I fredags ringde de från P3. De undrade om jag ville vara med i ett radioprogram och kommentera JK:s beslut att inte vidta åtgärder mot tidningen Galagos utgivare för tryckfrihetsbrott. Jag sade att jag inte hade möjlighet men att de istället borde ringa min vän, jur dr. Gunnar Persson, som skrivit en hel bok om hur det gick till när olaga hot fördes in i tryckfrihetsförordningen. ”Gunnar kan detta bäst”, framhöll jag.

Igår, lördag, fick jag besked om att Gunnar för några veckor sedan hastigt gått bort. Beskedet gjorde mig mycket ledsen. Under våren har vi haft en hel del kontakt, jag och Gunnar, efter att vi i slutet av förra året mött i samband med att vi båda blivit ombedda att komma med kritiska synpunkter på Yttrandefrihetskommitténs delbetänkande. Vi har samtalat om Hägerströms skuld, om juridiska begrepps disciplinberoende och metodfrågor. Men mest har vi talat om det som Gunnar var landets kanske främsta expert på: Meddelarfriheten.

Gunnars avhandling Exklusivitetsfrågan (2002) behandlade tryckfrihetsrättens exklusivitetsprincip och utgör ett viktigt bidrag till den svenska tryckfrihetsrätten. Framställningen har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Delvis kan detta vara en effekt av avhandlingens ovanliga disposition – den rör sig kronologiskt istället för tematiskt framåt – vilket medförde att boken inte så enkelt lät sig användas som uppslagsverk. Men rättsvetenskap ska inte vara handböcker. Gunnars avhandling rör sig ledigt genom historien och visar på utvecklingslinjerna fram till dagens ordning. Att inte detta tunga bidrag fått en större läsekrets – den borde vara obligatorisk läsning även för publicister och medierättsintresserade personer i allmänhet – är förvånande, särskilt som framställningen är skriven på en klar och tillgänglig prosa.

Utöver avhandlingen publicerade Gunnar också Tryckfrihet på villovägar (2003), en liten bok som enbart behandlade det s.k. Aftonbladet-målet, fallet där Aftonbladets klavertramp ledde till en inskränkning i tryckfrihetsförordningen. Det är en spännande och härligt provokativ behandling av yttrandefrihetens heliga ko meddelarfriheten som Gunnar bjuder på. Om avhandlingen förtjänar en större läsekrets så är det än märkligare att inte denna tillgängliga pamflett hör till yttrandefrihetsdiskussionens självklara referenspunkter. Den hör hemma där.

Den svenska tryckfrihetsdebatten förlorade en av sina skarpaste kritiska röster när Gunnar gick bort. Hans författarskap kommer säkert att finna nya läsare – vilket det förtjänar. Själv känner jag sorg över att inte kunna fullfölja det samtal om tryckfrihetens gränser och pris som vi inlett och som vi pratade om att gå vidare med framöver. Men allra mest sörjer jag att ha förlorat en skicklig, sympatisk och sällsynt självständig kollega.

Advertisements