Redan igår publicerade Dagens Nyheter denna artikel, av vilken det framgår att kvinnor nu också börjat skuldsätta genom sms-lånen sig på ett sätt som innebär ruin. Tidigare har männen varit ledande på den fronten: nu har jämställdheten kommit ikapp.

I sig är detta inget fenomen att orda om på en juridikblogg – sms-lånen och privatekonomi är ju en långkörare i debatten -, men ett inslag i artikeln får mig att reagera. Kronofogdemyndighetens företrädare Cecilia Fredholm citeras med följande uttalande:

Vi vet också att man inte tar sms-lån för lyxkonsumtion, utan det handlar mer om att klara vardagen. Man har dragit på sig höga fasta kostnader i form av olika avbetalningar.

För mig verkar av detta framgå att sms-lånen är en symptom på, inte orsaken till, problemet. ”Olika avbetalningar” – det implicerar att den skuldsatta redan köpt på kredit och därmed bundit upp sin ekonomi till att avbetala dessa tidigare krediter. Sms-lånen används nu, inte för att unna sig något extra, utan för att klara dessa avbetalningar.

Krediter utgör konsumtion idag av medel som jag tjänar i morgon. Om jag tar en kredit om, säg, 5 000 kr., innebär detta att jag idag konsumerar 5 000 kr. som jag tjänar i framtiden (plus att jag förstås indirekt konsumerar den summa i form av ränta som jag måste betala för att någon skall avstå från sin nuvarande konsumtionsförmåga). Den som alltså tar många krediter, konsumerar redan idag en stor del pengar som hon kommer att intjäna i morgon. I värsta fall tar man så många krediter att man konsumerat allt som man tjänar i morgon, och då finns i morgon inga medel kvar att betala ens det nödvändigaste.

Entrat sms-lånen. Dessa lätta krediter som kostar dyra pengar utökar alltså min budget idag för att kunna betala det nödvändigaste, dock till pris av att jag intecknar ännu en del av mina framtida intäkter. I värsta fall kan jag på sådant sätt lyckas konsumera hela mitt livs förtjänster på några få år.

Detta är onekligen ett problem. Den djupaste anledningen till problemet är att folk i allmänhet tycks ha en skrämmande dålig finansiell bildning. Alltså konsumerar man kläder, datorer, andra elprylar, renoveringar av villan, bilar och en mängd andra saker som man inte har råd med. När det hela sedan börjar rämna, tar man sms-lån. Därefter är den sista sträckan fram till konkurs rak och fin.

När vi identifierar orsaken till överskuldsättningen, är detta en ointressant övning om vi inte avser att göra något åt problemet. Vi måste alltså försöka att vara noga med vår verklighetsbeskrivning och identifiera det centrala problemet som skall åtgärdas för att överskuldsättningen skall minska.

För mig förefaller i denna övning sms-lånen inte vara det centrala problemet. Om inga sms-lån fanns, skulle folk inte få ihop sin vardagsekonomi några månader eller år tidigare än med sms-lånen, vilket kanske skulle minska överskuldsättningsgraden en aning. Överskuldsatta tycks de dock vara i alla fall, annars skulle de ju enligt Kronofogdemyndighetens företrädare inte ta sms-lån. Alltså ligger problemet i de tidigare kreditköpen, inte i själva sms-lånen, och vi kan inte komma åt överskuldsättningen genom att reglera eller förbjuda sms-lån.

Överskuldsättning kan man försöka komma åt på flera olika sätt. Man kan avskaffa eller hårdreglera krediter till vanliga konsumenter. Detta är principiellt möjligt, men problemet ligger i att det är stor fara att man över- eller underreglerar. Om man överreglerar, dödar man också krediter som folk borde få, och då kan vi bara vänta på klagomålen att unga inte kan köpa bostäder längre eller att standarden på våra villor sjunker. Om man underreglerar, kvarstår problemet med överskuldsättning. Dessutom kommer det att kosta att övervaka och implementera sanktioner för brott mot sådana förbud eller hårdregleringar.

Man kan också peka fingret på kreditinstituten och ålägga dem att göra bedömningar av vad kredittagaren har råd med. Detta innebär då en delvis omyndigförklaring av kredittagaren: en banktjänsteman som har Finansinspektionen eller Konsumentombudsmannen flåsandes i nacken kan på goda grunder antas bli försiktig med kreditgivningen i överkant, vilket då kommer att ha samma effekt som en överreglering. Dessutom kan – och bör – man förstås ha synpunkter på själva omyndigförklaringen av röstberättigade medborgare: om folk inte kan anförtros att sköta sin privatekonomi, är det märkligt att de skall anförtros att genom röstsedel sköta statens angelägenheter. Om vi vill ha en demokratisk styrelseform där alla vuxna medborgare får delta i statens styre, måste vi nog acceptera att dessa medborgare också kan fatta dumma beslut. Om vi vill bestämma i medborgarnas ställa hur de skall spendera sina pengar, får vi i konsekvensens namn också införa tester för att få rösta.

Det fundamentala problemet tycks mig vara den dåliga finansiella bildningen. Med andra ord är den på lång sikt förmodligen mest verkningsfulla åtgärden att införa privatekonomi som obligatoriskt ämne i skolan. Inget ont om slöjd, men jag kan vara förvånad över att vi tydligen tycker att det viktigare att folk vet hur man täljer i trä än att de vet hur ränta fungerar.

Inte heller obligatorisk utbildning i privatekonomi kommer dock att ändra på det faktum att det alltid kommer att finnas folk som fattar beslut som inte ligger i deras eget intresse. Vi kan för all del frånta dessa personer rätten att fatta sina egna beslut, men då bör vi vara säkra på att den som vi sätter i personens ställa fattar bättre beslut. Med tanke på alla situationer i vilka tjänstemän historiskt fattat dåliga beslut åt enskilda (fosterhemsplacering, sterilisering, tvångsvård med mera) är det ett optimistiskt antagande att något blir bättre genom en generell omyndigförklaring av befolkningen.

Min slutsats är att juridiska regler inte kommer att lösa just problemet överskuldsättning: lättsinne är en aspekt av att vara människa. Vi kan och bör kanske dämpa fallet för de som råkat illa ut, men vi kan inte förhindra att folk faller. Vi kan dock kanske minska antalet personer som snubblar på sin väg genom den ekonomiska snårskogen.

Men då måste vi tillåta att våra problembeskrivningar är så komplexa som verkligheten kräver, istället för att gripa efter den lätta lösningen och peka på sms-lånen som bov i dramat.

 

Annonser