Den här flitigt aktive kommentatorn Johan Tisell ringde mig idag avseende en fråga som han gjort praktisk erfarenhet av, men som jag kände att jag saknade verklig insikt i. Han fick därför en erbjudan att skriva ett gästinlägg, vilket följer här nedan:

Då jag nyligen avlutat ett tvistemål om fordran, har jag grubblat på värdet av muntlig bevisning och samhällets i stort totala brist på efterlevnad av menedsreglerna i tvistemål.

De rättsfall jag känner till om menedsdomar är typiskt en kompis som vittnar falskt till förmån för gärningsmannen. Ofta i trafik-, misshandels-  och sjörättsmål. T.ex. har Hugo Tiberg skrivit om ett exempel för några år sedan. Det typiska är att den först dömde får en normal dom för fortkörning, rattfylla och liknade. Sedan får den ljugande kamraten ett strängare straff, då även en 18-åring typiskt får ovillkorligt fängelse för mened.

Det är lätt för samme åklagare som vunnit ursprungsmålet, att använda samma bevisning i menedsmålet, då det är samma beviskrav i de båda målen – de är ju båda brottmål. Man kan också, på goda grunder, anta att åklagaren känner sig motiverad att sätta åt den som ljuger honom rakt i ansiktet.

Men i tvistemål är det annorlunda. I ovan nämn mål, var det redan i den skriftliga förberedelsen uppenbart att någon av parterna (och i ena fallet, fanns även ett vittne) måste avse att begå mened. Parterna var oense både om vem som deltagit i ett visst möte och vad som sagts. I domen framgår tydligt vem rätten funnit mest trovärdig, dock vilar slutet på en kombination av detta och viss skriftlig bevisning.Om nu parten, som upplever att motparten ljugit, vill att samhället skall bestraffa den som bör ha ljugit, vad händer då?

Om det är den vinnande parten som anser att den tappande parten ljugit, struntar nog den vinnande parten i att anmäla. I vart fall om den tappande parten fullgör domslutet.

Om det är den tappande parten som anmäler mened anses den nog bara att vara en dålig förlorare eller rent av rättshaverist.

Skall istället rätten åläggas att rapportera mened till åklagare? Det är förekommande att olika myndigheter har strikt skyldighet att anmäla brott, t.ex. enligt miljöbalken skall tillsynsmyndighet anmäla misstänkt brott. Jag tycker dock inte att rätten skall ha denna skyldighet, då det skulle kunna rubba rätten förtroende som opartisk, särskilt i tvistemål, där rätten är passiv. En parallell kan göras med läkares dubbla skyldighet att både bota men också anmäla t.ex. skär- och skottskador samt behov av körkortsåterkallelse.

Antag då att en vinnande part trots allt och på ett trovärdigt sätt anger menedsbrott? I mitt fall ovan kan man tänka sig att utöver vad som framkommit under ed så finns annan bevisning som visar att den som uppgav sig delta i möte bevisligen var på annan plats samtidigt. Detta torde vara fullgod bevisning också i brottmål.

Jag tror ändå att ingenting händer, åklagarna prioriterar inte detta.

Slutsaten är att detta är en ytterligare förklaring till varför muntlig bevisning har så ringa värde i Sverige. Utöver det som ibland debatteras här om vittnespsykologi.

Johan Tisell
Annonser