USA avser att stämma tio banker för förluster som USA:s myndigheter lidit genom bolånekrisen, skriver Svenska dagbladet under hänvisning till New York Times. Såvitt framgår av artiklarna, är grunden till kravet att bankerna skulle vårdslöst ha sålt sina produkter som bättre än de var, och att Fannie Mae och Freddie Mac (bolåneinstitut i USA) skulle ha köpt papper som de trodde var säkra, men som visade sig vara extremt osäkra. Det här finns enormt mycket att säga om, men jag skall – med tanke på att jag skall undervisa om en timme – fatta mig kort.

Å ena sidan kan jag, säkert i likhet med många andra, känna en intuitiv glädje över att finansindustrin inte kommer undan. Flera tunga företrädare för denna industri har efter krisens början medgivit att de inte själva förstod de avtal som låg till grund för de sålda värdepappren: med andra ord har de haft mage att sälja något som säkert som de absolut inte kunde vara säkra på inte skulle vara en finansiell bomb. Redan denna oförsiktighet med andras pengar gör finansindustrin som helhet förtjänad av en mycket kraftig spark där bak. Finansindustrins beteende efter krisens utbrott, där skattemedel används till bonusbetalningar och aktieägarutdelning, och där industrins företrädare inte ens haft anständigheten att låtsas om att man förstår varför skattebetalarna kan tänkas vara upprörda över att vissa privatpersoner med båda händerna skopar ur den allmänna grytan, gör den inte mer sympatisk.

Finansindustrin förtjänar en ganska tajt reglering – framför allt ett återinförande av förbudet att bedriva flera olika sorters finansverksamhet i samma bolag och höjda kapitaltäckningskrav – och ett rättsligt efterspel. Det är min emotionella reaktion.

Som alltid när jag blir emotionell på politikens område, tar jag detta dock som ett varningstecken. Dags att koppla på förnuftet.

Det mest uppenbara är en konsekvensanalys. Bankerna har uppburit miljardbelopp i skattepengar eftersom en banks fall har enorma konsekvenser för andra delar av ekonomien: man behöver bara titta på Lehman Brothers konkurs för att föreställa sig vad som skulle hända om fler viktiga banker gick omkull. De har visat sig vara så viktiga att vi kollektivt åtminstone för närvarande (i avbidan på reglering som säkerställer att individuella banker inte kan få alltför stor systemisk betydelse) inte har råd att låta dem fallera. Pengarna till aktieägarna och anställda är redan utbetalda, och bankernas kassor därför fortsatt farligt tomma. Om vi nu tvingar dem att betala skadestånd för det de ställt till med, riskerar vi – såsom också nämns i NYT:s artikel – att vi ännu en gång måste gå in med skattemedel: snacka om rundgång! Om vi vill riskera en sådan rundgång, bör vi nästa gång insistera på att det allmänna får en ägarandel motsvarande de tillskjutna pengarna. Om vi alltså måste rädda bankerna kollektivt, skall kollektivet också ta motsvarande äganderättsandel till banken. Det kanske ger kvarvarande aktieägare en anledning att vara mera försiktiga med sina utdelningskrav framgent. Det är för mig självskrivet att det statliga ägandet av bankerna så snart som möjligt skall avvecklas igen.

Men det finns också en moralisk sida av det hela som enligt min mening innebär att vi bör ta det lite sakta med att stämma bankerna. De institut å vars vägnar USA nu stämmer bankerna är inga konsumenter. De är storspelare. Dessa storspelare var ute efter att göra en kvadrat av en cirkel: de ville ha säkra investeringar med hög avkastning. All ekonomisk teori som jag är medveten om indikerar att man antingen kan ha en säker investering eller en investering med hög avkastning, inte både-och. Fannie Mae och Freddie Mac borde alltså ha vetat att det var något konstigt med de här investeringarna. Skall det verkligen gå an att helt utan försiktighet och blind av farten delta i en fest och sedan stämma arrangören för att man blev full och lider av baksmälla? För mig verkar det i alla fall inte vara så där helt glasklart, i synnerhet som det tydligen inte var helt okänt att de här pappren började bli problematiska. NYT skriver: ”In fact, Freddie was warned by regulators in 2006 that its purchases of subprime securities had outpaced its risk management abilities, but the company continued to load up on debt that ultimately soured.”

Dessutom: varför stäms bara bankerna? De här pappren hade fått excellenta kreditvärdighetsbedömningar av alla institut. Vart har kreditinstitutens ansvar tagit vägen? Eller påstår USA att bankerna lurat även kreditinstituten? Detta framgår i så fall inte av artiklarna i tidningarna, och det skulle vara ett mycket starkt påstående: istället för att påstå att bankerna varit vårdslösa, skulle man påstå att de varit bedrägliga, vilket är en helt annan och mycket mera allvarlig femma. Jag har hittills inte sett något annat än dumhet och oförsiktighet i historieskrivningen av den pågående finanskrisen och kan inte se stöd för ett påstående om bedrägeri.

Slutligen undrar jag också om statens eget ansvar. Här finns en liten informationsbiten i slutet av NYT:s artikel som förtjänar att framhävas.

Instituten ”were required [by law] to back loans to low-to-moderate income and minority borrowers, and the private-label securities were counted toward those goals.” Med andra ord hade politiken tvingat instituten att se till att folk med små inkomster kunde köpa hus. Hade det varit möjligt utan att riskera en finansiell kris och alltså stora förluster för instituten? Finns med andra ord någon kausalitet mellan bankernas prisande av sina produkter och köpen av dessa produkter genom Fannie Mae och Freddie Mac? Jag tillåter mig tvivla.

Min övergripande poäng är att trots att vi har ett problem i det att finansindustrin har löskopplat sig från det kapitalistiska systemet på så sätt att den bara håvar in systemets fördelar men inte längre är åtkomlig för de bestraffningar i form av konkurs och förlust som systemet också tillhandahåller och trots att vi måste fundera på hur vi åter gör detta finansiella privilegiesystem med sina övervinster för de få till ett fungerande kapitalistiskt system, det ligger en självgodhet i vårt pekande enbart på de onda bankerna. Vi har, via politiken, via de billiga lån som vi alla tyckte var trevliga, via vår förtjusning i att fattiga plötsligt kunde köpa hus, alla deltagit i festen. Ansvaret för finanskrisen är kollektivt.

Att nu påstå att det skulle vara bankernas eventuella regelbrott som ensamma är ansvariga för den besvärliga sits vi sitter i är ett hyckleri på hög nivå.

Annonser