Svenska dagbladet har uppmärksammat att bolaget bakom Arlandabanan (som trafikerar en speciell banlinje mellan Stockholms Central och Arlanda flygplats) genom ett rätt avancerat upplätt lyckas tjäna många miljoner på skattebetalarens bekostnad. Att det ifrågavarande bolaget är utländskt (australiensiskt), bidrar förstås till indignationen, eftersom det ju handlar om ”våra” pengar och utlänningar alltid är lite halvskumma.

Den nationalistiska grundtonen åsido, är det förstås problematiskt att ett bolag lyckas transferera miljoner till skatteparadis och samtidigt inte skatta en krona i Sverige. Tydligen – vilket endast framkommer i artikelns nästsista stycke, väl dolt för den morgontrötta läsaren – pågår också en tvist mellan bolaget och Skatteverket om upplägget i förvaltningsrätten. Med andra ord är det ännu så länge inte klart huruvida upplägget håller för juridisk granskning: skulle förvaltningsrätten och i förekommande fall efter detta kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen komma fram till att upplägget i själva verket utgör skatteflykt (och alltså har passerat gränsen för det tillåtliga), finns egentligen ingen anledning att vara upprörd annan än att någon lagt sig på fel sida om den fina gränsen mellan legitim skatteplanering och illegitim skatteflykt (om denna gräns bloggade jag för övrigt här). Big deal, i så fall. Upprörande blir det hela väl bara om bolagets upplägg faktiskt fungerar juridiskt. Ännu är det för tidigt att ta till brösttonerna.

Vilket dock på vanligt manér inte hindrar någon att göra det ändå. Om saken finns enligt min mening följande att påpeka.

1) Skatteplanering och skatteflykt är indikationer på att det är något som inte fungerar med skattelagstiftningen. Den perfekta skattelagstiftningen finns förvisso inte – det kommer alltid att finnas de som beskattas trots att det inte varit tanken och de som inte beskattas trots att det varit tanken – men vissa ganska självklara upplägg borde skattelagstiftningen ändå kunna komma åt. För de mera förtäckta kryphålen har vi lagen om skatteflykt, som av många anses vara konstitutionellt problematisk. Mycket mer kan vi inte rimligen göra för att fånga alla dem som vi vill få skatt av, och som sagt kommer det då fortfarande finnas de som kommer undan skatt. Sluta vara så himla upprörd varje gång, det hör till systemet att det är så.

2) Inget i det här fallet med Arlandabanan hade varit något som helst problem om inte staten hade funnit för gott att subventionera byggandet av Arlandabanan. Artikeln låter påskina att problemet antingen ligger i skattesystemet eller i det utländska bolagets onskefulla planer att stjäla pengar av den svenska odalsbonden, men man kan lika gärna argumentera att problemet ligger i subventionen. Skulle staten ha struntat i att dela ut räntefria lån, skulle bolaget inte kunnat håva in skattepengar som vinster. Låt bli att spendera pengar på privata byggföretag, så uppstår inte det här problemet. Alternativt, skriv subventionsavtal som innebär att lånet förfaller till betalning om och när subventionsmottagaren säljs. Så himla svårt kan det inte vara. Man kan lika gärna identifiera subventionen som boven i dramat som det australiensiska bolaget.

Detsamma gäller för övrigt Andreas Cervenkas konstiga kommentar till ärendet. Om det upplevs som problematiskt att riskkapitalbolag äger infrastruktur, men strunta då i att låta dem bygga eller att sälja till dem samhällsviktig infrastruktur. Det här är en politisk fråga, inte en näringslivsfråga: om vi anser att vi får mer för pengarna genom att låta det privata näringslivet bygga och driva (ofta billigare än det allmänna förmår) infrastruktur, får vi väl leva med att det privata näringslivet gör vinst på verksamheten och i förekommande fall stor vinst. Om vi inte kan acceptera den vinsten, kan vi hålla infrastrukturen inom det allmänna. Det är inte svårare än så.

3) Socialdemokraternas talesman Lars Johansson tycker att Trafikverket eller regeringen borde omförhandla lånet. Visst, det bör man kanske göra: som sagt är subventioner sällan eller aldrig någon bra idé. Men:

För det första bör vi väl först se vilket resultat den rättsliga prövningen får. Först då vet vi grunderna på vilken en omförhandling bör föras.

För det andra betyder en omförhandling inte automatiskt också en förändring av avtalet. För att avtalet skall förändras, måste båda parterna vara med på noterna: det ligger i avtalsbundenheten. Om motparten inte vill gå med på en förändring, kan Trafikverket och regeringen omförhandla tills de blir blå i ansiktet, men avtalet kommer fortfarande att löpa utan ränta. Den möjlighet som i så fall kanske finns, är att jämka avtalet med tillämpning av 36 § avtalslagen, så att det sedan löper med ränta. För detta skulle krävas att räntefriheten kan betraktas som oskälig. I den bedömningen spelar en mängd faktorer in, bland annat förstås avtalets konkreta utformning. Jag kan alltså inte säga något om den möjligheten annat än att den på grundval av artikeln förefaller finnas, och att detta i så fall förstås också skulle påverka omförhandlingen. Men, som sagt, bolaget har rätt att kämpa om sina subventioner med alla till buds stående medel: om statsmakterna är så oförsiktiga att bidra till ett sådant upplägg som det nu förekommande, får statsmakterna skylla sig själva.

Mitt budskap är sammanfattningsvis:

Sluta låtsas som om privata bolag vore starkare än staten. Staten är starkare, men att använda sig av denna styrka kostar på: utan subvention, måhända ingen Arlandabana. Med subvention, stora privata vinster. Choose your poison.

Börja förstå att problemet i dessa upplägg ligger i subventioneringen av privata byggföretag. Om ett bygge anses vara samhällsekonomiskt eller politiskt angeläget, men företagsekonomiskt olönsamt, låt staten bygga det och ge inte subventioner till privata istället. Om staten anser att vinsterna med bygget inte är tillräckligt stora för att rättfärdiga det ihållande engagemang från skattebetalaren som krävs, bör bygget tydligen inte bli av.

Acceptera privat vinst, och i förekommande fall stor privat vinst. Jag är själv ganska ointresserad av mer pengar än jag rimligen kan göra av med och ser inget självändamål i rikedom, men jag unnar dem som är driftiga nog att göra sina vinster. I en blandekonomi där staten lägger beslag på uppemot hälften av BNP är det oundvikligt att något av denna privata vinst har tagit vägen genom skattebetalarens penningkista. Big deal – det ligger i systemet. Om systemet inte passar, inför antingen totalsocialismen eller nattväktarstaten, så försvinner problemet.

Moralisk upprördhet i all ära, men lite nyanser bör ändå finnas. I fallet med Arlandabanan ligger problemet i subventionen.

Och ingen annanstans.

Advertisements