmäktig. En fullmäktig är någon som företräder någon annan och som genom sitt handlande förpliktar och berättigar endast den företrädda personen; fullmäktigen själv blir inte bunden av det hon gör. Om jag alltså skickar en fullmäktig att ingå mitt avtal, blir jag direkt bunden av det som fullmäktigen gör, medan fullmäktigen inte har några förpliktelser mot den som hon valt ut som min motpart. Detsamma gäller för förmyndare: det är inte förmyndaren, det är den som företräds av förmyndaren, som blir bunden. Därav alltså problemet för barnen till bedragare: det är barnen, inte föräldrarna, som anses uppträda gentemot Försäkringskassan, och det är därmed barnen som blir bundna att betala tillbaka felaktigt utbetalda belopp.

En viktig skillnad mellan fullmäktig och förmyndare är dock att en fullmäktig utses av den företrädda personen själv, medan en förmyndare alltid förordnas direkt genom lag (i barns fall) eller av domstol (vid förmyndarskap för vuxna). Medan man alltså gott kan säga att den som väljer en olämplig fullmäktig får skylla sig själv om fullmäktigen gör dumheter eller håller på med bedrägerier, kan man inte säga det om förmyndare. Däri ligger enligt min mening nyckeln till lösningen, som tekniskt sett inte borde vara svår att åstadkomma.

Man kan fortsatt anse att förmyndaren företräder barnet eller den vuxna som har förmyndare förordnat, så att pengar som utbetalas tillkommer barnet eller patienten direkt. Man kan dock samtidigt säga att när det ansvar för felaktigheter i uppgifterna eller bedrägerier endast är förmyndaren som är ansvarig. Man skulle alltså skilja mellan förmånstagaren och uppgiftslämnaren: uppgiftslämnaren får ingen rätt till pengarna eller avtalet, utan endast ett ansvar för felaktigheter.

Jag skulle till och med säga att ett sådant synsätt antagligen inte ens nödvändigtvis kräver en lagändring, även om en lagändring skulle vara välkommen av den enkla anledningen att det blir klarare vad som gäller. Även utan lagändring skulle man dock kunna lägga till grund ett synsätt som man hämtar från avtalsrätten, att nämligen den som saknar rättshandlingsförmåga inte heller kan göra sig skyldig till felaktiga uppgifter som har rättsliga effekter. Det skulle innebära att den som saknar rättshandlingsförmåga inte kan bli ansvarig när något gått snett. Nu är förvaltningsrätt – till vilken Försäkringskassans verksamhet hör – inte avtalsrätt, men jag ser inget principiellt hinder emot att låta avtalsrättsliga argument få verkan även inom förvaltningsrätten, i synnerhet eftersom reglerna om rättshandlingsförmåga är skyddsregler till barnets eller patientens förmån. Om vi skall skydda den som saknar rättshandlingsförmåga mot att hon ingår avtal som är oförmånliga för henne, måste vi rimligtvis också säga att hon över huvud taget inte kan handla med rättsligt bindande verkan. Vi kan fortfarande göra henne till mottagare av förmåner – det finns inget hinder mot det – men vi kan anse att hon inte kan blir rättsligt bunden av felaktiga uppgifter som lämnas i hennes namn.

Det avtalsrättsliga resonemanget kan förlängas. Enligt 25 § avtalslagen är en fullmäktig som handlar på ett sätt som inte stämmer överens med fullmakten, och som därför inte kan binda sin uppdragsgivare gentemot en avtalsmotpart, skyldig att ersätta avtalsmotparten den skada denna lider genom fullmäktigens obehöriga handlande. Denna regel torde också utan större problem kunna tillämpas på förmyndare, som med stöd av en sådan tillämpning (en såkallad analogi) skulle bli ansvarig gentemot Försäkringskassan för de felaktigt utbetalda medlen.

Jag tror alltså att man mycket väl på civilrättsliga grunder kan argumentera för att Försäkringskassan skall vända sig mot förmyndaren – mot föräldern – med sitt återbetalningskrav, istället för att vända sig mot barnet. Jag ser inget större hinder mot det. Om någon vill klaga på att hon görs ansvarig för sina bedrägerier, kan hon väl göra det: jag vill se den förälder som går till domstol med påståendet att barnet skall bli återbetalningsskyldigt istället för henne själv, när det är föräldern som gjort sig skyldig till ett bedrägeri. Även om någon förälder kanske skulle ha den fräckheten, anser jag alltså att Försäkringskassan kan argumentera på ett sätt som ger förvaltningsdomstolarna möjlighet att göra rätt part ansvarig. Det enda som krävs är dels lite principfasthet (att nämligen de juridiska reglerna är ett sammanhängande helt, och att förvaltningsrätten inte är i grunden skild från civilrätten), lite kreativitet, och lite mod.

Ännu bättre vore det förstås om regeringen tog sig tid att klargöra läget genom en lagändring. Men till dess så sker tror jag inte att Försäkringskassans händer är bundna.

Annonser