Ironin ger upphov till munterhet. I flera blogginlägg har nu Expressens chefredaktör Thomas Mattson delat ut tjuvnyp mot mig, om än utan att nämna mig vid namn. Senast var det några kommentarer från mig med anledning av News of the Worldwide-skandalen. Jag framhöll problemet med den korruptionskultur som utvecklats mellan vissa journalister och vissa poliser, som yttrar sig i att medierna betalar poliser för att skvallra om t.ex. gripna kändisar eller spektakulära mordfall. I England är det uppgifter om sådana mutor – det ord som används även av det officiella Englands företrädare – som lett till allmänhetens ramaskri och att huvuden rullat inom polisen.
I Sverige finns det inte mycket till insikt om att polisersättningarna ens är ett problem. Mattson själv ser ett stort värde i att kunna fortsätta muta poliser, det är ju en av de metoder som Expressen använder sig av för att få underlag för sitt alltmer aggressiva uthängande av misstänkta och brottsoffer. Mattson gör små piruetter för att skymma sina ofräscha värderingar. Han påstår dels att frågan om vederlag till de skvallrande poliserna är en fråga om tryckfrihet. Och så kör han ett högstadiemässigt personangrepp som går på ständig repeat, nämligen att mina inlägg i yttrandefrihetsdebatten motiveras av en vilja att synas i media. Däri ligger ironin. Mattson gör det nämligen under bildbyline i Sveriges näst största tabloid. Vem exponerar sig själv mest?
Bortom humorn finns det något litet sorgligt över Mattsons förhållningssätt. Och det är potentiellt farligt. Det sorgliga visar sig i hur tydligt det är att vissa av de medieföreträdare som som säger sig ta ställning för tryckfriheten saknar förmågan att se bortom sitt egenintresse. Mattson verkar helt oförmögen att inse att vissa faktiskt kan engagera sig i tryckfrihetsfrågor av principiellt intresse, utan personlig agenda.
Alla Mattsons brandtal om yttrandefrihet handlar om en enda sak, att främja tidningen Expressens intressen. Egenintresset framträder med generande klarhet när man ser vilka tryckfrihetsfrågor som Expressens chefredaktör kämpar för. Rätten att namnge kändisar misstänkta för ringa narkotikabrott innan utandningsprovet ens hunnit svalna. Rätten att kunna betala poliser för att förmå dem att missköta sitt uppdrag genom att berätta om misstankar mot enskilda personer. Rätten att kunna peka ut oskyldiga människor som mördare utan några sanktioner.
Kort sagt: Vad Mattson tar strid för är hela tiden rätten att kunna förstöra människors liv utan att det ska kosta något. Aldrig har jag hört Expressens högsta företrädare uppriktigt uttrycka medkänsla med de offer som tidningens journalistik skapar. Inga ursäkter. Aldrig någon ånger. En märklig empatilöshet präglar tidningens kommunikation.
Jag tror inte att det beror på att personer som arbetar på Expressen, eller dess chefredaktör, är onda människor. Jag tror att det beror på att det utvecklats en kultur på tidningen, som innebär att uppgiften att sälja så många tidningar som möjligt tillåts övertrumfa i princip alla individuella intresse. Just en sådan kultur som uppstått på News of the World. En kultur som dessutom svensk rätt ger alltför stort utrymme för.
Om dessa frågor har jag skrivit och talat i över tio år, i alltifrån kioskvältare som Förvaltningsrättslig tidskrift till populistiska tidningar som – faktiskt – Expressen. Mina inlägg i debatten handlar naturligtvis inte om att synas. Jag har till skillnad från Mattson inga bildbylines på de publikationskanaler jag själv kontrollerar och Förvaltningsrättslig tidskrift väljer man knappast att skriva långa texter i om man har kändisambitioner.
