Högsta förvaltningsdomstolen avkunnade den 20 maj en dom som jag inte blir riktigt klok på. Jag misstänker att det åter är domsmotiveringen som spökar, men den här gången kan det också ha att göra med en brist på förvaltningsrättslig bildning. Kanske läsarna kan upplysa mig om var jag står.

Målet rör järnvägsområdet. Ordningen enligt järnvägstrafiklagen är den att den som innehar järnvägsspår (en infrastrukturförvaltare, som det kallas) efter ansökan av berörda parter fördelar tåglägen mellan parterna. Beslutet hur tåglägena fördelats kan inte överklagas, men det finns en möjlighet att vända sig till Transportstyrelsen med en begäran om att denna skall pröva huruvida tilldelningsbeslutet fattats i enlighet med den underliggande lagstiftningen. Det rör sig alltså om en förvaltningsintern rättsprövning.

Transportstyrelsens beslut kan sedan överklagas till allmän förvaltningsdomstol och kommer därmed in i det vanliga förvaltningsrättsliga instanssystemet. Det är dock här skon klämmer. Enligt förvaltningsrättslig praxis får nämligen en myndighet inte utan lagstöd överklaga beslut som ändrar dess beslut. Om däremot en enskild överklagar ett beslut i högre instans, skall enligt 7a § förvaltningsprocesslagen den myndighet som ursprungligen fattade beslutet behandlas som den enskildas motpart och får då också rätt att överklaga. Frågan var hur detta nu påverkar processen i mål om kapacitetsfördelning på järnväg.

Det statliga spårnätet förvaltas nämligen av Trafikverket, en myndighet. I sin egenskap av infrastrukturförvaltare, alltså i sin egenskap av de sökandens motpart, uppträder dock Trafikverket inte som förvaltningsmyndighet, utan som avtalspart (hur det går ihop, tänker jag söka pengar för att få undersöka närmare). Trafikverket skall alltså i detta avseende behandlas som vilken infratstrukturförvaltare som helst. (Det finns några privat ägda spårsystem, varav Arlandabanan – A-Train – torde vara det mest kända.)

I målet hade en privat sökande begärt rättsprövning av Trafikverkets tilldelningsbeslut hos Transportstyrelsen. Transportstyrelsen ändrade Trafikverkets beslut, varpå Trafikverket begärde domstolsprövning. Transportstyrelsen förlorade målet.

Transportstyrelsen ville nu överklaga denna dom till kammarrätten, och frågan var alltså hur man skulle se på Trafikverkets och därmed Transportstyrelsens roll. Var Trafikverket en enskild som överklagat och hade därigenom Transportstyrelsen blivit motpart och fått rätt att överklaga förvaltningsrättens dom, eller handlade det här om två förvaltningsmyndigheter med påföljd att Transportstyrelsen inte fick överklaga domen?

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att Trafikverket i sin egenskap av infrastrukturförvaltare uppträder som privat part och därför hade rätt att överklaga Transportstyrelsens dom till förvaltningsrätten. Så långt, så konsekvent. Jag hade på grundval av detta förväntat mig att Trafikverket nu även framgent i processen skulle behandlas som enskild: om Trafikverket uppträdde som enskild, var Transportstyrelsen dess motpart och skulle därmed ha rätt att överklaga förvaltningsrättens dom.

Men tji! fick jag. Högsta förvaltningsdomstolen uttalar:

Endast Trafikverket överklagade Transportstyrelsens beslut. Trafikverket kan dock trots att verket uppträder i sin egenskap av infrastrukturförvaltare inte anses som enskild i den mening som avses i 7 a § FPL. Länsrätten borde därför inte ha behandlat styrelsen som motpart. Detta innebär att Transportstyrelsen inte med stöd av 7 a § FPL haft rätt att överklaga länsrättens dom. Någon annan föreskrift som ger Transportstyrelsen en sådan rätt finns inte.

Det händer alltså något med Trafikverket mellan ärendet hos Transportstyrelsen och ärendet i förvaltningsrätten. Från att ha varit en vanlig infrastrukturförvaltare, blir Trafikverket en ovanlig enskild, nämligen en enskild som inte är enskild i den meningen som anges i förvaltningsprocesslagen. Men varför då?

I propositionen till den lag som införde 7a § förvaltningsprocesslagen har jag inte kunnat hitta något speciellt om vem som skall anses vara enskild. Alltså måste Högsta förvaltningsdomstolens dom ha sin grund i rättspolitiska överväganden. Men vilka är dessa överväganden? Varför skall Transportstyrelsens – eller för den delen Trafikverket – sakna rätt att få prövat ända upp till högsta instans frågor om kapacitetsfördelning på det statliga järnvägsnätet? Finns inget prejudikatsintresse? Är det olämpligt att förvaltningsmyndigheter uppträder mot varandra i domstol? Varför det, i så fall?

Jag vill hoppas att alla kan vara eniga om att Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar fakta, men motiverar inget. Jag undrar alltså: har jag missat fakta som för en förvaltningsrättslig expert skulle vara uppenbara, eller är den här domen ytterligare en i raden av domar som är illa motiverade?

Jag fruktar det senare.

Annonser