Midsommarhelgens snackis har varit Per Gudmundsons ledare om invandrares brottslighet, i SvD på midsommarafton. Gudmundson berättar om en norsk undersökning som visar på relationen mellan brott och ursprung. Särskilt intressant finner han den norska våldtäktsstatistiken. Han noterar således ur tidigare uppgifter att ”samtliga överfallsvåldtäkter med kända gärningsmän de senaste fem åren har begåtts av invandrare”. Från den norska statistiken går Gudmundson över till den svenska.

” Brottsförebyggande rådets två utredningar (1996:2 samt 2005:17) om brottsligheten bland personer födda i Sverige och i utlandet har gett liknande, för att inte säga värre, resultat. I den tidigare rapporten hade exempelvis 26,9 procent av invandrarna från Nordafrika varit skäligen misstänkta för brott under mätperioden, och i den senare mättes motsvarande till 24,1 procent.”

Här händer något konstigt. Gudmundson jämför brottsstatistik med brottsmisstankesstatistik. (Se även Dilsa Demirbag-Sten om detta.) Att någon är dömd för våldtäkt innebär med stor sannolikhet att hon gjort sig skyldig till våldtäkt (men – och det vet vi – det förekommer även oskyldigt dömda – men dessa är trots allt få). Att någon är misstänkt för våldtäkt betyder däremot inget alls i relation till brottet, för det fall vi vill upprätthålla något slags tankar om oskuldspresumtion. En alternativ anledning till att vissa personer misstänks men inte döms för ett brott kan ju vara att det finns fördomar om dessa personers brott som ligger bakom misstankarna. En annan anledning i detta sammanhang kan vara ren rasism: Personer med utländsk härkomst misstänkliggörs just för att de är ”invandrare”.  Allt det här är möjligheter. Vad som inte är möjligt, om man vill upprätthålla något slags intellektuell heder, är att använda sig av misstankestatistik för att tala om invandrares brott.

Inte blir det roligare att läsa Gudmundsons åtgärdsförslag. Utifrån sina valhänta nedslag i statistiken ger sig Gudmundson på att skissera tre åtgärder på problemet med invandrares brott. Ingen av åtgärderna tilltalar honom helt men tas upp som möjligheter. Han funderar litet om man kanske skulle utvisa alla kriminella invandrare men kommer fram till att, nä, det låter sig nog inte göras eftersom invandrarna kan komma att sändas tillbaka till ”kaotiska” miljöer. (Som en alternativ anledning till att förkasta ett sådant förslag är att det är direkt omänskligt – ska den fildelande libyske rebellsoldaten sändas tillbaka till Khadaffi?)

En annan möjlighet är att minska invandringen men det verkar svårt då ”regeringar [anser sig] vara förbundna av internationella överenskommelser”. (Det är dock inte så mycket en åsikt som ett faktum.)

En tredje är att förbättra invandrarens bostadssituation, även om det – enligt den norska utredningen – inte just hjälper till heller.

Slutsatsen hos Gudmundson är ingen slutsats alls. Frågan blir hängande i luften. Istället lämnas vi med en ominös uppmaning: om inte de stora partierna gör något åt människors oro kommer väljarna att gå till de partier som fokuserar på invandringsfrågan.

Det är en förbryllande artikel. När jag skriver opinionstexter så brukar jag själv alltid fundera över vad det är, som jag med min opinionstext, vill förändra. ”Hur kan denna text göra debatten – ja Sverige! – litet bättre?” Litet pompöst uttryckt men ni förstår vad jag menar. Hur ska vi tolka Gudmundsons intentioner härvidlag? Jag har otroligt svårt att förstå hur Gudmundson vid en sista genomläsning innan han trycker på ”send” kan ha kommit till slutsatsen att den här texten, banne mig!,  kommer att ge ett riktigt positivt bidrag till svensk samhällsdebatt. (Däremot tror jag inte alls att Gudmundson har rasistiska böjelser, vilket många beskyller honom för.)