Mina inlägg motiveras till skillnad från Mattsons av ett genuint principiellt engagemang. Det är principiellt fel att den person som oskyldig pekades ut som mördare av Sveriges utrikesminister lämnas utan möjlighet till upprättelse. Det är fel att Thomas Mattson kan köpa snaskiga sekretssbelagda uppgifter från en polisman som inte har andra motiv än att tjäna pengar. Det är fel att kvällspressen kan göra oskuldspresumtionen illusorisk genom att hänga ut personer med namn långt innan man ens vet om det blir något åtal. Allt det här är fel. Och genom att kämpa för dessa etiskt oförsvarliga ståndpunkter förlorar man trovärdighet i tryckfrihetsdebatten.
Det är synd. Det finns nämligen många viktiga tryck- och yttrandefrihetsbegränsningar där det verkligen behövs kamp. Idag är meddelarfriheten, som Mattson påstår sig värna om, orimligt inskränkt i situationer där den behövs som mest, nämligen avseende de hemligaste uppgifterna. När det gäller t.ex. uppgifter om hemlig telefonavlyssning finns det ingen meddelarfrihet alls. Inte ens om det finns tecken på rättsröta eller korruption. Få av pressens självutnämnda tryckfrihetsförespråkare har tagit strid mot denna alltför oflexibla inskränkning – kanske för att meddelarfrihetens grundtanke, att skapa möjligheten för offentliganställda att kunna avslöja missförhållanden i den offentliga verksamheten – glömts bort bland allt skvallrande om tv-programledare och halvkändisar.
En annan strid rör de hål som finns i grundlagens skydd, där t.ex. barnpornografi och upphovsrättsbrott helt faller utanför skyddet. Det kan i allmänhet vara rimligt men i enskilda fall ger ohållbara resultat, vilket den s.k. mangadomen visar.
En tredje fundamental yttrandefrihetsdiskussion rör skyddet för de nya medierna och hur balansen mellan yttrandefriheten och integritetsskyddet ska dras i digitala sammanhang.
Dessa frågor förtjänar djupare diskussion av de som månar om yttrandefriheten på riktigt, av principiell övertygelse och inte för att tjäna pengar på den. Istället läggs krutet på att försvara det oförsvarliga, att försöka skymma övertrampen bakom tryckfrihetens slöja. Yttrandefriheten måste alltid vägas mot andra intressen, som integritetsskyddet. När det glöms undermineras yttrandefrihetens legitimitet.
Expressenredaktörens strategi användes också av News of the World. Den strategin har lett till lödderattacker, gripanden, parlamentsutfrågningar, propåer om statliga ingrepp i tidningarnas verksamhet och till och med krav, bl.a. av Labourledaren Milliband, på att staten borde med tvång bryta upp det mediehus som gav ut tidningen. Farliga tendenser, men reaktioner som News of the World och dess likar bäddat för genom ett exploaterande av yttrandefrihetens retorik för att dölja en cynisk, integritetsfientlig och empatilös verksamhet.
Själv anser jag inte att poliser borde förbjudas att läcka viktig information till media. Inte heller tror jag att ett fullständigt förbud mot tipspengar vore rätt väg att slå in på. Dessa positioner försvagas emellertid oerhört när de framförs i ett sammanhang där dagens uppenbara brister i systemet försvaras som handlade det om ett skydd för rätten att slippa tortyr. Det är allvarligt. För en sak står helt klar.
En News of the World-skandal kan hända även i Sverige.
*
Mattsons inlägg, inklusive kommentarer på denna bloggpost, finns här.
Juridikbloggen 
13 kommentarer
Comments feed for this article
juli 20, 2011 den 6:26 e m
Johan Tjäder
Jag skulle säga att yttrandefriheten i den digitala världen kanske är det viktigaste. Tyvärr riskerar den inte att bli så fri, just p.g.a. övergrepp från ”traditionella” medier. När det nu finns en chans att reglera så kan politikerna vila ta chansen och gäller det väl på nätet finns det en risk att det läcker till den fysiska världen.
