Jag gör knappast någon hemlighet av att jag är övertygad ateist och inte har mycket tålamod med organiserade religioner. Det kan därför kanske förvåna någon att jag anser att Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har en poäng när han på Svenska dagbladets Brännpunkt kräver att muslimska högtider skall göras till nationella helgdagar. I ett samhälle som sedan länge inte mera består endast av lutheranska protestanter är det en anormali att endast kristna och till yttermera visso protestantiska högtider utgör nationella helgdagar.

Jag anser dock också att Weiderud är tämligen fantasilös i det att han svar blir att vi måste införa nationella helgdagar. Varför det? Varför skall jag som ateist ha ledigt bara för att ett eller annat trossamfund firar sina trossatser någon bestämd dag? Varför skall en jude ha ledigt över jul – det torde ju närmast vara ett slag i ansiktet på mera allvarligt troende judar att behöva fira att någon anses ha fött som ur judiskt perspektiv inget annat är än en bedragare med falska anspråk? Varför skall en kristen i framtiden ha ledigt på en muslimsk högtidsdag? Varför förresten kräver inte Weirud att den judiska lövhyddefesten skall bli nationell helgdag?

Istället för det one size fits all-tillvägagångssättet borde man, om man nu menar allvar med diversifieringen, gå så långt som möjligt i att individualisera helgdagar. Man skulle kunna samla ihop de rent kristna helgdagar som för närvarande finns i almanackan och ge varje trossamfund samma antal helgdagar att leka med. Då skulle det muslimska samfundet kunna ha sina högtider och judiska samfund sina, liksom alla andra diversifierade trossamfund. Den som inte är medlem i något trossamfund eller är medlem i något trossamfund som inte firar högtider, skulle kunna få motsvarande antal semesterdagar att fritt disponera över året.

Praktiskt skulle man kunna hantera det så att en arbetstagare som garanterat vill få ledigt under vissa dagar på året måste till arbetsgivaren uppge vilket samfund hon hör till och arbetsgivaren kan då med ledning av publicerade helgdagslistor räkna ut vilka dagar denna arbetstagare kommer att vara ledig. Man binder helt enkelt upp ett gäng semesterdagar på det sättet. Den enda invändningen jag kan se är att arbetstagarna i så fall skulle behöva tillkännage sin religiösa tillhörighet och denna skulle behöva registreras av arbetsgivaren: detta är integritetspolitiskt tveksamt och skulle kräva några lagändringar. Eftersom dock ingen skulle vara tvungen att uppge sin religion – med påföljd dock att man skulle behöva ta ut semesterdagar i samförstånd med arbetsgivaren och kollegerna, vilket skulle innebära att man inte är garanterat ledig över jul eller channuka eller vad det nu må vara – skulle jag anse att integritetspriset inte är överdrivet högt.

För övrigt skulle man också kunna koppla valet av helg til denna uppgift. Den som uppger sig vara kristen, skulle vara ledig på lördag/söndag, den som uppger sig vara jude ledig på fredag/lördag och den som uppger sig vara muslim ledig torsdag/fredag. Ateister och andra skulle kunna på den punkten välja vilka två dagar som skall vara deras ”helg”.

För arbetsgivarna skulle detta innebära att det med rätt blandning religiösa övertygelser (ateism inkluderat) skulle vara möjligt att ha verksamhet varje dag under året, vilket rimligtvis skulle vara en vinst för dem. En grupp som kanske skulle få det lite svårare skulle vara evenemangs- och restaurangnäringarna, som inte längre skulle kunna räkna med att alla är lediga under vissa dagar. Samtidigt skulle detta dock innebära att deras affärer sprids jämnare över året, vilket skulle medföra mindre volatilitet.

Det skulle också finnas ett socialt pris i att man inte kan räkna med att alla ens kompisar – eller i vissa fall ens familjen – är lediga vid samma tidpunkter som man själv. Jag personligen anser inte det priset vara så där jättehögt, men visst skulle det vara ett pris.

Om man nu menar allvar med den sortens religionsfrihet som Weiderud förespråkar, bör man vara lite kreativ, istället för att konstatera att det finns två eller tre dagar att spela på och att man därför tyvärr inte kan tillgodose alla samfunds behov och önskningar. Det här handlar om regleringen av ledigheten hos den arbetande befolkningen, och som vid alla regleringar bör man också vid detta tillfälle tänka lite mera kreativt än i ett fixerat antal helgdagar som självfallet i grunden måste vara kristna.

*****

Uppdatering: Förutsägbart stöter SD i ett annat horn än Weiderud eller jag – Kent Ekeroth talar sig varm om majoritetskulturen och det enade samhället. Här nedan i kommentarerna har jag redan bemött argumentet att ett gemensamt samhälle skulle behöva gemensamma helgdagar. Jag vill bara tillägga att jag tillåter mig tvivla på att majoritetssamhället är intresserat av något annat än sina helgdagar. Den övervägande majoriteten av de nominellt kristna i detta land torde inte kunna förklara varför pingst är en röd dag eller varför allhelgona är det (till yttermera visso eftersom vi ju inom protestantismen inte har några helgon). Majoriteten har för länge sedan upphört att vara mer än pro forma kristen och dessutom är dagen inte avlägsen då majoriteten i Sverige inte ens formellt sett är kristet längre. Tempora mutantur et nos mutamur in illis: tiderna förändras och vi ändras med tiderna. Det som Ekeroth säger att tiderna förändras, men vi skall bete oss som om de inte hade ändrats de senaste 50 åren, samt att vi i lagstiftningen skall låtsas om att vi lever 1950.

Jag tror inte att det vare sig funkar eller är önskvärt.

 

Annonser