Jag har ett generellt problem med brottsstatistik i normativa sammanhang. Grupper och generaliseringar ger ofta fel ingångsvärde för bedömningar av åtgärder mot brott. Det är människor, inte grupper, som begår brott. Ansvaret är individuellt, inte kollektivt. Den statistiska approachen skickar tankarna fel. Låt mig ge ett putslustigt exempel som jag snott från Soran Ismail på Twitter.

100 % av alla extrema serievåldtäktsmän som dömts i svensk domstol under senare tid har varit svenskar. Inte bara har de varit svenskar, de har alla hetat Niklas. Nu är det bara två personer, men ändå. Statistiken talar sitt tydliga språk. Om nu statistisken ska läggas till grund för åtgärder ställer man sig frågan: Hur ska politikerna hantera svenskarnas oro för alla Niklas?

Ja, hur ska politikerna hantera oron för sina egna ”invandringspartier”. 100 % av alla brott av nuvarande riksdagsledamöter som lett till dom i domstol under de senaste två åren har begåtts av lagstiftare från Sd. (Såvitt jag vet.) Nu är det i och för sig bara tre domar och alla har gällt samma riksdagsledamot. Men ändå – statistiken är entydig. Hur ska riksdagen hantera detta? Oron!

Min enkla poäng är den här. Statistik om brott är värdelös, rättare sagt: helt och fullständigt värdelös, om den inte förenas med en tydlig tanke om vad den bygger på och vilka bias som kan finnas inbyggd i den – det finns alltid, alltid, förutfattade meningar som ligger bakom valet av parametrar för statistikens framtagande. Det finns ingen statistik som beaktar allt. Dessutom:

Statistiken är kollektivismens kreatur. Statistik bygger på generaliseringar och dessa generaliseringar kan och bör granskas kritiskt innan statistiken läggs till grund för några förslag över huvud taget. Dessutom finns det en fara i statistiken nämligen att den behandlar enskilda brott som en kollektiv angelägenhet. Brott begås inte av invandrare, möjligen av en invandrare, men inte av invandrare som grupp. Hur hjälper oss statistiken i att motverka att nästa Niklas tar steget ut i en serievåldtäktskarriär?

Även om Gudmundson letat fram statistik om att invandrare faktiskt begår fler sexualbrott än svenskar – jag tror f.ö. inte att det är sant, men mitt underlag är några korta sejourer i domstolarna – är det inte i sig intressant som grund för åtgärder. Det krävs något mer. Och har man inte mer är det bäst att inte dra fram den här typen av grupputpekanden. Jag är man, majoriteten våldsbrott begås av män men jag är ingen våldsbrottsling. Jag värjer mig emot att pekas ut som brottsling för att jag råkar vara född med ett visst kön.

Jag vet att det finns en förblindande bild av invandrares brottslighet, särskilt just från de länder som Gudmundson pekar ut. Låt mig ge ett annat exempel på varför statistik av det här slaget bör undvikas. Vi vet att antisemitismen i Sverige ökar. Vi vet vilka stereotyper om judarna som florerar: De exploaterar och utnyttjar andra, eftersom de är giriga. Så lyder stereotypen. Tänk nu att BRÅ – som månar om svenskarnas oro – börjar föra statistik om judar och förmögenhetsbrott. Redan detta ringer kanske en varningsklocka. Men låt oss också anta att en sådan undersökning – dock på ett begränsat underlag och enbart med utredning av en viss form av, säg, bedrägeribrott – visar att judar är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Bör en sådan undersökning publiceras? Bör det skrivas pressmeddelanden? Bör det skrivas en orolig ledare i SvD? Mitt svar på alla frågor är nej. Sådan statistik är inte i sig intressant. Och viktigare:

Den kan göra stor skada.

För övrigt stör mig redan ordet ”invandrare”, använt på det sätt som jag i Gudmundsons anda gör ovan. Apropå svepande generaliseringar.

Annonser