Nyhetstjänsten OUT Law uppmärksammar mig på denna dom av engelska High Court som rör skadeståndsberäkningen vid obefogad hävning av ett avtal. Bakgrunden kan snabbt beskrivas som följer.

Bolag A hade ett avtal med bolag B om franchise: A hyrde ut sin affärsmetod till B. En anställd hos B uppträdde olämpligt och detta tog A som anledning att häva avtalet med B. B stämde A med påstående om att hävningen varit obefogad och krävde skadeståndsersättning. Den intressanta frågan i målet var den om beräkningen av detta skadestånd: B hade endast fört fram en beräkning som baserade sig på förluster genom att själva bolaget B skulle vara mindre värt efter än före den obefogade hävningen; A anförde att detta inte kunde vara rätt beräkning och ansåg att ersättningen borde beräknas som inkomstförlust istället.

Flaux J fann att hävningen varit obefogad och att B i princip hade rätt till skadestånd, men underkände helt beräkningsmetoden (se stycke 81 och följande i domen). Han ansåg att en skadeståndsberäkning som baseras på att själva företaget minskat i värde förutsätter att företaget upphört vara aktivt. Om, som var fallet i målet, offret för den obefogade hävningen finns kvar och är verksamt, måste skadeståndsberäkningen avse förlorad vinst, inget annat. Eftersom käranden inte yrkat ersättning för förlorad vinst, fick hon bara ett nominellt skadestånd (en figur i engelsk rätt som innebär att käranden förvisso får en summa pengar, men att denna endast visar att käranden utsatts för en orätt: den normala summan – som inte framgår av domen som den refereras – är 1 £).

Mig förefaller detta vara ett skarpsinnigt och starkt resonemang. Någon i läsekretsen som kan argumentera för en annan åsikt?

Annonser