Den datoriserade börshandeln har nu varit på tapeten ett tag, med ganska kraftfulla uttalanden av finansminister Borg och med tydligen starka åsiktsskillnader hos aktörerna på börsen. Nya regleringar är på tapeten, vilket i sig skapar ett motstånd. Jag ifrågasätter inte att regleringar kan behövas: om det är något vi lärt oss under den här finanskrisen, så är det väl att inte heller de finansiella marknaderna är så transparenta som skulle krävas för att en fri marknad skall vara självreglerande. Marknader behöver en struktur, spelregler om man så vill, för att kunna fungera på ett sätt som minimerar negativa externaliteter. Så långt, så gott. Men inte desto mindre undrar jag.

Jag anser mig vara hyfsat bevandrad i ekonomi, i vart fall något mer än genomsnittsmedborgaren: mitt yrke som kommersiell, om än teoretisk, jurist medför att jag måste ha en viss grundläggande ekonomisk och finansiell bildning. Jag tycker dessutom att ekonomi och finansiell ekonomi är spännande och kul. Men jag börjar bli förvirrad av alla åsikter och påståenden som försöker förklara vad det är som händer, men som inte framstår som fullt acceptabla.

De som påstår att det finansiella systemet och dess aktörer inte är att skylla för något, har helt uppenbart fel. Den som säljer avtalsfordingar vars innebörd hon sedermera erkänner att hon själv inte förstår, leker med elden och med andras pengar. Eftertanke är inget som tycks belönas på de finansiella marknaderna, och det är enligt mitt sätt att se saken ett systemfel i sig. Så visst har det finansiella systemet ett strukturellt problem.

Men inte heller de som nu pekar på Anledningen till problemet kan jag verkligen tro på. Om jag inte förstått hel fel, reagerar den datorstyrda handeln på det som händer på börsen. Det som händer på börsen, är dels datorstyrd handel, dels handel som fysiska personer – människor – bedriver. I slutändan måste, även om datorerna också följer datorer, någonstans finnas en människa som fattar något köp- eller säljbeslut, eftersom annars datorerna inte skulle ha några beslut att använda i sina algorytmer och börsen skulle vara helt slumpmässig. Att den är helt slumpmässig, har ingen påstått, och alltså finns någonstans människor som är orsaken till svängningar som måhända förstärks av datorerna, men som inte datorerna ger upphov till. Med andra ord kommer en reglering av den datorstyrda handeln kanske kunna ta ut några toppar i handeln, men själva svängningen kan en sådan reglering inte göra så mycket åt.

Sedan är väl finanskrisen inte datorernas fel, utan alla dess byggstenar är gjorda av människor, från beslutet att ge krediter till folk som inte kan betala för dem till beslutet att lägga dessa krediter i särskilda bolag till beslutet att ge dessa särskilda bolag orealistiskt höga kreditvärdighetsbetyg till beslutet att finansiera allmän välfärd genom lån. Vi har allså med människor att göra som rättar sig efter information om husvärden, om statsskuld och om kreditbetyg, men som självfallet också har irrationella och/eller felaktiga föreställningar om vad denna information verkligen innebär. Som kollektiv skapar vi alltså vårt elände själva.

Ingen har dock hittills lyckats presentera en fullödig förklaring för hur människor i en beslutssituation beter sig, än mindre för hur människor på en global finansiell marknad beter sig, där de konfronteras med information om vad andra människor gör som har andra kulturella, sociala och ekonomiska värderingar. Med andra ord tycks de till synes rimliga förklaringar avseende den finansiella krisen som vi får endast avse delsystem (som datorer eller dåliga kreditbeslut), medan ingen lyckas förklara hur det hela hänger ihop och varför vi får sådana enorma svängningar.

Att i ett sådant läge reglera marknaderna med goda resultat framstår mest som en fråga om tur. Vet man inte om de bakomliggande mekanismerna, kan man inte medvetet påverka dem, utan man kan bara göra något, vad som helst, som ur någon viss aspekt framstår som förnuftigt, men som lika gärna kan visa sig vara förödande. Vi förefaller inte förstå den globala marknaden – den är kanske för ny för att kunna förstås – och det innebär att jag har svårt att hålla med vare sig apologeterna för de finansiella marknaderna eller de som uttalar sin svavelosande fördömelse över dessa. Vi vet inte vad vi håller på med – ingen av oss.

Vad då göra?

Som jag ser det, har vi två möjligheter, och det är i grunden dessa två möjligheter vi kan välja mellan; allt annat är variationer på temat.

Vi kan antingen gå tillbaka till mindre marknader som vi tycks över historien ha utvecklat en viss förståelse för. Vi kan med andra ord bryta ner den finansiella och industriella globaliseringen: det är bara fråga om att åter upprätta valutaregleringar och export- och importrestriktioner. Detta kommer att innebära att vi också förlorar de fördelar som globaliseringen inneburit, vilket framför allt kommer att drabba dem i Sydostasien och på andra ställen som med hjälp av globaliseringen just kommit upp ur den totala fattigdomen. Det är ett högt pris, men det kanske kan vara värt att betala det om vi upplever att de återkommande och till synes alltmer allvarliga finansiella kriserna är ännu mera hotfulla än en tillbakagång till den relativa ekonomiska stagnation som vi haft under framför allt 1970-talet.

Det andra alternativet är att hålla fast vid globaliseringen. Då måste vi dock räkna med en inlärningskurva. Globalisering i sig är förvisso inget nytt – vi hade ett liknande fenomen strax före första världskriget – men dess snabbhet och dess penetration av precis alla befolkningsskikt är nytt och därför okänt. Vi kommer att göra misstag och vi kommer att behöva betala ett visst pris i form av elände för vårt beslut att acceptera globaliseringen, men om vi upplever att globaliseringens fördelar överväger, är det kanske värt det priset.

För närvarande har vi valt det andra alternativet – eller valt och valt: det är många som felaktigt påstår att globaliseringen skulle utgöra någon form av naturlag – men vi är inte beredda att betala priset. Vi tycks vilja ha globaliseringen, men gärna under villkor som vi var bekanta med före globaliseringen, då nationalstater relativt snabbt kunde reglera bort de värsta problemen och ansvaret för politiska val var tydligt placerat. Vi vill äta kakan och ha den kvar. Det går som bekant inte.

Vi måste alltså enligt min mening fatta ett mycket grundläggande beslut. Vill vi vrida klockan tillbaka? Då vet vi vilka regleringstekniska medel vi skall använda. Eller vill vi fara ut i okända vatten? Då bör vi vara lite mera ödmjuka i våra regleringsanspråk och försiktigt testa oss fram: annars riskerar vi att grundstöta.

Som sagt, jag är inte emot försöken att reglera de finansiella marknaderna: det behövs enligt min mening nya regleringar för nya fenomen. Jag är bara emot tvärsäkra uttalanden om vem som är boven i dramat när det finansiella systemet åker gungfly: vi vet helt enkelt inte varför det är som det är, och det skulle vara välgörande om någon av alla dessa experter någon gång skulle kunna erkänna det.

Reglera alltså gärna. Men gör det försiktigt och med ödmjukhet, ty vi veta icke vad vi göra.

Annonser