Nå, borde man inte kunna lindra sjukan till viss del genom att göra kännbart ekonomiskt för tidningarna att utsätta personer för omotiverade publicitetsskador?
juli 21, 2011 den 10:18 f m
Meddelarfrihet och demokrati | Thomas Mattsson – Bloggen om Expressen
[…] en bloggpost i går argumenterade en professor – som gång på gång förespråkar inskränkningar i tryck- och […]
juli 21, 2011 den 5:19 e m
Nisse
Kan inte låta bli att kommentera något av det Mattsson tar upp i sin blogg.
Som ett försvar för att ha poliser som läcker information till media (läs tabloiderna) anför han att det är viktigt att
1. ”missförhållanden kan bli kända”,
2. ”att personer som missköter sig kan tvingas svara för sig i offentligheten” och att
3. ”medborgarna får inblick i slutna verksamheter som exempelvis, om det gäller polisen, har våldsmonopol och kan frihetsberöva människor”.
Vad gäller 1 och 2 har jag inga problem med att hålla med Mattsson. Besvärligare blir det dock när det gäller nr 3.
Jag kan ta ett exempel från egen erfarenhet. För drygt 10 år sedan skedde ett rån mot Nationalmuseum i Stockholm. Tre ovärderliga tavlor stals. Rånarna hotade personal och vakter på muséet. Vidare hade man satt eld på bilar i närheten av brottsplatsen för att skapa oro och för att försvåra för polisen att närma sig platsen hade man lagt ut s k anglar som skulle förorsaka punktering på däcken. Efter rånet försvann förövarna i en stulen båt som placerats i närheten av muséet.
Det var ett spektakulärt brott och ledde givetvis till ett stort mediaintresse. Jag fick som åklagare huvudansvaret för att leda polisutredningen och målet med denna var att kunna identifera och lagföra förövarna samt att kunna återföra tavlorna till muséet.
Omedelbart efter rånet hade jag två gånger dagligen möten med poliser från många olika enheter (bl a från utrednings- spanings- och underrättelseenheterna). Två gånger dagligen samlades vi i ett sammanträdesrum på polishuset. Men tyvärr fanns det någon el några i gruppen om 20 som av något skäl ansåg att han skulle utnyttja den av Mattsson omhuldade meddelarfriheten. Detta ledde till att jag i AB/Expressen dagen efter kunde läsa vad vi diskuterat vid våra möten. Om jag ex vis hade fattat beslut om att någon skulle gripas eller hämtas till förhör hände det inte sällan att journalister med fotografer var på plats före polisen. Personer som enbart skulle hämtas in för förhör (d v s inte misstänkta personer) blev filmade och fotograferade och bostäderna eller arbetsplatserna kom också ofta med på bild. När vid något tillfälle någon kallats till Polishuset för förhör fanns journalister och fotografer på plats. Även uppgifter från telefonavlyssning läcktes, d v s uppgifter för vilka det gäller kvalificerad sekretess. Och för sådana uppgifter föreligger således ingen meddelarfrihet.
Vad ledde då detta läckande till? Jo, utredningsverksamheten gick i stå och vi tappade mycket tempo under den så viktiga tiden närmast efter brottet. Eftersom vi uppenbarligen hade någon eller några i gruppen som ansåg att rätten att meddela sig med media var viktigare än att lösa brottet så fick vi avbryta våra dagliga möten. Det gick inte att effektivt bedriva utredningsarbetet på sätt som borde ha skett. Trots att vårt arbete försvårats genom läckandet blev till slut ett antal personer lagförda och dömda för rånet. Men endast en av tavlorna kunde beslagtas i nära anslutning till rånet. Om vi hade kunnat bedriva utredningsarbetet på det effektiva sätt som vi planerat så är jag tämligen säker på att samtliga tavlor kunnat återställas betydligt snabbare än vad som blev fallet.
