Svenska dagbladet rapporterar att ett par i Stockholm som av Swedbank fick sig debiterat felaktig ränta vänt sig till Finansinspektionen för att få prövat huruvida bankerna satt en liknande felaktig hantering av kreditavtal i system. Eftersom dock tvisten redan är löst – genom att banken gjort upp med paret i godo – är varken Finansinspektionen eller Konsumentombudsmannen (som också skulle ha möjlighet att driva frågan) intresserad att ta något initiativ. Konsekvensen blir att ingen prövar frågan och att bankerna, om de nu skulle medvetet ha satt felaktiga räntehöjningar i system, kommer undan med denna praxis eftersom de kan göra upp i godo när någon klagar och därigenom förhindra en mera generell granskning.

Det här är inget problem som bara rör bankerna. Jag har flera gånger från näringslivsföreträdares sida hört om den såkallade ”80/20-regeln”. Denna regel beskriver kalkylen när man medvetet bryter mot exempelvis en konsumentskyddsbestämmelse som gäller för ett avtal. I 80 procent av fallen orkar inte kunden protestera och där gör man alltså vinst på sitt beteende. I 20 procent av fallen protesterar kunden och då gör man en snabb pudel, betalar det som behöver betalas och blir av med problemet. I slutändan har man tjänat pengar på de 80 procent av kunderna som aldrig protesterat.

Anledningen till att man kan göra så ligger i ett särdrag i det rättsliga systemet som i sin tur har att göra med de begränsade resurser som alla verksamheter måste hantera. Särdraget består i det som tyskarna kallar för: ”Wo kein Kläger, da kein Richter” – där ingen klagar, finns inget att göra för en domare. Rättsväsendets uppgift anses vara att hantera akuta tvister mellan medborgarna, inte – annat än i graverande undantagsfall, såsom i straffrättsliga sammanhang – att vara polis och vaka över att alla följer alla regler. Rättsväsendets uppgift är att desarmera konflikter, vilket i grunden är en fredsbefrämjande uppgift: genom den rättsliga processen hoppas man kunna förhindra att folk tar ”lagen” i sina egna händer. Eftersom paret i Svenska dagbladets artikel inte längre har någon konflikt med sin bank, finns enligt detta synsätt inget mera att göra för rättsväsendet, som hellre bör koncentrera sina resurser på sådana konflikter som ännu hotar freden i samhället.

I grunden handlar det om en resursfråga. Man kan inte övervaka alla och envar och säkerställa att de följer lagen, det blir för dyrt och kräver för mycket folk. Det är en ekonomisk omöjlighet. ”Men bankerna är så mäktiga, de måste ju kontrolleras särskilt”, kan man invända. Visst, men resurserna blir inte fler för det. Skulle Finansinspektionen eller Konsumentombudsmannen ta sig an det fall som Svenska dagbladet rapporterar om, skulle det bli över mindre resurser för andra fall. Det handlar om prioritering, och utan att veta vilka andra fall myndigheterna har att hantera just nu, är det omöjligt att uttala sig om huruvida just förevarande prioritering är förnuftig eller ej.

Lärdomen av detta är att det är lätt att skriva allsköns regler i lagstiftningen, att ge uttryck för förbud, påbud och riktlinjer. Det är en helt annan femma att övervaka att lagstiftningen följs och att utdela sanktioner mot de som bryter mot sina skyldigheter. Med tanke på det stora antal skyldigheter och förpliktelser vi numera anses ha enligt lagstiftningen, och med tanke på att antalet inte precis minskar, kan man bara förvänta sig att endast en liten bråkdel av dessa skyldigheter faktiskt har makt bakom sig.

Min slutsats blir att vi måste bli mera ödmjuka i våra anspråk, av vilket följer en mindre stat. Istället för att förbjuda allt vi tycker illa om, bör vi ta det lite lugnt och koncentrera oss på det som verkligen är hotfullt för samhället som sådant. Det skulle innebära att många beteenden som inte är önskvärda inte skulle vara förbjudna, vilket kanske inte är så bra. Men det skulle kanske också innebära att det mindre antal förbud vi faktiskt har skulle kunna övervakas med anspråk på fullständighet.

För mig verkar en sådan mindre stat där det öppet finns en del ojusta beteenden att föredra före den större stat vi har nu, som inte förmår stävja de ojusta beteenden den förbjuder. För mig skulle en sådan mindre stat vara ärligare.

Annonser