En vän till mig, jurist, gick precis in i väggen. Hon kom tillbaka från semestern, startade sin jobb-Iphone och så pang. Hon är fantastisk, smart och snäll. Hon har alltid stöttat mig när jag behövt det. Ändå har jag inte hört av mig. Varför?

Hösten är typ här. Eller folk har åtminstone kommit tillbaka efter semestern och jag har börjat fundera över hur jag ska få kalendern att gå ihop den här terminen också. Men den vanliga känslan av förväntan inför en ny termin infinner sig inte. Jag sitter bara slött vid mitt skrivbord och iakttar hur mina kollegor kommer tillbaka från semestern och ser pigga och fräscha ut. Jag däremot är helt slut.

I vanliga fall brukar jag tillbringa augusti månad på landet. Tiden spenderas ofta i framstupa sidoläge på en badhandduk utbredd på bryggan med någon mycket icke-intellektuell tidsskrift som enda sällskap. Men i sommar blev det ingen semester. Ingen badhandduk och inga icke-intellektuella tidsskrifter. Det känns. Ju brunare alla andra blivit desto mer förskräckt över min egen likbleka uppsyn har jag blivit.

Det är nu allt det roliga börjar, tänker jag. Sista terminen på Juristprogrammet, examensuppsats, nyss startat eget, har en miljon bra artikeluppslag och massor av idéer om vad jag vill göra när jag tagit min examen. Ändå har jag svårt att känna entusiasm. Jag är helt enkelt för trött.

Jävla dygn som bara har 24 timmar. Jävla psyke som behöver sömn. Jag hinner inte. Och det här med att äta. Fatta hur mycket tid det tar. Tiden räcker knappt till för allt jag vill göra i skolan, på jobbet eller med Legalbuzz. Hur ska den då räcka till för att ta hand om sig själv? För att ha ett liv?

Som juriststudent är man ständigt omgiven av oerhört ambitiösa och hårt arbetande övermänniskor. I min umgängeskrets har alla bra betyg, meriterande extrajobb och fantastiska framtidsutsikter. Det gör att ens värderingar om hur en vardag bör se ut och vad som är normalt att orka med lätt ruckas. Folk verkar så gränslösa. De orkar hur mycket som helst.

Men för att sno en tankegång som en kompis till mig kläckte ur sig efter en bitter helg full med arbete. En stor fördel med att inte vara ledig under sommaren är att man slipper ångesten över att komma tillbaka till jobbet efter semestern. Jag slipper våndan av att komma tillbaka till stan och se höst och rutiner torna upp sig framför mig efter en lång ledighet av ingenting och sol. Det bara rullar på. Precis som det alltid har gjort. Jag behöver inte heller ha ångest för att återigen bli instängd på ett kontor efter en sommar ute i det fria. Jag blev nämligen aldrig utsläppt. Återigen, allt rullar på som vanligt.

Tillbaka till min utbrända vän. Sanningen om varför jag inte har hört av mig till henne är att jag är livrädd för att samma sak ska hända mig. Jag vill också vara lika gränslös som alla andra. Jag vill inte känna av att jag är mänsklig.

Frida Bogenkrans
Chefredaktör Legalbuzz
frida.bogenkrans@legalbuzz.nu

Annonser