Tillbaka till Mattsson och då bemöter jag hans tre punkter jag nämnt ovan.
1. Det var inte uppgifter om missförhållanden som läckte till media utan uppgifter om sedvanligt utredningsarbete.
2. Det var inte fråga om att någon misskötte sig och som skulle behöva stå till svars inför offentligheten. Den ende som inte lojalt skötte sina arbetsuppgifter var han som läckte till media
3. Skälet till att det finns bestämmelser om förundersökningssekretess är att lagstiftaren ansett att vad som händer och planeras i en utredning ska vara skyddat och detta för att utredningarna ska kunna bedrivas så effektivt som möjligt. Annars hade jag ju bjudit in Mattsson och någon kollega från Aftonbladet att sitta med på de möten vi hade. Istället fick vi avbryta dessa eftersom man började misstro varandra och det spred sig en mycket olustig känsla av att någon i gruppen förrådde de som verkligen med yrkesstolthet ville bedriva utredningsarbetet.
Så visst; meddelarfriheten ska vi värna om. Men ska vi göra det om det samtidigt innebär att vanligt polisarbete för att lösa brott försvåras?
juli 21, 2011 den 8:30 e m
Johan Tisell
Nils!
Jag kan nog inte heller sympatisera med 2.
2. ”att personer som missköter sig kan tvingas svara för sig i offentligheten”
Om det med ”personer” avses t.ex. politiker och högre offentliganställda kan jag överväga att gå Mattsson till mötes, men endast om pressen är varsam.
Vad gäller övriga personer, t.ex. jag själv, Ingvar Kamprad, Per Gessle eller vems som helst annan, så skall vi följa lag och därtill skall oskuldspresumtionen gälla. Gör vi fel skall vi lagföras och om vi fälls sonar vi vårt brott genom påföljden. INTE GENOM ATT HÄNGAS UT I MEDIA!
NB att det särskilt står om förtal: (BrB 5:1) Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.
Lagstiftaren måste ju särskilt mena att man inta skall gräva i enskildas liv och gärning och därav drar jag tolkningen att jag inte skall behöva svara för mig i offentligheten.
Vad tycker du och andra?
juli 22, 2011 den 8:05 f m
apa tycka, apa skriva
Om jag ex vis hade fattat beslut om att någon skulle gripas eller hämtas till förhör hände det inte sällan att journalister med fotografer var på plats före polisen.
Varpå buset flydde, eller vad var problemet med att polisiär våldsutövning övervakades?
juli 22, 2011 den 9:03 f m
Johannes Ek
Rimligen är problemet att människor som inte nödvändigtvis begått något brott hängs ut i massmedia, med oöverskådliga konsekvenser för dem i deras yrke och privatliv.
För många, och definitivt för undertecknad, vore det värre att hängas ut som kriminell i massmedia än något annat straff.
Misstanke är inte lika med skuld. Att bli kallad till förhör är inte lika med brottslighet.
juli 24, 2011 den 9:48 e m
Thomas Mattsson, Expressen
Jag hade tänkt svara ”Nisse” i helgen, men på grund av de som hänt i Norge har jag dock inte hunnit och det hade också blivit fel fokus. Men jag tycker att det är bra att den här diskussionen fortsätter, och även om jag tycker att mycket av kritiken är felaktig – inte minst från dig, Mårten – så är debatten relevant. Det är dock viktigt att ha helhetsperspektiv.
Det fall som ”Nisse” beskriver här, och som brukar anges som exempel på problem med meddelarfriheten, är lyckligtvis inte representativt. Det är nog ingen slump att det är Tavelkuppen som alltid dras fram när man vill stoppa ”polisläckor”. Men alla inser nog att tidningar, tv och radio inte har som ambition att förstöra förundersökningar och det handlar istället – ur journalisternas perspektiv – om att försöka informera sin publik.
