Grekland är i fullt kaos: den såkallade trojkan av långivare ställer – efter många skönmålningar och tomma löften från den grekiska regeringens sida, skall tilläggas – allt tuffare krav på landet. De som står i skottlinjen verkar denna gång vara statsanställda och folk som jobbar i reglerade – läs skyddade – näringar: den ena kategorin kommer att uppleva uppsägningar i stor skala, den andra ovälkommen priskonkurrens. Pensionärer får sig också en släng av sleven: deras pensioner minskas med upp till 20 procent. Reaktionen blir strejker och ytterligare ekonomiskt kaos.

Den svåra situationen för flera länder i Europa, men i synnerhet för Grekland, har Jonas Sjöstedt tagit till anledning att kräva kommissionsordförandens avgång för bevisad inkompetens. Eftersom Sjöstedt är intresserad av att bli ordförande i (V), lägger han förstås till några slängar om att det är de illvilliga bankerna som påverkar kommissionen, och att det alltså i slutändan är bankerna som är bovarna i det europeiska och globala finansdramat.

Han har rätt och inte rätt, och beskedet till grekerna måste tyvärr bli att problemet inte enbart ligger hos bankerna, utan också hos dem själva, att de levt över sina tillgångar. Europeiska kommissionen må vara inkompetent – det kan man ha olika åsikter om – men försöket att rädda bankerna är inte den punkt där dess inkompetens bevisas.

Den globala finanskrisen tog sin omedelbara början i en politisk önskan om att fler personer i USA borde bli husägare, eftersom eget ägande av boendet antogs ha positiva effekter på den sociala samhörigheten och samhällsklimatet i stort. Alltså såg politikerna i USA till att folk som egentligen inte hade råd genom statliga institutioner fick lån att köpa hus: till grund för detta låg antagandet (som också vi i Sverige historiskt gjort oss skyldiga till) att fastigheter bara ökar i värde. När de statliga instituten hade börjat ge högrisklån, drog den privata sfären med och tog det hela ett steg längre, genom avtalskonstruktioner som till och med skribenterna nu i efterhand medgivit att de inte förstod. Incitamentet – anstiftan, om man så vill – kom från den politiska sfären, själva brottet begicks av den privata sfären.

När huspriserna föll och låntagarna inte längre kunde betala, gjorde olika investerare allt större kreditförluster, vilket i sin tur ledde till att en stor bank – Lehman Brothers – gick i väggen, med påföljd att många andra gjorde kreditförluster, med påföljd att till slut ingen vågade ge kredit längre, eftersom ingen längre visste vem som satt med vilken kreditrisk. För att över huvud taget få kredit, var låntagarna tvungna att betala svindyra räntesatser.

Dessa svindyra räntesatser påverkade också ekonomin hos de stater som finansierar sina löpande utgifter helt eller till största delen genom att uppta lån. När dessa stater – däribland Grekland – belastades med allt högre lånekostnader, raserades deras statsfinansiella korthus: man kom till en punkt där man inte längre ens kunde betala räntorna på sina många lån, än mindre amortera på dessa lån . Men märk väl: medan alltså den höga räntesatsen var ett utflöde av privatekonomiska kasinoekonomier, var det faktum att flera stater hamnade i statsfinansiell kris huvudsakligen ett resultat av politiska beslut, nämligen att erbjuda medborgarna en välfärdsstat för vilken landet självt inte kunde betala, utan för vilken man var tvungen att låna.

Det hela gjordes värre av att flera stater kom till en punkt där man ansåg att man var tvungen att rädda bankerna. Jag är ingen stor fan av bankernas beteende under och efter krisen, jag är starkt kritisk mot köp av egna aktier och mot att bonus betalas på intäkter som levererats genom skattefinansierade räddningspaket, men:

Bankerna har en central ställning i den moderna ekonomin. Moderna investeringar går i all regel inte längre att betala genom att idogt spara ihop till dem. De kräver att de som har pengar över (och alla som har pengar på banken och vill ha ränta på dem, liksom alla som äger aktier eller dylika instrument, har pengar över) lånar till dem som vill investera. De som har pengar över och de som investerar möts i den finansiella sektorn: utan banker, börser och andra finansiella institutioner skulle investeringsvilliga företagare inte hitta pengar att investera. Om alltså en bank fallerar, händer flera saker.

De som har pengar i den banken gör förluster, som dock täcks genom insättningsgarantier, alltså av staten. De som har givit banken pengar för att låna dessa pengar vidare till någon annan som har mera omedelbar nytta av pengarna (alltså, igen, vi alla som har någon form av sparande utanför rena bankkonton) får inte sina pengar tillbaka, utan tar förlusten. Om den som lånat en bank pengar själv är en bank, riskerar den processen att få en upprepning: ännu en bank fallerar, med samma konsekvenser. Är det en stor bank som fallerar (som Lehman Brothers), är denna risk större än när det är en liten bank (som HQ Bank) som fallerar. I slutet riskerar vi att stora delar av finansmarknaden slås ut, att viktiga investeringar därför – i brist på lånekapital – uteblir och att därför den reella ekonomin tar skada, med arbetslöshet och andra otrevligheter som följd.

Alltså: jag har ingen åsikt om Jonas Sjöstedts tal om kommissionens inkompetens – det är en möjlig läsning av det som skett. Men att argumentera mot bankräddningar, är att argumentera för en finansiell och ekonomisk kris av än större omfattning än vi redan har. Att påstå att roten till det onda enbart ligger i den privata sektorn, är historieförfalskning: politikerna i olika länder har haft och har sin beskärda del i skulden för krisen.

Jag håller med Sjöstedt om att den finansiella sektorn måste regleras hårdare, och jag är rätt förtjust i det engelska förslaget att skilja konsumenttillvända banker från investeringsbanker, då det kan ge oss en möjlighet att förhindra att banker blir too big to fail. Hårdare kapitalkrav är säkerligen också en bra idé.

Men de finansiella, ekonomiska och juridiska sammanhangen är alldeles för komplicerade för att rättfärdiga Sjöstedts något infantila rop efter kommissionens avgång. Det ropet kan som sagt vara rättfärdigat på andra sätt, men inte med påståendet att kommissionen skulle ha ansvar för nuvarande kris.

Annonser