I anledning av något jag läste i morse funderar jag på äktenskapets juridiska klassificering. Det jag har att erbjuda är tankar, inga svar: jag har funderat på detta lite till och ifrån under ganska lång tid, men jag har aldrig haft och kommer nog inte heller att få tid att göra något mera systematiskt av det. Se det här som inbjudan till ett samtal om juridiska klassifikationer.

Äktenskapet har traditionellt sett som en form av status. Var man gift, fick man vissa skatteförmåner, ens barn behandlades på ett särskilt sätt och man fick ett visst socialt anseende som man inte hade annars. Man fick ha sex med sin make eller maka utan att råka ut för straffrättsliga påföljder. Den tiden är svunnen.

Äkta makar beskattas var för sig. Barn utom och inom äktenskap behandlas lika. Särkullbarn – som i sig kan vara födda inom eller utom äktenskap – behandlas alltmer lika, även om ännu vissa skillnader finns kvar (såsom att särkullbarn kan få ut sitt arv genast efter sin förälders dödsfall och inte behöver vänta till dess den nya maken eller makan också avlidit). Det sociala anseendet är nog borta: jag vet ingen som längre tisslar och tasslar för att något par samlever och har barn som inte är gift. Den våldsfria sexualiteten är i stort sett straffrättsligt irrelvant och i vart fall inte längre kopplad till huruvida sexet förekom inom eller utom äktenskapet.

Senast sedan homosexuella äktenskap införts, har äktenskapet heller inget med barnalstring längre att göra. Heterosexuella äktenskap har sedan länge frivilligt eller ofrivilligt kunnat vara barnlösa, och detsamm gäller homosexuella äktenskap. Homosexuella har alltid haft möjlighet att utanför den trångsynta lagstiftningens ram skaffa sig barn, och detta faktum har i tilltagande utsträckning även juridiskt erkänts av den svenska lagstiftaren.

Det som finns kvar, är äktenskapets ekonomiska dimension. Makar har ett underhållsansvar gentemot varandra. De presumeras ha egendomsgemenskap, men denna kan upphävas genom äktenskapsförord (som i sig inte kräver några vidare formaliteter). Ifall de bidragit till varandras förvärv av exempelvis fastigheter, behandlas de närmast som ett enkelt bolag, där den tillskjutande maken eller makan som inte står som ägare kan hävda dold äganderätt.

Även i andra avseenden liknar äktenskapet ett ekonomiskt avtal. Det kan sägas upp med omedelbar verkan: endast om gemensamma barn under 16 års ålder finns, gäller en lagstadgad uppsägningsfrist (man kan också begära den, men det kräver alltså ett initiativ av parterna).

Det som fortfarande utgör status, är statusen att vara barn, som medför arvsrätt och vissa anspråk gentemot föräldrarna. I vissa avseenden trumfar barnstatus äktenskapet, såsom exempelvis som nämnt vid äktenskapsskillnad, där föräldrarnas vilja att skiljas alltså temporärt får ge vika för barnets intresse av en försoning mellan makarna, eller när det gäller arvsrätten, där särkullbarnet får ut sitt arv även när den ena makan eller maken ännu är livet.

När man väger ihop allt detta, uppstår enligt min mening verkligen frågan om man inte skall juridiskt behandla äktenskapet som ett avtal i stort sett vilket som helst. Det skulle förvisso vara ett speciellt avtal med speciella regler, men sådana finns ju en del utav: fastighetsköpet med sina formaliteter är ett, ett gåvoavtal som skall fullgöras i framtiden ett annat. Om vi inte har några problem att klassificera fastighetsköpet eller gåvan som ett avtal, varför skall då inte äktenskapet definieras som ett avtal?

Omklassificeringen skulle ha vissa följder. Man skulle kunna fundera på i vilken utsträckning makarna har möjlighet att med rättsligt bindande verkan stipulera särskilda avtalsvillkor för sitt äktenskap. Avtalslagens ogiltighetskapitel och jämkningsbestämmelser skulle kunna bli aktuella. Den dolda äganderätten skulle kunna bli ett mera naturligt inslag i äktenskapsavtalet (i analogi med bestämmelserna om enkla bolag).

Detta skulle också medföra att avtalsfrihetens princip skulle få viss verkan på äktenskapsområdet. Detta skulle i sin tur kunna leda till att den diversifiering av fenomenet ”familj” som redan är ett socialt faktum skulle kunna få juridiskt erkännande i det att man skulle behöva behandla varje familj som en individuell avtalskonstellation. Förhållandet till barn – både gemensamma och särkullbarn – skulle kunna hanteras enligt reglerna om avtal till förmån för tredje man.

Min känsla är att en omklassificering av äktenskapet från status till avtal skulle bättre återspegla både de rättsliga och de sociala förhållandena i dagens samhälle. Eftersom jag dock är långt ifrån någon expert på familjerätt, hoppas jag på kvalificerade kommentarer: ligger det något i det jag säger, eller är jag ute och cyklar? Jag är medveten om att det kan finnas rättspolitiska önskemål om att bevara äktenskapets karaktär av status, men hur ser det ut med systematiseringen av de bakomliggande juridiska reglerna och sociala fenomenen?

Är äktenskap som status fortfarande en korrekt beskrivning av juridikens normer och sociala fakta, eller är den beskrivningen numera endast utflöde av rättspolitiska önskemål?

Annonser