Ironin ger upphov till munterhet. I flera blogginlägg har nu Expressens chefredaktör Thomas Mattson delat ut tjuvnyp mot mig, om än utan att nämna mig vid namn. Senast var det några kommentarer från mig med anledning av News of the Worldwide-skandalen. Jag framhöll problemet med den korruptionskultur som utvecklats mellan vissa journalister och vissa poliser, som yttrar sig i att medierna betalar poliser för att skvallra om t.ex. gripna kändisar eller spektakulära mordfall. I England är det uppgifter om sådana mutor – det ord som används även av det officiella Englands företrädare – som lett till allmänhetens ramaskri och att huvuden rullat inom polisen.

I Sverige finns det inte mycket till insikt om att polisersättningarna ens är ett problem. Mattson själv ser ett stort värde i att kunna fortsätta muta poliser, det är ju en av de metoder som Expressen använder sig av för att få underlag för sitt alltmer aggressiva uthängande av misstänkta och brottsoffer. Mattson gör små piruetter för att skymma sina ofräscha värderingar. Han påstår dels att frågan om vederlag till de skvallrande poliserna är en fråga om tryckfrihet. Och så kör han ett högstadiemässigt personangrepp som går på ständig repeat, nämligen att mina inlägg i yttrandefrihetsdebatten motiveras av en vilja att synas i media. Däri ligger ironin. Mattson gör det nämligen under bildbyline i Sveriges näst största tabloid. Vem exponerar sig själv mest?

Bortom humorn finns det något litet sorgligt över Mattsons förhållningssätt. Och det är potentiellt farligt. Det sorgliga visar sig i hur tydligt det är att vissa av de medieföreträdare som som säger sig ta ställning för tryckfriheten saknar förmågan att se bortom sitt egenintresse. Mattson verkar helt oförmögen att inse att vissa faktiskt kan engagera sig i tryckfrihetsfrågor av principiellt intresse, utan personlig agenda.

Alla Mattsons brandtal om yttrandefrihet handlar om en enda sak, att främja tidningen Expressens intressen. Egenintresset framträder med generande klarhet när man ser vilka tryckfrihetsfrågor som Expressens chefredaktör kämpar för. Rätten att namnge kändisar misstänkta för ringa narkotikabrott innan utandningsprovet ens hunnit svalna. Rätten att kunna betala poliser för att förmå dem att missköta sitt uppdrag genom att berätta om misstankar mot enskilda personer. Rätten att kunna peka ut oskyldiga människor som mördare utan några sanktioner.

Kort sagt: Vad Mattson tar strid för är hela tiden rätten att kunna förstöra människors liv utan att det ska kosta något. Aldrig har jag hört Expressens högsta företrädare uppriktigt uttrycka medkänsla med de offer som tidningens journalistik skapar. Inga ursäkter. Aldrig någon ånger. En märklig empatilöshet präglar tidningens kommunikation.

Jag tror inte att det beror på att personer som arbetar på Expressen, eller dess chefredaktör, är onda människor. Jag tror att det beror på att det utvecklats en kultur på tidningen, som innebär att uppgiften att sälja så många tidningar som möjligt tillåts övertrumfa i princip alla individuella intresse. Just en sådan kultur som uppstått på News of the World. En kultur som dessutom svensk rätt ger alltför stort utrymme för.

Om dessa frågor har jag skrivit och talat i över tio år, i alltifrån kioskvältare som Förvaltningsrättslig tidskrift till populistiska tidningar som – faktiskt – Expressen. Mina inlägg i debatten handlar naturligtvis inte om att synas. Jag har till skillnad från Mattson inga bildbylines på de publikationskanaler jag själv kontrollerar och Förvaltningsrättslig tidskrift väljer man knappast att skriva långa texter i om man har kändisambitioner.

Mina inlägg motiveras till skillnad från Mattsons av ett genuint principiellt engagemang. Det är principiellt fel att den person som oskyldig pekades ut som mördare av Sveriges utrikesminister lämnas utan möjlighet till upprättelse. Det är fel att Thomas Mattson kan köpa snaskiga sekretssbelagda uppgifter från en polisman som inte har andra motiv än att tjäna pengar. Det är fel att kvällspressen kan göra oskuldspresumtionen illusorisk genom att hänga ut personer med namn långt innan man ens vet om det blir något åtal. Allt det här är fel. Och genom att kämpa för dessa etiskt oförsvarliga ståndpunkter förlorar man trovärdighet i tryckfrihetsdebatten.

Det är synd. Det finns nämligen många viktiga tryck- och yttrandefrihetsbegränsningar där det verkligen behövs kamp. Idag är meddelarfriheten, som Mattson påstår sig värna om, orimligt inskränkt i situationer där den behövs som mest, nämligen avseende de hemligaste uppgifterna. När det gäller t.ex. uppgifter om hemlig telefonavlyssning finns det ingen meddelarfrihet alls. Inte ens om det finns tecken på rättsröta eller korruption. Få av pressens självutnämnda tryckfrihetsförespråkare har tagit strid mot denna alltför oflexibla inskränkning – kanske för att meddelarfrihetens grundtanke, att skapa möjligheten för offentliganställda att kunna avslöja missförhållanden i den offentliga verksamheten – glömts bort bland allt skvallrande om tv-programledare och halvkändisar.

En annan strid rör de hål som finns i grundlagens skydd, där t.ex. barnpornografi och upphovsrättsbrott helt faller utanför skyddet. Det kan i allmänhet vara rimligt men i enskilda fall ger ohållbara resultat, vilket den s.k. mangadomen visar.

En tredje fundamental yttrandefrihetsdiskussion rör skyddet för de nya medierna och hur balansen mellan yttrandefriheten och integritetsskyddet ska dras i digitala sammanhang.

Dessa frågor förtjänar djupare diskussion av de som månar om yttrandefriheten på riktigt, av principiell övertygelse och inte för att tjäna pengar på den. Istället läggs krutet på att försvara det oförsvarliga, att försöka skymma övertrampen bakom tryckfrihetens slöja. Yttrandefriheten måste alltid vägas mot andra intressen, som integritetsskyddet. När det glöms undermineras yttrandefrihetens legitimitet.

Expressenredaktörens strategi användes också av News of the World. Den strategin har lett till lödderattacker, gripanden, parlamentsutfrågningar, propåer om statliga ingrepp i tidningarnas verksamhet och till och med krav, bl.a. av Labourledaren Milliband, på att staten borde med tvång bryta upp det mediehus som gav ut tidningen. Farliga tendenser, men reaktioner som News of the World och dess likar bäddat för genom ett exploaterande av yttrandefrihetens retorik för att dölja en cynisk, integritetsfientlig och empatilös verksamhet.

Själv anser jag inte att poliser borde förbjudas att läcka viktig information till media. Inte heller tror jag att ett fullständigt förbud mot tipspengar vore rätt väg att slå in på. Dessa positioner försvagas emellertid oerhört när de framförs i ett sammanhang där dagens uppenbara brister i systemet försvaras som handlade det om ett skydd för rätten att slippa tortyr. Det är allvarligt. För en sak står helt klar.

En News of the World-skandal kan hända även i Sverige.

*

Mattsons inlägg, inklusive kommentarer på denna bloggpost, finns här.

Annonser