Staten kan få in pengar för att bekosta offentlig verksamhet på olika sätt, men när det sker tvångsvis handlar det oftast om antingen skatter eller avgifter. Det är enligt regeringsformen enbart riksdagen som kan besluta om hur skatter ska tas ut. Ett beslut som fattats av regeringen eller av myndighet om hur skatter ska beräknas är därför i strid med grundlagen och ska inte tillämpas.

Myndigheter och regeringen kan dock besluta om hur avgifter ska tas ut, oftast efter förordnande från riksdagen men i vissa fall behövs inte ens det. Det är således viktigt att skilja på dessa två – skatter och avgifter. 

Skatter brukar definieras som ett tvångsbidrag till det allmänna utan direkt motprestation. Någon sorts motprestation får vi ju naturligtvis alltid av att vi betalar skatt, såsom skola, polis och vägar. Men dessa prestationer från staten är inte direkt kopplade till betalningen av skatt – även den som inte betalar skatt har rätt till skola, skydd från polisen och att få färdas på allmänna vägar.

En avgift är en penningprestation som betalas för en specificerad motprestation från det allmänna. Ofta är det tämligen enkelt att avgöra att en avgift är just en avgift, som parkeringsavgift, sotningsavgift eller avgift för ett erhålla körkortstillstånd eftersom det i dessa fall finns en tydligt definierad motprestation.  

Att en viss motprestation ges är dock inte ensamt avgörande för att avgöra om en pålaga är en avgift, man måste även titta på kostnaden som sådan och bedöma om den vara eller tjänst som den enskilde får vid betalningen av pålagan redan kan ha betalats på annat sätt (refinansiering). Som exempel på detta kan nämnas att innan riksdagen införde trängselskatt i Stockholm var förslaget att detta skulle benämnas trängselavgift. Det konstaterades dock i lagstiftningsarbetet att gatu- och vägnätet redan har iordningsställts och finansierats av skattemedel. Trängselavgiften kunde därför inte anses vara en avgift utan det var istället en skatt. Vi hade alla tillsammans redan betalat för att kunna använda dessa vägar och staten skulle därmed bli överkompenserad om staten tog ut ytterligare en pålaga för detta.

De senaste dagarna har Polismyndigheten i Stockholms läns beslut att ta ut ersättning av idrottsklubbar för polisbevakning i samband med matcher debatterats flitigt. Min fråga är, utifrån ovanstående resonemang, om denna ersättning är en skatt eller en avgift? När polisen står på Råsunda och tittar på fotboll, när den där jättestora svarta polisbilen kör in i en folksamling där det finns barnvagnar eller när Ola Lindholm får kissa i en liten burk – har vi då inte redan betalat för det? 

Troligtvis är ersättningen för polisbevakning att anse som en avgift, eftersom den syftar till att ersätta staten för de merkostnader som den offentliga tillställningen ger upphov till. Enligt ordningslagen har arrangören dessutom huvudansvaret för att ordningen upprätthålls i samband med tillställningen, vilket ytterligare talar för att polisen tillhandahåller en tjänst. Det torde således vara okej att det inte är riksdagen som beslutat om hur avgifterna ska fastställas, utan att det är regeringen som genom en viss förordning fastställt till vilka belopp som ersättningen ska uppgå till.

Men det finns ytterligare en aspekt att ta ställning till – staten har nämligen ett våldsmonopol. I Författningsutredningen (SOU 1963:16 s. 366)uttalades att en avgift kan framför allt på de områden där det allmänna har monopolställning, sättas så högt att den framstår som ”oskälig” i jämförelse med motprestationen. I dessa fall kan pålagan ändå betraktas som en skatt. Mig veterligen har så stora summor som polismyndigheterna den senaste tiden bedömt att arrangörer kan få betala inte tidigare prövats i domstol, exempelvis uppskattades kostnaden för polisbevakning vid en rejvfestival utanför Norrköping uppgå till 700 000 kr och ett stockholmsderby kan kosta en hel miljon. De ”tjänster” som polisen tillhandahåller har polisen alltså monopol på att utföra. Personligen skulle jag tycka att det vore mycket intressant att se om dessa höga ersättningar verkligen kan anses skäliga i jämförelse med motprestationen och jag hoppas att de arrangörer som sagt att de ska överklaga polismyndigheternas beslut även tittar på detta snart femtio år gamla förarbetsuttalande.