Andreas Cervenka skriver idag i Svenska dagbladets näringslivsbilaga  populärvetenskapligt och upplysande om vad pengar är och inte är. Det är inte helt lätt att förstå pengar, men Cervenka får fram problemet med fiat-pengar, alltså pengar utan reellt underlag: de fungerar bara om alla tror på att systemet och alla systemets deltagare levererar – uppstår problem (som för närvarande), riskerar hela bygget att kollapsa.

Det enda som Cervenka enligt min mening inte jobbar fram tillräckligt väl, är problemet med tillgångsbaserade pengar. Dessa pengar har nämligen en tendens att förvärra en ekonomisk nedgång. Även i en guldbaserad finansiell ekonomi spelar nämligen förtroendet en central roll.

Tänk er en medeltida bank. En köpman A kommer och sätter i bankens pengavalv en hög med guld värd 100 enheter av valfri valuta. Eftersom köpmannen är på väg till fjärran länder, kan banken räkna med att pengarna kommer att ligga kvar en stund. Alltså kan banken, när köpman B kommer in och undrar om hon kan få låna 50 enheter pengar för en investering, bevilja lånet: köpman B får 50 av köpman A:s pengar i handen. Den uppmärksamma läsaren upptäcker problemet: om nu köpman A av någon anledning oförmodat vill ha tillbaka alla sina pengar i ett svep, kan banken inte ge henne 100, utan bara 50 – banken är i konkurs, såvida den inte kan uppbringa 50 någon annanstans ifrån. Banken måste alltså alltid hålla en viss bråkdel av de inlånade guldtackorna i reserv när någon kund oförväntat kräver sina pengar tillbaka, vilket på ett naturligt sätt begränsar kreditvolymen i samhället (och det är det som Cervenka tycks vara ute efter, det som han – liksom i viss utsträckning jag – upplever som en positiv effekt).

There are no free lunches. Så brukar ekonomer uttrycka det faktum att allt har sitt pris. Det finns heller ingen reglering som inte har biverkningar.

Inte heller i en tillgångsbaserad penningekonomi (alltså i en ekonomi som exempelvis baseras på guld) är det uteslutet att en bank går i konkurs (jfr exemplet ovan). Om och när en bank går i konkurs, går det – åtminstone om inga möjligheter finns att uppbringa mera guld – inte att rädda banken. Den kommer att kollapsa. ”Bra”, säger nu kanske någon, ”då blir vi av med banker som roffar åt sig vinsterna och övervältrar skulderna på skattebetalaren.” Förvisso.

Men en bank är alltid en del av ett sammanhang, ett system. Om en bank faller bort, utmärks alltså konkursen av att det inte finns nog med guld i bankens valv. Det innebär att de som lånat banken guld, inte kommer att få tillbaka allt sitt guld. Det innebär att andra banker i sin tur hamnar i ett farligt läge. Precis samma situation som idag alltså, med den avgörande skillnaden att centralbanken inte genom en knapptryckning kan rädda någon: konkurser är och förblir konkurser. Såvida inte snabbt nytt guld kan uppbringas på marknaden, vill säga, men eftersom guld är en begränsad resurs (i motsats till elektromagnetiska konfigurationer på någon dator), är det alls inte omöjligt att alla håller hårt i sitt guld och konkurserna alltså inte går att undvika.

Med ett feltal samtida konkurser i den finansiella världen hamnar dock också den reella ekonomin i kläm, eftersom många moderna investeringar (från järnvägsbyggen till grundande av sjukhus) knappt går att finansiera utan kredit. När den reella ekonomin hamnar i kläm, uttrycker sig det ofta i arbetslöshet: ett problem i den stora depressionen i slutet av 1920-talet, början av 1930-talet var att flera länder in i det längsta försökte att hålla fast vid guldmyntfoten och alltså accepterade accelererande krediter i den finansiella sfären – resultatet torde vara välbekant.

Också den moderna välfärdsstaten vilar i stor utsträckning på krediter. Det finns knappt någon stat som lyckas finansiera sina välfärdsåtaganden utan kredit – välfärdsstaten innebär faktiskt i vissa läge en lika stor statsfinansiell påfrestning som fordom ett mindre krig. Om vi genom tillgångsbaserade pengar begränsar kreditvolymen, begränsar vi också välfärdsstaten. Detta är ett politiskt val, men med tanke på att de som är mest sura på bankerna och det kapitalistiska systemet också brukar vara de som mest omhuldar välfärdsstaten, bör det klargöras vad de finanspolitiska alternativen innebär.

Slutligen är en tillgångsbaserad penningekonomi också slösaktig i så måtto att tillgången måste transporteras. Om en bank (åtminstone en centralbank) måste ha guld för att täcka de kontanta medlen som finns i omlopp, måste guldet inköpas, transporteras till något kassavalv och bevakas. Åtminstone jag har svårt att föreställa mig hur man skall kunna undvika alla dessa värdetransporter: en tillgångsbaserad ekonomi kan väl per definition inte förvaltas med digitala medel. Vilka implikationer detta skulle ha för kreditkort och andra bekvämligheter vi vant oss vid, övergår mitt något söndagströtta huvuds fantasiförmåga just nu, men jag är inte på rak arm helt säker på att sådana betalningsmedel fortsatt skulle fungera.

Jag inser problemet med fiat-pengar, och jag kan se attraktionskraften i ett betalningssystemet som genom naturliga mekanismer begränsar kreditvolymen. Jag är dock stensäker på att ett försök att basera det finansiella systemet på en reell tillgång förvisso skulle tillfredsställa en femårings nyfikenhet, men att den skulle göra livet väldigt mycket svårare för en femtioåring.

Vad vi än gör, bör vi försöka analysera vilka konsekvenser det skulle få.

Annonser