Självklart kan en oberoende nyhetsförmedling orsaka problem för rättsväsendet, men här måste man i så fall – som lagstiftaren – värdera intressena: brottsbalk kontra grundlag? Osv. Jag menar att medierna måste tillstå att det kan bli både fel och ibland rätt men ändå med negativa konsekvenser för en polisutredning, men kanske är det något vi måste acceptera om vi ska ha en fungerande tryck- och yttrandefrihet?
Vi är ju alla, tror jag, tämligen överens om att det är bra att polis och åklagare fortsätter att utreda brott med våldsmonopol och möjlighet att frihetsberöva människor. Trots att oskyldiga grips och anhålls och senare, av domstolar, till och med sätts i fängelse. Det sker övervåld och justitiemord, men vi låter ändå polisen gripa och domstolar döma. Min gissning är att det under ett kalanderår är förre förundersökningar som skadas av medierapportering än det är oskyldiga som fälls, men det har egentligen ingen betydelse. Här måste man nog se till större värden.
Det är dock viktigt att inte populistiska argument vinner gehör i grundlagsdebatter, tycker jag – men vi är kanske inte överens om vad som är populism än. Så då fortsätter nog debatten. Jag återkommer som sagt senare, när vi inte längre har fokus på det som hänt i Norge (och den ”mediekritik” som exempelvis förekommer på Twitter mot tidningar, radio och tv om den rapporteringen).
Eftersom jag gissar att vi aldrig kommer att bli överens, vore det kanske intressant att bjuda in dig, Mårten, till Expressens ledning så att du kan få utveckla dig mer?
Vänligen
Thomas Mattsson,
chefredaktör för Expressen
juli 25, 2011 den 3:50 e m
Ung_åklagare
Det är alltid lätt att dra upp kända händelser när man vill kritisera någon eller något. Men jag skulle vilja belysa en annan, mindre och betydligt alldagligare baksida av mediernas verksamhet avseende rättsväsendet. Inte för att jag har någon lösning.
När domstolarna dömer någon eller åklagaren åtalar någon expedieras beslutet/domen samma dag (i regel) från myndigheten. Problemet är att det tar någon eller några dagar för postgång innan den beslutet/domen får den. Medierna prenumererar dock på dessa beslut/domar per fax och hinner i regel publicera detaljerna innan den enskilde fått ta del av det beslut som gäller honom/henne. Det är därför inte sällan som den enskilde får läsa om sig själv (ibland med felaktiga detaljer) i tidningen.
Det här kanske framstår som ett banalt problem. Men det händer ofta och jag känner sympati för de som råkar ut för detta och blir ledsna. Det blir många kan jag säga – eftersom jag får ta emot samtalen och förklara varför det blir så.
juli 25, 2011 den 4:32 e m
Johan Tisell
I vart fall i tvistemål, som jag är van vid, är parterna så intresserade att de ringer på sekunden då domen meddelas. En ökad mängd ombud och även domstolspersonal initierar i dag att dom skall mailas omedelbart. Det sparar tid och papper för rätten.
Alltså tror jag problemet är övergående.
juli 25, 2011 den 6:16 e m
Ung_åklagare
Åklagarmyndigheten ger inget datum för när åtal väcks (utom i undantagsfall, ex häktade mål) så den misstänkte vet inte när denne ska ringa. Sedan är det nog – generellt sätt – ett annat klientel i tvistemål än brottmål.
juli 25, 2011 den 8:26 e m
Johan Tisell
Oh yeah!
juli 26, 2011 den 4:23 e m
Dajjal
Jag håller med Nisse om vad han skriver här, att poliserna absolut inte ska läcka operativ information. Dessutom ska åklagare inte heller röja privatpersoners identitet i tron att det har ett högre syfte. Jag anser således inte att ”rättssäkerheten måste alltid vägra tyngre än intresset att skydda medhjälparna”
november 4, 2011 den 11:09 e m
Arbetsför
Många rättshaverister här som kritiserar polisen av ”gammal vana”.